Vaknar varje morgon med oro

Jag tycker det låter som GAD, vilket är en diagnos för generell ångest. Särskilt med katastroftankar och att du oroar dig mycket för dina barn och ditt föräldraskap.

Ångest är inte rationellt, och det är fullt möjligt att lida av det trots att allt talar för att man ska vara glad och nöjd. 

Jag fick en GAD diagnos av psykiatrin när barnen var små och jag var utbränd. Kanske den som ligger kvar? Det var 10 år sen drygt. Fast då var jag paralyserad av skräck varje morgon och hade ångest ofta hela dagen. Värsta perioden i mitt liv och skulle ta hand om småbar. Många gånger själv eftersom min arbetade borta ganska ofta.

Går det över det värsta när du kliver upp!

Ligger kvar och ligger kvar... en psykiatrisk diagnos är inte som en förkylning, som går över av sig själv. Har du GAD så har du.

Däremot kan symptomen såklart upplevas mer starkt (eller inte alls) beroende på omständigheter i livet och eventuell behandling (terapi och antidepressiva).

Då för 10 år sedan upplevde du ångesten starkare än nu, men det är fortfarande samma ångest. 

Rekommenderar dig att läsa på om din diagnos, och gärna få en ACT eller KBT-behandling för dina oroade tankar,  istället för att grubbla över din personlighet eller leta nya förklaringar som ADHD.

Hej!

Du har helt klart orealistiska förväntningar på dig själv, och låter lite osäker.

Du behöver känna att du inte bara finns till för andra människors skull, för om du vet det så är ju dina känslor också tillåtna. Du är inte en serviceinstitution. Du får bli arg, besviken, ledsen, ha en dålig dag etc etc.

Det är inte bara dina halvvuxna barn som är individer i ditt liv, du är det också! Och de dör inte av att du beter dig som en riktig människa av kött och blod. Det är definitivt mer skadligt med en "perfekt mamma", det om något ger barn issues i vuxenlivet.

Och klart att man älskar sina barn och vill vara med dem, men det låter som att du kanske tappat bort dig själv i mammandet. Vad gör du i ditt eget liv? Vad tycker du om att göra för egen del? Vem är du?

Men hur mycket får du själv tillbaka?

Du låter som en person som bara ger och ger. Kan oron grunda sig i en besvikelse att andra inte visar samma omtanke och engagemang tillbaka? Att du känner att du inte duger för att han eller hon inte gör det där extra som du gör?

Låter mer som att du tappat bort dig själv. Kanske kommer det med att barnen nu är äldre, mer självständiga och kommer lämna hemmet? Allt det engagemang du blöder ner tas inte riktigt emot på samma sätt nu när barnen börjar bryta sig fria?

Jag skulle, om jag var du, sätta min ner och fundera ut VAD VILL JAG GÖRA? Helt tänka bort andra i sammanhanget lista upp helt egna egoistiska mål som du skulle må bra av att göra och uppleva.

Men tack så mycket för ditt bra svar! Ja, jag är väldigt osäker inuti men verkar ganska robust och säker på utsida. Mina barn kommer till mig om allt, så jag sköter barnens välmående ur nästan alla perspektik.

Du har så rätt, är dränerad i de behov som finns ibland. Arbetar dessutom med socialt arbete och finns till för människor hela dagarna. Har inte så mycket eget och har fastnat i mitt hem. Har egentligen inga direkt intressen förutom inredning och umgås.

Nu har jag iallafall bokat två kompis dater! Tack!!

Hmm, förstår. Hur tänker du Adhd? Den var intressant. 

Ja, min man och äldsta dotter är inte jätteintresserade av mig och mina behov. Min äldsta fyller 17 år. Känner väl inte att de struntar i mig men bara inte är såna individer som ser andras behov så bra. Och min dotter är ju mitt barn som jag inte kräver nåt tillbaka mer än att hjälpa till med saker osv. Hon är jättesnäll, bara lite upptagen och mer inåtvänd.Vilket är helt ok.

De andra är 12 år och 14 år, så inte vuxna än på ett tag. De är väldigt fina, särskilt mellandottern. De är omsorgsfulla och kärleksfulla. Känner att mitt hjälpsamma sätt har smittat av sig. De vill mig väldigt väl, det känner jag. 

Men att börja tänka mer på mig låter som ett måste. Terapi kanske är en bra början. Har gjort det några gånger. Ska börja igen och få en nystart. 

Tack så mycke!!

Det var du själv som skrev i ett tidigare inlägg att du funderat på om du har ADHD? Se ovan.

Vill också poängtera här att socialt stöd är en väldigt viktig friskfaktor, men att ångest/GAD inte är något som upphör för att man "tänker positivt" eller "prioriterar sig själv".

Har du fått en diagnos, så ta hjälp av den vård som finns. Lägg inte som en ytterligare börda på dig själv att du måste förändra dig för att må bättre.

Haha, ja du ser. Dåligt minne. Ja, precis. Känner ofta igen mig när människor beskriver Adhd men det gör väl andra med kanske. Är lättdistraherad, blir lätt överväldigad, svårt att organisera mig, glömsk mm

Men vet inte om svårigheterna är så stora att det räknas som en funktionsnedsättning.

Att vara lite extra orolig på morgonen är vanligt eftersom alla har lite extra kortisol på morgonen, detta är för att kroppen skall vakna. Högt kortisol kan ge oro och ångest. 

Hej!
Jag har GAD och i perioder kan det kännas precis som om jag vore rädd. Låter likt ditt. Nån typ av hyper vaksamhet där det känns som något allvarligt kan hända närsomhelst. KBT har fungerat bra för mig men det ligger liksom under ytan även om i extremt liten grad eller inte alls t.o.m. ibland. Bara att försöka leva med det tror jag, men terapi är absolut bra så man får redskap. 

Måste tipsa dig om serien Pörni på Netflix. Kanske kan ge viss igenkänning!

Japp, känner igen mig. Precis som du så har jag 3 barn. Det har varit så för mig sedan jag var 20 år ca. Kraftig morgonångest samt söndagsångest. Ångesten hänger med under dagen men mattas av. I övrigt är mitt liv väldigt bra egentligen. Jag har god ekonomi, bra vänner, ett bra förhållande etc.

Gjorde utredning för adhd för ca 6 månader sen och fick väldigt höga och fina poäng. Börjat med elvanse nu och ångesten är som bortblåst?

Du lär iallafall vara i "gott sällskap". Det är vanligt att människor vaknar med oro och ångest över olika saker. Jag antar att det är ett sätt för hjärnan att signalera att man har problem som behöver lösas, och att man kanske bör jobba med sin självkänsla.

Det kan också vara en underliggande känsla av att man inte får ut vad man vill av livet. Därför är det bra om man är klar över vad man behöver göra för att bli mer tillfreds med sig själv och må bättre. Man kanske har drömmar man vill förverkliga, talanger man vill utveckla, eller bara en förändring i sin livsmiljö eller dagliga rutiner.

Hur kommer det sig att du gjorde utredningen? Hur yttrar sig din adhd?

Min mamma har någon slags npf. Svår sådan. vet att det är ärftligt. Är dock själv högfungerande, för mig märks det inte så mycket på utsidan. Kompenserar bra och blir dränerad på insidan.

Alltså både ja och nej. Rent intellektuellt så känner jag mig som en ganska bra person. Känner mig omtyckt. Är inte orolig för hur andra tycker och tänker om mig på ett jobbigt plan, mer för att såklart vara hänsynsfull.

Har ju de bästa ungarna, en snäll man, fina vänner och ett meningsfullt arbete med människor. Har tillräckligt med pengar. Vill väl träna och träffa vänner mer. Men livet är fint.

Ångest har jag dock haft sen barnsben. Levde i en dysfunktionell familj rent känslomässigt. Så ångest och oro är djupt rotad tyvärr.