när blir det roligt med barn?

Det beror på när man börjar uppfostra dem.......

Vad är det som triggar, vad gör ni för att underlätta?

Det är som att fråga hur långt ett snöre är.

Alla barn är olika.

Att skrika hela dagarna är dock inget som kan anses vara normalt i någon ålder, om det inte handlar om en kolikbebis.

Barn får ju utbrott, så kallade tantrums då och då. Det kallas för "trotsålder", men är egentligen ett normalt sätt för barnet att försöka forcera fram sin vilja. Barn är inte dumma, om hen håller på så hela tiden, så är det för att det ger resultat. Ta bort avkastningen, så kommer hen att upptäcka att det kostar mer än det smakar.

Det gäller bara att inte börja imitera beteendet genom att själv höja rösten eller bli agiterad. Man brukar säga att lågaffektivt bemötande fungerar allra bäst, dvs att sänka röstläget och tonhöjden, avstå från överdrivet kroppsspråk och om barnet backar, ska man själv backa istället för att följa efter. Du måste vara vuxen och säkra situationen genom att behålla lugnet, ha ett neutralt ansiktsuttryck och prata med normal samtalsröst. Gå ner på barnets ögonhöjd och fråga vad det gäller. Se till att alltid ge barnet en utväg och bygg inte upp någon prestige eller stolthet. 

Det är inte lätt när man känner att man håller på att explodera, men försök att se det ur ett humoristiskt perspektiv. Det är egentligen ganska roligt med en sjuåring som snurrar på golvet som en propeller och skriker som en mistlur. Kan du ta det med en gnutta humor, så blir det genast lättare.

Och nej, det går inte över. Vänta tills hen blir tonåring och dagligen spelar på ditt nervsystem som på en harpa. Var tacksam för dessa trotsiga stunder som ger dig ett ypperligt tillfälla att öva.

just nu var det en tillsägelse.

en högst relevant tillsägelse så han använde våld mot sin syster i syfte att provocera fram en reaktion. 

men det kan vara allt han inte får göra. när han inte fick växla när jag körde bilen och han satt bredvid fick han ett bryt tidigare idag.

....du låter väl inte en 7-åring växla bilen, någonsin hoppas jag?

Nu är inte mitt barn äldre än ditt men det där med att ligga på golvet och skrika och gråta försvann från de barn jag har i min närhet i 3-4-års åldern. Vad är det som gör att ditt barn beter sig så? Mår hen inte bra? Vad är det som triggar beteendet? Förstår att det inte är roligt alls. 

En 7-åring ska dessutom sitta i baksätet.

hahahahahahahahaha!

tack!

Just beteendet att ligga på golvet och skrika växer för de flesta bort innan. Men inte för alla. 

6-7 år är en period med mycket känslor, i stil med tonåren fast lite mildare. Min 7åring får mer utbrott än tidigare också. Nu har han alltid varit ganska mild, så det tar sig mer uttryck i argt stampande när han måste göra nåt han inte vill, men skillnad märks. Det första vi märkte av perioden vae att han blev ledsen mycket lättare, också utan att själv alltid veta varför. 

Håller med

Jag ska aldrig skaffa barn. Skrikiga barn är det värsta jag vet. 🙂

Jag har två döttrar 25 resp 12 år (med olika mammor). Den äldsta hade en kort period där hon testade gränserna lite och då gällde att vara konsekvent. Det var detta som gällde och det kunde inte gråt och skrik ändra på, vilket hon förstod ganska snart. Efter det var det mest sura miner om hon inte fick som hon ville.
Minstingen har det aldrig varit några större problem med heller, men det kan ju ha att göra med att hon delvis har fått en thailändsk uppfostran från mamman. I Thailand lär man barnen respekt tidigt och jag har aldrig varit med om ungar som sätter sig emot sina föräldrar där på samma sätt som i Sverige. Medan vi i Sverige har en fri uppfostran (på gott och ont) har man en inte diktatorisk, men ändå en strikt och konsekvent uppfostran när det gäller beteenden och framför allt respekt mot äldre och det märks. En av mina svågrar är bara ett år yngre än mig, men han har en otrolig respekt för mig. Det tog ett tag innan jag vande mig vid det. Att få honom att kalla mig något annat än "äldre bror Jan" (Phi Jan) var omöjligt.

Ditt barn är bara 7 år, TS och då kan det vara lite livat även om det är individuellt. Men skulle beteendet fortsätta upp i 9-10 årsåldern kan vara läge att se upp.

Bra svar

Detta är helt sant. Jag har bott på många platser i världen och har aldrig sett så odrägliga, ouppfostrade, egocentriska och respektlösa barn som i Sverige de senaste 10, 15 åren. Alla som har jobbat som lärare under ett helt arbetsliv ser ett tydligt förfall genom åren. 

Ja. Det är stor skillnad mot 80-talet när jag gick i skolan. Visst har föräldrarna ett stort ansvar, men ungar utsätts för så mycket påverkan från alla håll och kanter idag att det skapar hyperstressade ungdomar. Inte minst i sociala medier läggs det upp så mycket skit nuförtiden som ungarna tar till sig utan minsta kritiktänk. Jag har varit med om ungar som beter sig fint hemma, men när de är med kompisar eller i skolan blir beteendet ett helt annat. Man ska inte dra finkammen över alla ungdomar, men absolut. Jag håller med dig och det är tråkigt att det drabbar elever som sköter sig och vill bli något. Det kanske är dags att börja titta på en annan skolmodell än att trycka in 30-35 elever med olika personligheter i en skolklass. Under pandemin skötte brorsonens skola undervisningen med hjälp av videotekniken och det tyckte han var väldigt skönt. Det vore kanske något. Hemundervisning och bara gå till skolan för att göra proven.

Det är inte normalt att skrika och gråta dagligen i sjuårsåldern. Har ditt barn en diagnos eller är ni oresonliga mot honom och provocerar fram starka reaktioner? Har du hört talas om lågaffektivt bemötande?
Ibland handlar det om hunger, barn blir krångliga när de är trötta och/eller hungriga. 

Bara ett litet boktips som hjälpte mig mycket med min äldste son:
Explosiva barn : ett nytt sätt att förstå och behandla barn som har svårt att tåla motgångar och förändringar
Min son har alltid varit passionerad och eldfängd i sitt humör och jag (som snarare är åt den andra extremiteten i temperament) hade svårt att hantera det på ett bra sätt. Så läs den boken och försök också hitta någon att prata med som också är förälder till ett barn med liknande temperament. Jag kände mig annars så ensam när jag pratade med föräldrar som inte alls kände igen sig i min verklighet.

Min son är nu 16 år och fortfarande passionerad och han gör fortfarande allt fullt ut: älskar, hatar, spelar, pluggar, vilar, städar, tränar, bråkar eller gosar - men han har full kontroll över sitt temperament.