Hur får man mannen att fatta hur det är att vara gravid?

Låt honom torka upp när du kissat på dig så kanske han fattar nåt. Hur han ska lära sig förstå vad det innebär att inte kunna röra sig normalt är svårare.

Han behöver inte förstå. När du är höggravid och trött ska han fucking bara lyssna. Men kanske har du inte varit tillräckligt tydlig? Kanske biter du ihop för mycket?

Sluta med det. Det är oerhört viktigt att du lyssnar på kroppens signaler nu. Om det känns enklare kan du väl visa honom någon informationsvideo om att alla graviditeter är olika, även om det inte alltid syns utåt.

Min man var nästan tvärtom. Nästan överdrivet omhändertagande och ville inte att jag skulle anstränga mig i onödan. Men jag väntade ju tvillingar och vi hade inga barn innan som behövde passas. Jag hade en relativt lätt tvillinggraviditet, men de sista veckorna var jobbiga. Då föddes de ändå några veckor för tidigt. Hade aldrig pallat till BF. Gick upp 27 (!) kg bör tilläggas. Trots att jag inte gick hela tiden ut.

Jag tänker också lite att mannen inte behöver förstå exakt allt med en graviditet, hur ska han kunna det egentligen, när han inte alls har samma kropp och det är rätt omöjligt att förstå känslan av att ha något som lever inne i magen? 

Det han behöver fatta är att om du säger att du har ont, inte kan bära etc, ja då kan du inte det!  Exakt varför och hur det känns är nog lite överkurs.

Tack hörrni. tror det är kommunikationen de brister i på nåt vis. Men ibland är det kämpigt när man inte får förståelse, kräks rätt mkt nu i slutet av graviditeten och har aldrig fått en fråga om hur jag mår eller så, även när jag säger att jag kräktes upp hela måltiden jag just åt och är lite svag pga det.

Min man tillhör dem som nästan aldrig är sjuka eller har problem med huvudvärk och illamående så jag tror han också har svårt att sätta sig in i hur det är.

Ja, och du kommer aldrig kunna förmedla den känslan varken till mannen eller någon kvinna som aldrig varit gravid om de inte har förmågan att fatta av en normal beskrivning. Du beskriver väldigt tydligt tycker jag. Det ska räcka! Fattar personen inte så brister den i förmåga att sätta sig in i andras situation. De kanske aldrig har upplevt något liknande själva, någonsin. Men som du skriver att du är orörlig, är flåsig, kissnödig hela tiden osv. Sånt kan man lätt beskriva. Sedan då att allt detta händer samtidigt, och verkligen hela tiden. Svårt att föreställa sig men man kan väl försöka. Du kan inte göra mer än du har gjort, tror jag.

Det är emotionell intelligens han brister i men det kan han öva upp, men han måste själv vilja. Jag har haft sjukdom och skada som jag vet att andra inte kan sätta sig in i men jag bara deklarerar att så här och så här är det, detta är begränsningarna, detta blir konsekvenserna om jag gör si och så. Jag väntar inte in någon förståelse, något godkännande. De fattar själva att de inte fattar men bara för det är det jag har sagt inte överdrivet eller påhittat. Vill de veta mer får de fråga. Alla får nog nåt skit någon gång i sina liv och det blir inte mindre verkligt för att andra inte fattar det, det är deras problem tycker jag om de inte fattar det, det ska inte bli mitt. 

Jag har också rätt dåligt samvete att han just fått ta hand om vårt första barn så mkt hela sommaren, just då jag inte orkat. Det är ett väldigt väldigt aktivt barn och jag hinner helt enkelt inte med, vilket ger frustration hos barnet. Så han har tagit ett jätteansvar där, men jag vet ju också hur ansträngande det är. Så jag går runt med dåligt samvete att inte orka med mitt eget barn just nu. 

Istället har jag lagat precis all mat och gjort matlådor, städat hus, planerat semestrar och handlat all mat. Alltså typ det allra mesta av allt som krävs för vardagen, just för att underlätta med allt jag kan tänka mig och sköta all markservice så. Åker vi nånstans kör jag också för att kunna ge honom möjlighet att slappna av lite och läsa eller slumra till i bilen. Men ja, det ÄR ju tungt som gravid i slutet av en graviditet, så bara de här delarna gör mig tröttare än vanligt.

Att min man också är en sån som aldrig vilar när barnet sover utan då gör undan praktiska projekt vi har får mig också att få väldigt dåligt samvete hur lite jag orkat, så då kan jag inte heller vila utan försöker göra saker iaf delar av tiden så jag inte blir den som bara sitter still när den andre jobbar. Vilar jag så är det ofta kanske 30 min - så jag hinner med något vettigt med innan barnet vaknar igen.

Så ja, det är ju vad det är, antingen är jag ju faktiskt lat. Eller så borde jag säga till mer, men det är ju svårt när den andre i paret aldrig vilar - han gör ju alltid saker, så det känns fel att säga till.

Men TS ni sitter ju inte ihop, ni är två helt skilda individer med helt olika fysiska och psykiska förmågor här. Jämför dig inte med honom. Och ha inte dåligt samvete, även om jag vet att det hör till, allt har sin tid. Detta är den här tiden där han behöver ta mer ansvar för den större och du den lille (i magen). Du och din kropp gör ett fantastiskt jobb. Tänk sen allt du sen ska hålla på med, du kommer ha fullt upp. Vila nu och utan dåligt samvete :) 

Tack :)

Det är jättesvårt dock att inte få dåligt samvete när han aldrig bara sitter ned och vilar utan konstant gör saker. Särskilt när han sen då är trött av att ha ansvaret för det stora barnet, vilket inte är så konstigt när han aldrig passar på att bara vila. Ibland går han upp kvällstid med efter nattning och gör praktiska saker för huset för att det ska hinnas med.

Jag orkar helt enkelt inte just nu fysiskt, men ifrågasätter ju mig själv nästan varje dag om jag bara är lat eller smiter. Har sagt att jag tycker vi kunde ta lite av vilan åt OSS med,att kanske ge varann massage, se en film ihop eller något för oss. Han tycker alltid det låter bra, men sen kommer det tjugo praktiska saker mellan som blir viktigare ändå att lösa. Och när de är klara kommer ju tjugo till. Och då känner jag mig ju som den som smiter när jag inte orkar utan sitter där i soffan, och det slutar ofta med att jag pressar mig stt också göra något ?bra?, med resultatet att jag får ont eller blir illamående.

Varför måste du förklara dig? Kan han inte bara lita på vad du säger?!

Du behöver sänka ribban och tillåta dig själv att ta det lugnt. Tog flera år för mig, men att lyssna på vad jag och min kropp behöver har fått mig att må mycket bättre som person. Speciellt när du är höggravid. Tror även att om du skulle förklara för din partner vad du skulle behöva så skulle han verkligen unna dig det.

Du kan inte jämföra din ork med en icke gravid människas. Ni har helt olika förutsättningar här.

Sänk ribban. Vila. Lyssna på kroppen. Der finns gott om tid längre fram i livet att leva på aktivt.

En del män kan få sympatismärtor med ont i ryggen, trötthet, (upplevt) svullna fötter, ändrade smakpreferenser vad gäller mat, och en aptitökning när en kvinna är gravid. Det är nog det närmaste en man kan uppleva graviditet på naturlig väg. Kräver förmodligen att man spenderar åtskilliga timmar ihop varje dag för att det skall "smitta av sig".

Det här kan även kvinnor få om de lever tätt med en annan gravid kvinna.

 

Män kan inte förstå eftersom det inte är dom som är gravida. Däremot är vettiga män utrustade med förnuft och empatisk förmåga. De tror på vad kvinnan säger om sitt mående, tar hänsyn och yttrar sig inte om det de inte fattar. Annars kan du ju sätta en säck vägandes 18 kg runt kroppen med det mesta på magen, be honom dricka en massa eller äta ett kg vindruvor så han är konstant kissnödig, sätta vikter på anklarna och be honom gå uppför en trapp, be honom måla tånaglarna på sig själv, knyta skorna, försöka köra bil och allt annat som är svårt eller rent av omöjligt som höggravid. Sen kan han möjligen få yttra sig.