Anonym (Oo) skrev 2023-09-17 18:59:53 följande:
Ts hur gammal är du, hur länge har ni varit vänner?
Så tråkigt när man känner att vänner glider ifrån. Hände det något för 8 månader sedan?
Eller någon annan i ditt gamla gäng som du tror att du ksn komma närmare?
Jag är 30 år.
Vi har varit vänner sedan 2021.
Jag har precis skrivit in mig på AF och har tankar på att gå på deras arbetsmarknadsutbildning/restaurang eller socialpedagog. Jag kämpade att bygga upp betygen på en Allmän kurs för att få ordentliga betyg för att komma in på socionomprogrammet. Men saknade omdömet (fick 2,5 - Programmet kräver minst 3,5 i omdöme). Så det blev ett nedslag för mig i slutet av vårterminen (2023).
Så jag blev ställd vart jag skall ta vägen någonstans. Jag har tidigare erfarenhet att jobba på ett kafé och blev intresserad att fortsätta en sådan bana. Så i höst, bestämde jag mig för att prova arbetsmarknadsutbildningen. Har dock haft det lite kämpigt med ekonomin, lämna in papper till socialen + AF.
Så det har varit mycket, mycket tufft för tillfället med både psyket och det ekonomiska.
Det är vad jag gör i nuläget.
2 - Vad hände för åtta månader sedan?
Allt var egentligen väldigt, väldigt bra. Men jag vill backa steget ytterligare (vet att det var jag som skrev 8 månader - Men vill backa tillbaka när jag började jobba på kaféet). Det var sommaren. Jag provjobbade på ett kafé efter att sett min kompis lägga upp ett inlägg att dessa söker folk. Jag fick komma och prova och blev förfrågan om jag kunde jobba en helg som diskare under deras krog (det var kafé och krog på sommaren). Jag tackade ja. Och fick god kritik. ''Långsam, men jag gör ett bra jobb. Jag behöver bara bli snabbare.''. Hur som helst, så jobbade jag samtidigt på deras kafé. Så jag blev kafébiträdare och fick återigen en god kritik om att jag gav bra kundbemötande och god service. Detta kom främst ifrån stamgäster och övriga gäster. Teamleader vittnade om detta vid ett par tillfällen. Så jag blev omtyckt på jobbet. Detta gjorde att mitt självförtroende höjdes, men också kunde sänkas vissa dagar. Då jag kunde ses som ''förvirrad'' under teoretiska uppgifter, så som ta emot beställningar eller exakt veta innehåll på vissa saker. Tyvärr gick det för fort i min anställning. Det blev så gott som telefonintervju och sedan ville man ha mig som provjobbare. Så jag fick aldrig någon riktigt ''rund vandring'' hur allt fungerar. Jag lärde mig det under arbetet. Och blev för rädd att fråga. (Har en vis mild form av socialångest, som jag döljer)
Jag gick för tillfället på Allmänkurs. Skolan gick bra. Men började bli små skoltrött, men kämpade igenom höstterminen år 2022.
Samtidigt kom vissa kristna vänner i kaféet. Jag blev igen känd. Jag kände mig som ''någon'' när jag träffade dessa kompisar. Jag kände mig speciell. Det blev alltid ett ''Jaha, jobbar du här?'', med ett glatt kommentar och om dessa kom tillbaka, fick jag bemötte av en god energi (upplevde jag i alla fall - Kanske är helt ute och cyklar, haha).
På detta, fick jag bättre kontakt med I.S. En kvinna som jag upplevde som mycket klok människa och intressant. Dessutom kunde hon väldigt mycket om kristendomen och brann för religionen. Jag skulle nog säga att vänskapen (enbart vänskapen) blev starkare eller att jag i alla fall började tycka om henne mer (enbart som vän - Liksom att ifrån min sida, gillade henne att ha som vän).
Vi chattade mer med varandra. Delade tankar. Började ses enskilt. Jag var enormt nervös, men samtidigt bekväm (jag kan inte ge en logisk förklaring). Börjar av april kom jag på middag till henne. Jag har alltid varit dålig på att be bön i grupp. Oavsett om det har gällt enskilt med en person eller med fler personer. Jag får presentationsångest. Hon ville att jag skulle be bordsbön, vilket jag betackade mig för det. Frågan blev såhär: ''Vill du be bordsbön?''. Varav jag sa nej och hon sade återigen: ''Vill du inte be bordsbön?'' och sa det med försiktighet och jag blev kall utåt och sade nej. Men inåt, visste jag att det skulle inneburit katastrof. Jag tänkte hela tiden att jag bara gör bort mig om jag ber bön högt. Även om man skulle bara kunna säga: ''Gud, tacka och välsigna vår mat.''. Så är det inget jag kan tänka på. Jag tänker att jag bara skulle säga ''fel''.
Majbrasan - Hon såg mig plocka pant. Jag gick inte på CSN. Jobbade endast som timvikariat. Och såg det som extra inkomst att plocka pant, för att lägga pengarna i ett sparkapital. Jag såg henne och skämde förstås bort mig. Jag kan inte svara på hennes tankar. Men efter maj, gick allt nedåt. Jag förlorade mitt jobb. Jag började bli konstig inom det sociala. Nedstämdheten började ta fart. Jag märkte ifrån I.S sida att hon blev kall och märkte under Juni, att jag började förlora henne och resten av gruppen. Av exakt vilken anledning vet jag inte riktigt. Men jag kan tänka mig p.g.a att jag är/var självcentrerad, konstig och kanske energitjuv + social klumpig.
Juli har jag gråtit väldigt mycket. Så gott som väl, kände jag att alla vänner skulle lämna mig. Jag vet inte hur jag fick den känslan. Jag bara kände att alla inte vill vara min vän. Jag ville bara ha tidsmaskin.
Juste - SLUTET av maj/början av Juni, när vi slutade skolan, så fick jag som sagt omdöme 2,5. Det innebär som sagt, att jag inte har behörighet till socionomprogrammet. Så omdöme från skolan (omdöme = motsvarighet till betyg) + förlorad jobb, knäckte mig.
Augusti - Denna månad har varit kämpig. Jag gav mig av till försörjningsstöd, efter att jag skrev in mig på AF. Jag har inte funnit något jobb.
September - Fick tankar till att börja en arbetsmarknadsutbildning inom restaurang. Fick idéer att starta eget.
Men senast som igår, fick jag tipset om socialpedagog-utbildning. Så jag försöker ta ett ordentligt beslut vart jag exakt vill ta vägen.
På fritiden börjar jag återigen återuppta konsten, som varit min hobbysysselsättning förut.
Skall tilläggas att jag förlorade min aptit omkring Juni eller Juli, men det börjar komma tillbaka.
Igår fick jag också beskedet att kompisar skall se en biofilm nästa helg. Det blev ett hårt slag.
Jag skrev långt inlägg för att jag vaknade upp. Insåg hur mycket av mina vänner egentligen kanske bara är ''vänner''. Men hur skall jag finna nya? Kristna vännerna är överallt och är ifrån olika kyrkor och församlingar. Så jag kan inte bara byta kyrka eller församling. I.S. betytt/betyder mycket för mig. Men jag känner tomhet, lik som resten av mina kristna vänner. Jag känner också att det är JAG som är den dåliga vännen och därför blir det inte konstigt att jag förlorar vänner.
Så jag fick idéer denna morgon att bara önska förflyttas långt ut till skogen ifrån allt som har med människor/sociala-kontakten att göra och bara fokusera på konsten/hobby.
Jag har påbörjat kontakt med vården. Men jag har så himla psykiskt ont och förstår inte hur jag kunde förlora allt över en natt. För det är precis så det känns. För bara åtta månader sedan, kände jag att jag hade så mycket. Jobb, helt okej inkomst, skola gick trögt under vårterminen, p.g.a skoltrötthet främst.
Nu sitter jag här. Har absolut ingenting. Inget jobb, inga vänner, helt tomt. Uppväxt under jobbiga omständigheter, så jag har avslutat kontakt med familj och släkt.
Det som får mig att fortsätta, är rädslan för döden och egentligen konsekvenserna om jag skulle misslyckats med självmord och vakna upp med hjärnskador. Jag fortsätter med livet, för konsten börjar återigen kännas spännande, då jag har hittat en ny sätt att utföra konsten på. Nya idéer.
Men människor påverkar mig. Känslan av utanförskap är enormt mörk och det känns i hjärtat. Min Messenger står som gott som väl helt tom.
Det är två personer som oftast hör av sig till mig, men det handlar om deras bekymmer. Jag har då blivit som ''kurator'' och ''stödperson''. Dessa två bor i andra orter, så vi har endast Internet/Messenger för att få kontakt med varandra och som sagt, det är mest för att dessa är i behov av stöd. Jag kan inte tvinga dessa till vården, men jag har satt det som rekommendation, vilket ena börjat gå på. Den andra känner sig förmodligen inte redo med ett sådant steg.
Jag är helt ensam och tom. Denna morgon har varit lite upp och ner. Jag försöker inte tänka på mina vänner. Men dessa finns i huvudet och då blir det hårt slag i bröstområdet.
Det blev långt inlägg, men jag kände att jag ville passa på och skriva av mig. Det har varit jobbigt, oerhört jobbigt att inte få bli inbjuden. Det handlar inte om biofilmen i sig, utan som ni förstår, handlar det om att det är absolut ingen som hör av sig.
.
3 - Någon annan i mitt gamla gäng. Jag har faktiskt en kompis som jag tycker jättemycket om egentligen. Han bor dock i en annan ort. Jag önskade många gånger att han kunde bo i min ort. Vi ses sällan p.g.a distansen. En annan kompis som bor ända bort i skåne (jag oerhört långt ifrån skåne) delar vi samma intresse inom konsten. Men vi chattar sällan. Det hade varit kul om vi faktiskt bodde i samma ort.
Tack för att jag fick skriva av mig. Och tack för er som orkat läsa. Jag mår oerhört/RIKTIGT dåligt.
