Skulle jag inte blivit mamma?

Spontant.
Nej, det skulle inte behövt bli så.
..Men sen, man vet väl vad man gör medan man sätter ett barn till Världen.
Händer det sen bara. Otur i så fall.

Jag känner samma. Känner mig med och också som världens sämsta Pappa.
Jag lider med av maximal Psykisk Ohälsa som inte bryr sig om utav alla andra runtomkring i släkten och barnens Mamma och hennes familj.. så.

Skaffa en nanny. Gärna en person som kommer att jobba med det i flera år framöver. Hon kommer att få lära känna ert barn så det känner sig tryggt med henne.

Förutom det kan ni turas om att ta hand om barnet. Egentid behöver man. 

Grejen är ju, att det inte GÅR att föreställa sig hur jobbigt det kommer att bli. Att skaffa barn är en stark längtan för många, och för andra är det mer att de tycker att barn är en självklar del av livet. Något som man "ska" skaffa sig i en viss ålder.

"De flesta människor har ju barn, och det verkar gå hyfsat bra för de flesta, och varför skulle då just VI inte klara av det?" Så tänker man ju. Men sedan visar det sig kanske att man verkligen inte hade förutsättningarna, och man sitter där med ett barn som bara skriker, och man får aldrig vara ifred, och man orkar inte mer...

Men som sagt, det är inget som man kan veta i förväg om det inte föreligger mycket värre faktorer än för TS - och då tänker jag främst på fysiskt eller mentalt funktionshinder, svår kronisk fysisk eller psykisk sjukdom, eller missbruk hos den ena eller båda föräldrarna. I annat fall har man "rätt" att tro att man ska klara av föräldraskapet, och gör man inte det ändå så ska man inte skuldbeläggas, anser jag. Huvudsaken är att det blir så bra som det kan bli för barnet, och att man söker hjälp i tid.

Hej söta TS.. jag känner igen mig mycket i det du skriver. Jag upplevde föräldraskapet likadant, fick liknande tankar, var/är konstant utmattad. Vårt barn var/är dessutom en High Need Baby.

Vårt barn är nu lite större och har fått NPF-diagnoserna autism och ADHD. Själv har jag nyligen fått en ADD-diagnos. När man har NPF, men ändå är högfungerande, så är det inte ovanligt att det är just när man blir förälder som ens "funktionsnedsättning" blir tydlig.

Det du beskriver om utmattning, orimligt stort behov av ENSAM-tid, att klanka ned på sig själv... mina NPF-klockor ringer när jag läser det.

Visst, hade du vetat hur tufft det skulle bli att bli mamma så hade du kanske inte skaffat barn. Men nu finns eran lilla dotter och hon behöver dig. Inte bara nu utan under hela hennes uppväxt. Hur är eran dotter? Kanske kommer det visa sig att hon också är lite speciell? Jag kan inte säga nog hur mycket hon behöver dig!

Om du får bli sjukskriven på riktigt av en läkare så kan du få bli beviljad att ha din dotter full tid på förskolan. 

Tänk på att du ska hålla länge, du måste ta hand om dig själv. Du får förklara för din sambo att tyvärr är du såhär. Du får förklara att du inte visste att det skulle bli såhär för dig och att du ska göra ditt bästa. Mer än så kan du inte göra.

Man lär känna sig själv på djupet när man blir förälder. Andra mammor som är "normala" kan aldrig förstå hur det är att fungera på det här sättet. Så att vända sig till dem för råd är som att skjuta sig själv i foten *s*.

Du får göra så gott du kan <3 men kom ihåg att din dotter behöver dig, så ibland måste du vara lite egoistisk och sätta din hälsa i första rummet, så att du kan fortsätta att orka finnas till för ditt barn. Kram på dig <3

Det blir bättre. När barnet blir större minskar behovet av konstant närhet till en vuxen.

Att fundera över om du borde skaffat barn är onödigt, ditt barn är här nu. Du skaffade inte barn med ont uppsåt och du anstränger dig så mycket för ditt barn att du blir sjuk av det. Du har inget att skämmas över.
Det du däremot behöver är att bli tydligare mot din sambo med vad du behöver för att må bra. Låt inte honom få dig att skämmas med dumma kommentarer, det är han som borde skämmas för att han gör så mot dig. Vill han inte att du ska må bra?  Du kommer inte bli en bättre mamma av att gå in i väggen. Ta hand om dig själv och lita på att pappan kan ta hand om ert barn så du kan ta den egentid du behöver för att fungera som mamma. 

När mina barn var små gick jag och satte mig i bilen ibland för att få slappa lite själv. Att sätta sig på ett café med laptoppen eller en bok kan också vara skönt ibland. 

Man har ofta en föreställning hur det ska vara. 

jag hade önskat mig en dotter först och hade massa larviga tanker om vår relation. Vad hände, som jag skrev fick jag först en son och sen en dotter. 

har usel kontakt med dottern men bättre med sonen. 

som andra skriver vet man aldrig hur det blir och vad man kan vänta sig. 

jag fick sova, det tjatade folk om. Problemen kom med vissa beteenden pga diagnoser mm som jag absolut inte hade en tanke på innan. 

bland annat. 

För det första: Stor bamsekram!

För det andra: Småttingåren (fram till typ 3) är skitjobbiga eftersom man är "bara mamma" och absolut inget annat. Vi fick tvillingar och hade vi inte fått det hade det bara blivit ett barn. Jag är INTE en bebismänniska. Jag trivdes helt ärligt inte alls när barnen var pyttiga, innan de började prata och bilda meningar. 

Jag har också ett behov av att få koppla av på egen hand, med en bok, ett mobilspel, en serie. Böcker tog det fram tills för typ 2 år sedan för mig att ha ro i kroppen för att läsa. Barnen fyller 10 i höst. Serier har vi några vi ser på tillsammans, när barnen lagt sig, och några jag ser på själv på vägen till och från jobbet. Fördelen med att kunna åka kollektivt till jobbet. 

Man måste inte sitta ihop och göra allt ihop hela tiden. Det är faktiskt nyttigt för din mans och er dotters relation att DE gör saker på egen hand ibland. På samma vis som att du och dottern ibland gör saker på egen hand. 

Nu skriver du inget om när dottern lägger sig och du lägger dig men där har du ju faktiskt möjligheten att ha lite egen tid. För mig brukar det kunna vara en timme eller så i badkaret med en bra bok. Där kan jag koppla bort precis allt. 

Det du behöver göra just nu är dock att kontakta vården för att se om det inte är så att det ligger en depression i bakgrunden och lurar. Du behöver få gå och prata med någon och ordna reda i dina känslor. Du och din man skulle säkerligen också behöva gå och prata med någon tillsammans för att få en ökad förståelse för varandra. 

Åter igen! Bamsekram!

Har inte läst hela tråden men jag hade förlossningsdepression och hade stort behov av lite avlastning. Hade inga föräldrar i närheten och mannen var borta från 7-19. Vi hade ett gym  som hade barnvakt som man kunde använda 2 timmar per dag 7 dagar i veckan. Jag tränade inte alltid när jag lämnade, ibland satt jag och läste en bok eller bara tog en kaffe i gymmets kafe. 
Det är en jättestor omställning att få barn, speciellt om man har behov av egentid och jag tror att ingen kan förbereda en för det.