Bara mina barns mobiler som är tysta?

Alltså inte för att vara sån men kan det vara så att era barn uppfattas som konstiga...?

Samma för mig. Två av mina tre barn mellan 10-15 är nästan alltid ensamma. Jag förstår det inte riktigt. jag hade alltid vänner i den åldern och deras pappa också. Jag har vänt ut och in på mig själv för att försöka förstå och erbjuda roliga saker, gott fika etc. Jag tycker inte att de är konstiga. kanske lite blyga. 

det gör ont i hjärtat.

Vi tänkte försöka prata med fritids och se om de har någon ledtråd. Jag känner också att min oro bara gör saken värre men jag kan inte hejda mig själv. Sitter nu helt kallsvettig över att dottern ska behöva vara ensam hela helgen. 

Hur hanterar du oron?

Det  är tråkigt det som händer för dina barn.
Att nästan aldrig får var med på något roligt..

Men det jag tycker är mest tråkigast är att du som mamma envisas med att kalla dem kompisar. Tycker det är lite störande faktiskt at kalla dem för kompisar.

Anser du verkligen att deras beteende är särskilt kamratlig?

Lär barnen att leka självständigt. Jag lekte ofta ensam som barn, det bodde inte många jämnåriga där jag var. Jag var ute och upptäckte naturen och omgivningarna istället.

Nej det håller jag helt med dig om men min dotter anser dem vara hennes kompisar. Det är en del av det sorgliga, att detta skulle vara hennes "kompisar ".

Jag försöker påminna mig dagligen om att mina barn inte är jag. Det är så lätt att utgå från att de ska vara som jag var och vilja det jag ville. Nu tror jag iofs att de vill umgås med vänner men bara för att de är mer ensamma betyder inte det automatiskt att det är fel på dem för att de inte lever såsom jag förväntar mig. Det blir ju bara ännu tyngre om de känner min besvikelse också. 

Jag försöker också tänka att det kan gå i perioder och kanske kommer de bättre till sin rätt vid en annan tid i livet. 

så försöker jag också alltid uppmuntra om de vill göra något och underlätta detta i form av skjuts eller erbjuda att vara hos oss. Men mina två barn som har problem är 13 och 15 så det går inte längre att hjälpa dem kontakta vänner, bara stötta.

men, ovan sagt känner jag mig ledsen över detta minst någon gång per dag. Försöker att inte någonsin visa det för det gör det bara värre. 

Tack för ditt svar! Det är ett bra tillfälle att jobba med sig själv precis så som du säger. Har lånat lite föräldraskapsböcker och ska försöka hämta styrka där. 

Av en annan anledning pratade jag med barnens farmor som är världens mest sociala och hon nämner i förbifarten:  "när jag var barn hade jag inga kompisar". Så att det börjar tufft med kompisar behöver inte betyda att det är en stämpel för hela livet. 

Vår egen oro får inte läggas på barnen. 

Försök hjälpa henne att knyta fler kontakter med andra i klassen eller parallellklass etc. Kan ni försöka bjuda hem någon annan som kanske också är lite ensam? Om det känns jobbigt och krystat kanske ni kan börja med att bjuda med en kompis på någon mer "styrd" aktivitet som att åka till simhallen etc? Försök stötta henne i att inte hänga efter eller tjata på dessa sk "kompisar" eftersom de inte beter sig schysst. 

Vi har haft det precis så med vår äldsta, jag vet inte hur många ggr jag tröstat henne när hon varit ledsen för att hon inte har några kompisar som vill vara med henne. 

Man får kämpa på och försöka hjälpa så gott man kan för att hitta nya att vara med. Nu löste det sig tack och lov pga att två nya började i klassen och helt plötsligt var hon med i ett gäng. Inget vi kan ta äran för såklart men hon är ett helt annat barn efter det. Nu har hon en kompis här som vi börjat skoja om att hon flyttat in, då hon är här nästan jämnt så man blir lite less.. 

Det är mycket svårare att hjälpa när dom blir 10+ då sköts ju det mesta själva via mobilen. Men kämpa på!

Satsa på strukturerade aktiviteter, scouter, kör, friidrott, schack, orientering,  det finns något för alla.