Hur ska min dotter bemöta sin kompis med Aspbergers?

Vilken knepig situation, men jag håller med ovanstående, att prata med föräldrarna. Det enklaste sättet för Elin att säga ifrån är genom att informera om att hon kommer ta en senare buss, Klara kommer fråga varför och Elin får förklara att det blir för tidigt för henne annars. Inget mer behövs egentligen. Klara behöver också förstå att allt och alla inte kommer anpassa sig efter henne, utan att man är elak. Kanske kan Elin köra en lite gladare ?Du, jag kommer börja ta bussen då och då och då, har räknat ut att vi kommer i god tid. Det är bara haka på om du vill! :)? 

Din dotter Elin har blivit lite av en personlig assistent åt Klara. Som kompis kan man stötta men det ska inte bli till den grad att kompisen måste lägga om sitt liv.
Elin ska inte behöva ha dåligt samvete om hon inte vill åka med den tidiga bussen.

Vet föräldrarna hur mycket Elin stöttar? Det kan vara så att de inte vet vad som händer under dagen. De kanske bara är glada att deras dotter kommer till skolan. Det bästa är som de andra säger och prata med dem. Berätta vad Elin gör och hur mycket det påverkar henne.

Lärarna kanske har sagt att det går bra i skolan och att Klara är vän med Elin och inte nämt jur Elin känner.
Om de är vettiga föräldrar så kommer de att förstå att Klara behöver en vuxen i skolan som hon kan gå till vid ångest och panik.

Om de inte vill lyssna så får du säga att du bestämmer när Elin ska ta bussen till skolan.

Ett barn ska inte ta på sig ett vuxen ansvar när det gäller detta. Så prata med skolan så att de ser att Elin inte tar på sig för mycket ansvar.

Lycka till

Du har redan fått mycket bra svar men lägger till min erfarenhet.

Jag är uppväxt med min lillasyster som har samma diagnos.
Det krävs som sagt förutsägbarhet och som du redan fått tips om så ta kontakt med föräldrarna och rådfråga hur ni ska gå tillväga. De måste ta hand om dilemmat som din dotter bär nu, det enda din dotter ska behöva tänka på är hur hon ska prata med Klara om det. 

Din dotter kan förklara hur det känns för henne själv. Vara övertydlig med att jag förstår att du vill ha det si, men det påverkar mig såhär och jag mår si och så av det och det fungerar inte för mig.

Märker det fortfarande på min syster som nu är 20+ att man måste vara övertydlig med hur man tänker och känner för annars är allt som det ser ut i hennes huvud eller hur man ska säga. Eftersom hon inte tänker som oss andra så måste vi ge en väldigt tydlig bild av hur vi tänker och känner. Min syster är väldigt empatisk men hon kan inte läsa av så enkelt.

Jag tycker det du tog upp är bra. Att hon säger att det blir för tidigt för henne att gå upp så tidigt, att hon är trött på morgonen och hellre vill sova så det är bättre att de ses i skolan. 

Förklara för din dotter att kompisens problematik är de vuxnas ansvar, din dotter har tagit sin del av ansvaret när hon berättat för er nu är det upp till Klaras föräldrar att lösa situationen. 

Tyvärr är "Klara" för ung. Men tjejer med Klaras typ av problematik behöver en pojkvän som kan ta de bitarna istället. Det blir för betungande för tjejkompisar att vara det stödet över tid.

Det är mycket lättare att vara en bra vän och ett stöd till någon med Klaras problematik om man slipper vara den primära eller vad man skall säga. Det krävs nog att man har en kärleksrelation för att vara den primära annars blir det för mycket och motivationen sviktar.

Om din dotter pallar några år till och sedan kan delegera bördan till pojkvän hade vart det ideala men det är för mycket för en 13åring.

Varför ska en pojkvän bära ansvaret? Då blir ju Klara beroende av honom i stället. Det kan bli skadligt både för honom och för henne.

Klara måste lära sig att själv hantera tillvaron, med hjälp av sina föräldrar och andra vuxna. Jämnåriga ska inte behöva bära den bördan. Inte en framtida pojkvän heller. Det blir ingen bra relation. 

Vänner och partner kan stötta, men ska inte behöva agera personliga assistenter. 

Problemet med det, är också att det tenderar att bli just som det har blivit för Elin: Allt fokus hamnar på den med svårigheter. Allt handlar om dennes behov. Alla andra får sätta sina behov åt sidan, vilket inte är ok. 

Till TS:

Din dotter behöver hjälp att sätta gränser mot Klara. Involvera Klaras föräldrar. Bestäm att din dotter ska ta en senare buss till skolan, eller promenera om hon vill. Hon ska inte behöva bestämma sig i förväg. Klara kan inte vara beroende av din dotter för att komma till skolan. Detta inte bara för Elins skull, utan också för Klaras. Som någon skrev, tänk om Elin ligger hemma sjuk en vecka? Ska Klara inte gå till skolan då?

SMS-terror ska inte heller accepteras. Klara får inte lägga all sin ångest på Elin. Var vänliga men bestämda. Framför allt var tydliga, så att det inte blir missförstånd. 

De är fortfarande barn, samt i en känslig ålder. De kan inte själva reda ut detta. Båda behöver hjälp att mogna och din dotter behöver få möjlighet att utöka sitt umgänge utan att det blir katastrof för Klara. Om Klara inte kan hantera det, kan de kanske inte fortsätta vara vänner.

Klara kanske lär sig hantera livet bättre när hon blir äldre. Om inte lär hon behöva stöd från samhället. Men det kan vara en mognadsfråga och en övningsfråga.

Nej, det är sådana pojkvänner du skriver om som lever under tjejens ständiga självmordshot. Klara behöver sina föräldrars stöd, anpassningar i skolan och kvalificerat samtalsstöd för att kunna ha fungerande, varaktiga relationer som ger henne och de hon umgås ett fint utbyte. Klaras sociala mognad släpar efter, det blir inte bättre, snarare sämre med en pojkvän.

Håller med, det kan bli hur fel som helst. Antingen blir partnern offer (för Klaras självmordshot / vågar inte lämna / känner sig ansvarig för Klaras hälsa). Eller så blir Klara offer om hon träffar en olämplig partner som behandlar henne illa eller utnyttjar henne. (Större risk för någon som mår dåligt samt har sociala svårigheter).

Ansvaret för Klara kan varken läggas på vänner eller en framtida partner. Det är föräldrarnas (och i viss mån andra vuxnas) ansvar att rusta Klara för framtiden, så att hon förhoppningsvis kan ha fungerande relationer med andra, både vänskapsrelationer och kärleksrelationer.

Dålig/inte snäll pojkvän går ju bort men jag vet flera exempel på numera vuxna kvinnor med problem som fungerar rätt ok just pga att de har en bra man. Från att ha vart någon som dränerar en på energi till en bättre vän och mer harmonisk tjej. Vänner orkar inte hur mycket som helst, inte föräldrar heller. Men pojkar och män, en viss sorts pojkar och män de orkar. Har sett det flera gånger.

TS dotter kommer själv börja må dåligt, särskilt efter flera år av sådan vänskap. Behövs en pojkvän eller flera andra tjejkompisar i "gänget" med då är det mycket lättare.

Tyvärr verkar det inte funka åt andra hållet. Problemsnubbe+ snäll tjej funkar inte men problemtjej+ snäll snubbe funkar.

Fast hur mår de pojkarna och männen? Om varken vänner eller föräldrar orkar, varför skulle en partner orka? I längden?

En viss sorts män skriver du. Menar du självutplånare?

Jag tycker inte att man ska uppmuntra sådana relationer. Var och en får förstås göra sina egna val, men det är bättre att flickor som Klara lär sig att hantera sina issues, samt får professionellt stöd, än att allt ansvar ska läggas på en partner, eller andra nära och kära.

Tack för alla bra svar.

Nej, du beskriver det precis. Det kanske är så att ingen vet att Elin känner detta ansvar. Jag borde ta upp det.

Jag tänker: Vilken av de diagnoser jag nämnt har jag stavat fel och i så fall hur? Vad är ASD, aldrig hört, och varför borde jag skriva det? Orkar jag googla detta en lång stund för att en random person på nätet säger att jag har gjort nånslags oklara fel? Nej absolut inte för så intresserad är jag inte av ämnet och nu har jag fått svar på min fråga. Det hade varit mer givande om du sagt vad du ville ha sagt lite tydligare helt enkelt. Tack för visat intresse för mitt problem. :)

Så sjukt oseriöst svar. Eller så kanske är det en universallösning för allas våra problem på allt? Skaffa kille! :D 

Det stavas Aspergers ts, utan b. 🙂

Det kallar inte jag att den stackars mannen fungerar. Vi alla känner förstås till en hel del förhållanden som bygger på att den ena styr och ställer, har psykiska åkommor av olika slag, och den andra lider och offrar sig på olika vis så förhållandet inte spricker eller stormar för mycket, det kallar inte jag "förhållanden som fungerar". 

Är det relevant för tråden hur TS stavar?

Är det relevant för tråden hur TS stavar?

Jag gissar att de som hänger upp sig på TS stavning eller ordval, själva har en diagnos inom autismspektrumet. 

För er är det säkert jätteviktigt att det blir exakt rätt. Och ibland är ordval viktiga.

Men fundera på om det verkligen är nödvändigt att haka upp sig på en enda bokstav, eller exakt ord, i en sån här tråd. Är du osäker, be någon om hjälp om du har möjlighet. Jag skriver detta i all välmening.

TS är ingen expert och behöver inte vara det heller, det gäller inte hennes dotter.

Ja, jag har (hade) Asperger och är petig med stavningen. 🙃

Asperger finns ju inte kvar som diagnos. Det heter ju Autismspektrumtillstånd (AST) nu för tiden.

Du får vara hur petig du vill, men varför tycker du det är viktigt att påpeka det för andra, i en tråd där det inte är relevant?

Tråden handlar inte om exakt ordval eller exakt hur man stavar, utan om hur TS ska hjälpa sin dotter att hantera sin kompis.