En relation på liv och död – hoppet är det sista som lämnar
Under 16 år har jag och min fru haft en relation som varit som en berg- och dalbana. Det började redan första halvåret. Förlovningsringarna slängde hon av sig på grund av ett missförstånd. Första månaden som gifta skrek hon att hon ångrade att hon gift sig. Det var någon feltolkning jag inte ens minns som kändes så orättvis. Och jag trodde henne och bröt ihop och hade den värsta ångest jag vid den tidpunkten någonsin känt.
Genom åren har det fortsatt. Vansinniga utbrott har skett för små detaljer. Ett litet missförstånd eller en felhörning har lett till dagar i apatiskt tillstånd för min fru. Semestrar har förstörts, i stället för att fira bröllopsdagar har jag tillbringat dem med ångest. Och jag har kämpat för att vi ska ta emot hjälp för vår relation. Många år utan resultat. Senaste året har jag varit tydligare och förklarat att jag vill kliva av den känslomässig berg- och dalbanan OM inte hon vill ta emot hjälp. För ett år sedan ställde jag ett ultimatum: familjerådgivning eller skilsmässa. Min fru tackade nej till familjerådgivning, jag skickade in om skilsmässa. Hon bröt ihop och ville ta livet av sig, kom till en vändpunkt/krasch och bad om förlåtelse och ville ha familjerådgivning.
Jag accepterade. Några månader senare insåg jag att traumat kring mitt ultimatum gett henne en ätstörning och självmordstankar (som jag senare förstått funnits där i decennier).
Då blev fokus att försöka förmå henne att ta emot hjälp. Det var lönlöst tills dagen jag mer eller mindre tvingade henne till vårdcentralen. Hon kände sig sviken och håller det emot mig. Hon har pratat med en läkare. Fått antidepressiva. Läkaren tror att hon tar dessa, men det gör hon inte. Hon gick några gånger till en kurator men av olika anledningar rann det ut i sanden. Jag vet inte om läkaren vet hur lite hon väger och att hon tappat omkring 20 kilo senaste halvåret.
Vår tillvaro är fortfarande en berg- och dalbana med kraftiga omotiverade känsloutbrott, där det inte går att prata om vad som hände, ens en, två eller tre dagar senare. Min fru har alltid varit stängd och pratar lite, men nu är hon ännu tystare. Jag har aldrig känt mig välkommen in ?i hennes värld?. Nu känner jag mig ännu mindre välkommen. Jag vill stå vid hennes sida och vara hennes stöd, men hon trycker bort mig. Samtidigt är hon livrädd för att jag ska lämna henne och hon säger att hon älskar mig. Hon är inne i en djup depression och det påverkar även våra barn. Jag har läst mycket om EIPS/Borderline och känner igen nästan allt jag läser. (Av de nio punkterna där fem behöver uppfyllas kan jag pricka av alla nio). När jag läser om EIPS är det som att läsa historien om våra 16 år tillsammans. 90% i vår relation har varit hyfsat bra (men ytligt), 10% har varit ett ångestfyllt helvete.
Men hur mycket hopp finns det när jag måste tvinga henne till vård och när hon inte tar den medicin som läkaren ger? Jag tror att hon behöver hjälp för sin EIPS/Borderline. Men varför skulle hon ta emot den hjälpen? Jag är rädd för att det ska bli 16 år till av känslomässig berg- och dalbana. Samtidigt är jag rädd för att min fru går under.
Funderar på att ställa ett ultimatum att jag ska få följa med på hennes nästa läkarsamtal. Då kan jag berätta att det känns tungt eftersom min fru inte tar den medicin hon fått och nämna om misstankarna kring EIPS/Borderline. Det kommer väl upplevas som ytterligare ett svek. Men vad har jag att förlora? Gör jag inget riskerar jag ju att förlora min fru som kämpar för att hålla huvudet över vattenytan. Kanske har någon lite bra input här?
