Vad ska man stå ut med?

Oj, det där låter jobbigt!

Vad säger din man om saken?

Det där om att du inte får "lägga dig i", men måste dela hem med barnen, låter ju ohållbart i mina öron. Isåfall får du säga åt mamman att barnen tyvärr itne kan vara i ert hus under mamma-veckan, eftersom de isåfall skulle spendera den mesta tiden med en vuxen som inte har några befogenheter, och det är du inte bekväm med. En 11-åring klarar sig inte själv, och uppenbarligen inte denna 11-åring i synnerlighet.

Normalt sätt skulle jag säga att en förälder ger föräldraansvar till styvföräldern, om styvföräldern lämnas ensam med barnet. Om din make inte håller med, då måste du sätta ner foten. Du ska inte behöva stå ut med att vara ensam med barn och inte ens ha befogenhet till att avsluta bråk och sätta upp rimliga förväntningar (självklart slänger man itne räkskal på golvet, vad är det jag hör??).

Trygghet, säger biomamman? Ramar och regler och realistiska förväntningar GER trygghet...

Om du inte får lägga dig i har du inget ansvar för dem heller. Nada.

Låter som flickan behöver hjälp, men också gränser. Sen låter det som både biomamman och din sambo lämpar över en del av ansvaret för henne på dig?

Låter som en typisk kvinnofälla / bonusmammafälla. Nej, du ska inte acceptera detta. Eller är det så att din sambo devis försörjer dig och du i gengäld tar hand om barnen, alla barn? 

I vilket fall som helst måste ni prata om detta och du måste sätta hårt mot hårt.

Upplys kärringen om att det finns något som heter fritids, och i fortsättningen får hon lämna och hämta sina ungar där.

Det där har gått för långt för länge sedan. Ingen av föräldrarna har insikt i situationen, det enda du kan göra är att flytta. Har de inte fostrat dottern bättre på sju år så kommer det inte hända i framtiden heller. När du flyttar, var gärna ärlig mot din sambo om varför. Kanske han kan komma till insikt någon dag.

Särbo
Sluta omedelbart upp med att passa hans barn gratis

Ja ni har rätt. Allt har gått för långt och vi måste nog flytta😢 min son är autistisk och gillar verkligen min sambo men inte hur den minsta beter sig, men är så rädd att det ska ta slut. Känner mig så tu delad för jag vill ju hans bästa men samtidigt ser han hur dåligt jag mår av detta. Min sambo är mer att han stänger av och lyssnar inte alls på nån av oss. de gånger vi försöker prata med varann så kommer 11 åringen och ska va med och lägga sig i. Och då blir det att vi knappt pratar om nåt förutom hur det va på jobbet/skolan. Allt funkar kanon de få dagar vi är ensamma per år. Och nej han står inte för allt här hemma, det är jag som står för alla inköp till hushållet, mat, möbler, osv. Han står för lånet och el/vatten. Han har ett Par tusen över varje månad och jag har typ 500kr att lägga på mig och sonen. 

Det blir en ohållbar situation om du inte får lägga dig i. Ni båda vuxna ska kunna agera men ni måste också prata ihop er om föräldraskap.

Det låter tyvärr som att denna flicka har en diagnos eller så har hennes föräldrar varit alldeles för dåliga på att sätta gränser.

Man behöver utgå från vad som är ett normalt beteende i en familj eller i ett samhälle. Och allt som bryter mot det behöver man lära barnet att sluta med. Och det kan krävas mycket tålamod för att få till det.

Och nu när flickan är så pass gammal kan det nog vara svårt att få det riktigt bra. 

Flickan har nog adhd. Att föräldrarna inte sätter gränser är vad hon behöver men det har föräldrarna uppenbarligen svårt med. Föräldrarna verkar blunda för problemet. Flickan kommer såklart se det som en seger om du flyttar och om du och din man går helt isär så kommer hon fortsätta ännu värre med nästa kvinna din man träffar. Jag hade en kompis som sa till mig att hon medvetet jäklades hemma så att hennes mammas män få kalla fötter och dra. Hennes halvsyskon vet jag inte hur bra relation med sina pappor de fick. 
Du skulle kunna säga att du behöver flytta ut för att få lite avstånd och perspektiv på hela situationen. Om du hade haft möjlighet att komma ifrån en vecka själv med din son och bryta så skulle du kanske kunna reflektera bättre över vad som skull vara bra för dig och din son. När man är mitt uppe i det kan det vara svårt att se nyktert på saker man går som i en dimma. Kanske är det så att du fått vara utan den yngsta någon vecka under sommaren då mamman haft henne heltid? Nu börjar vardagen rulla igen med ångesten och det du inte behövt utstå under semestern när flickan inte varit på annat håll?
Flytta och bli särbo. Håller ert förhållande trots det så gör det det gör det det inte så är det så det får bli. Du börjar ju redan se att bägaren är full, du går och väntar på att droppen ska få bägaren att rinna över, om det inte redan hänt. Hoppet är det som över ger en sist och du har hoppats på en förändring som aldrig tycks komma. Hur länge till på bekostnad av din hälsa är du villig att vänta ytterligare på att det ska komma en förändring? En sorg är det ju som du kommer att behöva gå igenom att lämna det som också har varit bra. För allt är såklart inte dåligt men det väger inte upp det som är dåligt. Det som är dåligt är ett öppet sår som du strör salt i. 

Hade skrivit fel på ett par ställen, lagt till ett inte som inte skulle vara där.. 
Flickan har nog adhd. Att föräldrarna sätter gränser är vad hon behöver men det har de uppenbarligen svårt med. Föräldrarna verkar blunda för problemet. Flickan kommer såklart se det som en seger om du flyttar och om du och din man går helt isär så kommer hon fortsätta ännu värre med nästa kvinna din man träffar. Jag hade en kompis som sa till mig att hon medvetet jäklades hemma så att hennes mammas män få kalla fötter och dra. Hennes halvsyskon vet jag inte hur bra relation med sina pappor de fick. 
Du skulle kunna säga att du behöver flytta ut för att få lite avstånd och perspektiv på hela situationen. Om du hade haft möjlighet att komma ifrån en vecka själv med din son och bryta så skulle du kanske kunna reflektera bättre över vad som skull vara bra för dig och din son. När man är mitt uppe i det kan det vara svårt att se nyktert på saker man går som i en dimma. Kanske är det så att du fått vara utan den yngsta någon vecka under sommaren då mamman haft henne heltid? Nu börjar vardagen rulla igen med ångesten och det du inte behövt utstå under semestern när flickan varit på annat håll?
Flytta och bli särbo. Håller ert förhållande trots det så gör det det gör det det inte så är det så det får bli. Du börjar ju redan se att bägaren är full, du går och väntar på att droppen ska få bägaren att rinna över, om det inte redan hänt. Hoppet är det som över ger en sist och du har hoppats på en förändring som aldrig tycks komma. Hur länge till på bekostnad av din hälsa är du villig att vänta ytterligare på att det ska komma en förändring? En sorg är det ju som du kommer att behöva gå igenom att lämna det som också har varit bra. För allt är såklart inte dåligt men det väger inte upp det som är dåligt. Det som är dåligt är ett öppet sår som du strör salt i. 

Ja jag har tagit upp att de borde gå till bup med henne och få proffesionell hjälp och han höll med men sen händer inte så mycket mer. 
jag tog faktiskt 2 veckor semester iår när det va bestämt att tjejerna skulle vara hos mamman, men de kom hit efter 1 vecka för de hade tråkigt hos mamma, jag sa till min sambo att jag inte tyckte det va ok och att jag skulle ha dessa 2 veckorna att andas och bara vara, (han jobba fortfarande ) men fick till svar att jag va löjlig och att tjejerna bor här, de får komma å gå hur de vill. 

Eftersom han är en ultra mes så får du nog sätta ner foten här. 
När barnen har lagt sig så talar du om för honom att om det inte sker drastiska förändringar så kommer du att flytta!

Man säger inte hora eller fitta till någon! Att föräldrar låter sina barn uppföra sig på det viset är för mig obegripligt!
Nästa gång mamman eller pappan kommenterar att du lägger dig i kanske det är läge att säga att någon måste ju uppfostra barnet eftersom de verkar strunta i det?


Om bio föräldrarna säger att du inte ska lägga dig i kan även alternativet vara att du ser till att lämna huset innan flickorna kommer hem och kommer hem när pappan är hemma. De är ju uppenbart inte ditt ansvar så låt skiten braka ihop!

Du ska känna dig trygg i ditt hem. Det gör du ju inte nu. Det är en situation som du måste ändra på. Resultatet kan bli att det tar slut mellan er. Men är alternativet bättre? Att du går med ont i magen?? Det kommer att bli sämre och sämre.

Inte okej nånstans med det uppförandet mot dig TS. Stå upp för dig själv.

Om inte mannen tar itu med sin urspårade dotter så tycker jag att du borde flytta ut nu och möjligen vara särbo.

För det känns osannolikt att ett sådant barn kommer att flytta ut när de fyller 18 ens, det kan bli en lång resa att få henne mogen och självständig nog att klara sitt eget liv.

Titta framåt- hur länge orkar du ha det så här och hur länge orkar du vänta?

Stackars barn! En orosanmälan är på sin plats, båda föräldrarna är ju olämpliga! Undrar hur det går för flickan i skolan, och med vänner. Hon kommer få det väldigt svårt i vuxen ålder. 

Så det var du som fick ta hand om dem alltså?? För de kan väl inte vara ensamma? Föräldrarna utnyttjar dig som gratis barnflicka. 

Äger ni boendet tillsammans?

Detta låter ohållbart. Du MÅSTE flytta om det inte blir bättre. Det är du skyldig din son. I första hand har du faktiskt ansvar för honom. I andra hand dig själv. Först i tredje hand din sambo och hans barn.

Ja, det är deras hem, de har rätt att vara hos er. Men DU är inte ansvarig för dem. Särskilt inte om du inte får lägga dig i?

Så hur har din sambo tänkt lösa det om han inte är hemma? Om han jobbar? Tänk om du drar nånstans med din son. Ska flickorna vara ensamma då?

I en relation hjälps man åt ja. Men här är det så uppenbart att du blir utnyttjad. Mamman orkar inte med barnen och pappan smiter i praktiken från sitt ansvar. Hur skulle han göra om du inte fanns?

Nästa gång det händer tycker jag du kan lämna hemmet med ditt barn och åka och vila upp dig hos en släkting eller vän, eller ta in på hotell. För det är faktiskt upp till flickornas föräldrar att ta hand om dem på semestern.