Hur hanterar vi barnens motstånd mot vår relation?

Min sambo och jag har varit tillsammans i snart 5 år och flyttade ihop för ett halvt år sedan. Min sambo är 15 år äldre än jag. Det finns inga ekonomiska aspekter inblandade, och det handlar inte om pengar eftersom jag tjänar mer än min sambo, och vi träffades på jobbet.

Vi har båda barn från tidigare relationer. Han har tre barn - två döttrar i åldrarna 23 och 25 samt en son som är 20 år gammal. Hans barn bor hos sin mamma. Jag har en 12-årig son som bor hos oss varannan vecka.

Min sambos barn verkar vara besvikna och har svårt att acceptera att deras pappa har träffat någon ny. Sedan vi började vår relation har hans döttrar i princip vägrat att umgås med oss som ett par. De anser att deras pappa prioriterade oss framför dem och skapade en ny familj. Tidigare försökte jag att nå ut till hans barn genom att bjuda in dem på fika och middagar, samt skicka vänliga sms. Tyvärr verkar detta ha förvärrat deras ilska, och de har tydligt sagt att de inte är intresserade av att lära känna mig.

Vi har sedan dess inte försökt tvinga på dem vår närvaro utan har bara varit öppna för att umgås om de så önskar. Under en tid var vi särbo. Min sambo har också försökt att få kontakt med sina barn individuellt, men hans döttrar är så arga och besvikna att de inte svarar när han ringer eller skickar sms. Det har varit en gåta för mig hur det har kunnat bli så här, och jag tror inte att det handlar om mig personligen. Jag har även noterat att min sambo och hans barn har obearbetade problem som sträcker sig tillbaka till tiden före min ankomst. Min sambo och hans ex separerade sex år innan vi träffades. Så i sex år levde han ensam med barnen varannan vecka innan jag kom in i bilden. Hans barn upplevde att han inte brydde sig om dem under deras uppväxt, att han var oengagerad och frånvarande, tills jag dök upp och gav honom en ny start.

Första gången jag träffade hans ena dotter, som då var 20 år gammal, satt min sambo och jag och tittade på TV hemma hos honom. När hans dotter kom in och vi hälsade på varandra, sprang hon genast ut och grät. Min sambo följde efter henne. Sedan dess har jag sällan sett henne vara i balans när vi träffas. Jag förstår att det kan vara mycket jobbigt för barn när en förälder träffar någon ny och skapar en ny familjesituation. Men vi tog det mycket långsamt i början, mest med hänsyn till min son som då bara var 7 år gammal. Förvånansvärt nog har min son anpassat sig mycket bra till situationen. Nu är det bara min sambos barn som säger saker som 'Vi vill lära känna vår pappa innan vi lär känna hans sambo' eller 'Vi vill inte ha en relation med pappas sambo'.

Det är också värt att nämna att på senare tid har hans barn valt att bo hos sin mamma istället för att vara hos oss. Tyvärr har barnens mamma inte varit särskilt stöttande i denna situation eftersom hon är missnöjd med min sambo och vår relation. Detta har ytterligare komplicerat vårt försök att bygga en positiv dynamik.

Hans barn verkar inte vilja ha mig i deras liv oavsett vad vi försöker. De är knappt intresserade av att umgås med sin far. Det är nu ett dilemma för oss, eftersom jag inte har stängt dörren för möjligheten att skaffa ett gemensamt barn. Min son längtar mycket efter ett syskon och trivs bra med min sambo. Men hur kan vi skaffa ett barn till när min sambo i stort sett har förlorat all kontakt med sina barn?

Ibland känns det som om det enda sättet för min sambos barn att sluta vara arga och besvikna är om han gör slut med mig. Just nu mår min sambo dåligt och jag mår dåligt. Hans dåliga samvete blir starkare ju lyckligare vi är tillsammans. Jag tycker att det är en mycket tråkig situation. Hur kan vi leva ett lyckligt liv tillsammans när hans barn inte verkar kunna acceptera vår relation?