39 år och blir aldrig gravid

Beklagar! 

Okej att din partner inte vill genomgå ivf, men fattar han verkligen vad han eventuellt nekar dig? 

Ivf löser tyvärr inte allt, men det kan hjälpa och en del lyckas! 

Vi försökte i två år utan att ngt hände. Under den tiden valde jag att skaffa ett privat instagramkonto, för att skriva av mig, vara ledsen och hitta andra i liknande situation. 

Av ngt mirakel blev vi gravida hemma, utan hjälp. Båda runt 30 år.
Bebis kommer när som nu. 
Tog avstånd från alla som blev gravida under den tiden. Fö jag pallade inte. Du behöver verkligen inte vara glad för andra.

Tack för ditt svar och grattis till kommande bebis ❤️  Min sambo mår också dåligt över beslutet om ivf eller inte. Han funderar just nu och jag vågar inte fråga.

Det är så mycket känslor i detta med ofrivillig barnlöshet så hoppas med detta inlägget kunna få kontakt med andra i samma situation.. 

Lycka till med lilla bebisen ☺️

Beklagar så innerligt <3

Jag och min partner är inne i IVF karusellen och jag önskar ingen detta jävla elände med ofrivillig barnlöshet. Mitt enda råd till dig är att inte vänta, på någon eller något. Jag som
kvinna fyller snart 36 år och de på kliniken är noga med att berätta att åldern har enooorm påverkan på resultatet (kräks snart av att höra detta). Ingenting är ?fel? på varken mig eller min partner men vi lyckas inte till en uns av graviditet varken med eller utan IVF under flera år. Så. Om jag önskar att göra något ogjort så är det att inte vänta.. för det gjorde vi också, tyvärr..

Jag håller min allra bästa tumme för dig <3

Jag förstår precis hur det känns! Jag är 37, vi har försökt i snart två år och står i kö till IVF. Ingenting händer. De få i min närhet i samma ålder som inte fått barn tidigare har nu fått det, och jag blir mer och mer deprimerad och missunnsam. Utredning visar att det inte är fel på varken mig eller mannen, men inget händer. Varje månad känns det mer och mer hopplöst. Jag försöker undvika människor och situationer som har med små barn att göra, vilket gör mig ensam. Bra att du ska prata med någon, det borde jag också göra! Anledningen att jag hann bli så gammal innan vi började är att min man ville vänta med att skaffa barn, och sedan ville han inte göra en utredning direkt när vi märkte att det inte var superlätt att bli gravid. Varför vill din partner inte genomgå IVF?

Jag förstår dig! Det är tufft när andra får det som man vill ha och försöker uppnå. Var jag 39 och barnlös hade jag kört på IVF direkt och verkligen inte väntat på en man! Jag träffade min partner när jag var 28 och sa direkt att jag ville ha barn, är nu 30 år och gravid med vårt första barn genom IVF då jag har sänkt fertilitet. Läkarna sa att IVF är väldigt avhängigt av ålder, så inte för att stressa dig, men klart ni ska prata om det! Jag hade gett honom en deadline och annars skaffat barn själv.

Det är så otroligt frustrerande att ingenting händer. Av de undersökningar jag har gjort så är det inga fel på mig heller. Min sambo har inte kollat sig men han har iaf ett barn sedan tidigare. Jag fick mens igen för femtioelfte gången för några dagar sedan, bröt ihop fullständigt. Jag drar mig undan mer och mer, vill inte utsätta mig för situationer där det blir för mycket prat om barn eller att behöva prata om min situation, är rädd att tappa ansiktet totalt. Jag tror ingen som inte varit med om detta kan förstå. Och att få höra att tiden tickar...den kommenteraren är onödig då man är väldigt införstådd i det och det skapar bara mer ångest att få höra. 
Min sambo "funderar" över IVF men verkar inte vilja. Han har gått med på att försöka med ett barn mest för min skull som inga har, han är egentligen väldigt nöjd som det är. Och det gör det hela värre...känner mig väldigt ensam i situationen. 

Jag försöker att fokusera på att leva livet och göra saker som jag mår bra av men barnlösheten ligger som en blöt filt över mig. Särskilt storhelger har blivit väldigt jobbiga, sociala medier hjälper ju inte direkt till heller med massa gulliga och lyckliga familjebilder överallt... förlåt om jag låter bitter men tror tyvärr att jag blivit det och tycker faktiskt att det är helt legitimt i en sån här situation.

Det är märkligt ändå, varje månad så får jag upp hoppet och letar symptom och övertygar mig själv att "denna gången är det nog min tur". Att hoppet är det sista som överger människan stämmer rätt bra ändå..  

Skönt ändå att ni står i kö till IVF, då kommer det nog ordna sig för dig :)