Hej,
Nu är det jag, den manipulativa, vidriga, opålitliga sambon ifråga som skriver.
Detta är bland det vidrigaste jag läst, och det gäller alltså mig själv. Eftersom min man inte lyssnar när vi pratar men gärna vänder sig till detta forum för att få medhåll till sin i efterhand uppdiktade historia för att sprattla sig ur sitt eget ansvar så kanske det är lika bra att jag ger min version av händelseförloppet här, och att han får feedback på sin story av okända människor i skenet av att jag ger min.
Vi lever alltså ihop sedan 4,5 år. Han skriver att han har två barn sedan innan och vår gemensamma treåring, men man kan lägga till han har ett barn till som han betraktar som ett misstagsbarn och som han sedan upprinnelsen tagit avstånd ifrån.
Hans två stora barn är inte heller någon solskenshistoria. Det största barnet blev han in princip berövad på vid separationen, mamman tog henne och fyllde henne med skitsnack. Sonen ville hon inte ha, så han har varit hos sin pappa konstant. Inget av barnen har något reglerat umgänge med den andra föräldern. Morsan har anklagat och spridit rykten om att min man är pedofil, att ifråga barnen har sex med varandra, sjuka saker som barnen tagit stor skada av. Hon är advokat och jobbar med familjerätt så hon är svår att komma åt. Hon har motsatt sig att barnen ska hjälp från socialen många gånger. Allt detta hade jag ju ingen fullskalig bild av när jag träffade min man och vi valde att bilda familj.
Han berättade redan under en av våra första dejter att han på pappret var far till ett barn till, men som han i princip var spermadonator till. Det var en gammal vän till honom som haft svårt att få barn, de hade legat med varandra och hon blev plötsligt gravid och vill behålla barnet. Han var glad för hennes skull, och lät henne ta hand om det själv eftersom hon vill det. Det väckte inga varningsflaggor hos mig då, han lät storsint och förstående. Efterhand i vår relation så krackelerade denna version och det framkom att han haft en relation med denna kvinna, som ville så mycket mer än han ville. När hon blev gravid, hon kan mycket väl ha lurat honom, vad vet jag, så blev han vansinnig och ville inte kännas vid det. Han blev anklagad för att vara otrogen av sitt ex, mamman till hans två barn, som han då gjort slut med men de hade inte flyttat isär. Det blev en jävla soppa, anklagelser, lögner, han svängde fram och tillbaka mellan att vilja fortsätta med den nya gravida tjejen och att lämna henne. Det slutade med att hon valde att behålla barnet men inte pappan, hon ville ha barnet helt ensam och tog avstånd. Han ville inte betala underhåll och har heller aldrig gjort, när hon ville ha underhåll hotade han med att begära delad vårdnad varvid hon backade. Mamman och barnet bor bara ett par kilometer ifrån oss. Hans barn visste att de har ett syskon som deras pappa förskjutit och aldrig nämner. När detta klarnade för mig har jag stöttat och peppat honom att kontakta dem, och att börja träffa sin då nyss 4-årige son. Jag vet att det inte är mitt ansvar att ta tag i, men som hans livspartner kan jag ju ruska om honom och få honom att inse att han borde göra rätt. För att jag skäms över att vara del av en destruktiv uppgörelse om skadar både barn och vuxna på sikt, jag skäms inför hans barn och även inför mina barn den dag de får veta att mannen de ser upp till som bonuspappa har ett barn han valt att strunta i. Även inför vänner och mina föräldrar har jag känt skam över detta, så jag fick honom att ta kontakt. Nu träffas de två timmar varannan söndag.
Det är i ärlighetens namn inte jättelätt att öppna upp sitt hem och famn för ett barn ?utifrån?, men vem vill man vara? Den som inkluderar eller den som inte gör det? Jag vil inte vara den fega missunnsamma styvmamman som stänger barn ute. Jag vill klara av detta.
Det var även jag som pratat med hans två större barn om detta, han själv förmådde inte. Hans dotter blev väldigt lättad, hon har följt sin lillebror på avstånd via en bekants bekant, har sett bilder och filmer på honom och varit både orolig och bekymrad över sin pappas agerade. Hon har alltså inte varit vare sig stolt eller nöjd med hur han skött situationen. Hon har sagt till mig att hon är jätteglad att hennes pappa nu har kontakt med pojken. Han själv har inte ens sett något fel med det hela, han hade inte förstått att han gör sina andra barn illa genom att förskjuta deras syskon. Han tänkte bara på sig själv och hans trauma att få ett barn han inte ville ha.
Hur kunde jag välja att bilda familj med en man som agerar så, undrar man såklart. Man kan säga vad man vill om detta, jag tog beslut efter vad jag visste då och jag trodde på honom. När det sedan visade sig en annan version har jag tagit ansvar för att reda upp situationen inför framtiden, för allas vår skull.
Är det verkligen JAG som har en skev bild av ansvar och familjelycka?!?
Det funkar ju inte friktionsfritt med hans stora barn heller, varken dem emellan eller i vår familj. Jag vet att eftersom jag valt att leva med honom så lever jag med hans barn också. Hos oss är alla välkomna. Vi har plats ekonomiskt, socialt och fysiskt för alla. Det är inte deras fel att deras mamma förstört deras uppväxt, jag kan inte göra det ogjort men jag kan erbjuda en lägga till en fungerande familj hos oss, där vi är lojala, schyssta och pålitliga mot varandra. Det är inte deras fel att det haltar inom dessa områden, men för att de ska fungera som vuxna så behöver de lära sig detta anser jag. Jag står fast när det blåser och jag är pålitlig, men jag vågar påstå att jag stått ut med mer än de flesta skulle orka. Jag orkar, för deras skull och för vårt förhållandes skull. Är det nån jag har dåligt samvete för så skulle det vara mina egna barn som får stå tillbaka och stå ut med en hel del. Men de förstår även om de är trötta emellanåt, för de har två fungerande familjer och två föräldrar som samarbetar.
Är det verkligen MIG man inte kan lita på?!?
Beträffande den här graviditeten så har jag INTE lurat honom, historien med alvedonsprutan är en löjlig efterkonstruktion.
Han har vetat sedan den 4:e april förra året att jag är utan spiral. Anledningen till att jag har önskat ett syskon till vår lilla son är en historia för sig, men kortfattat är det för att jag har kraft och utrymme för en till och för att jag vill ge honom ett syskon som delar uppväxt och premisser. Egoistiskt och girigt kan man tycka, varför är jag inte nöjd liksom? Men jag kände en längtan efter det, och en längtan efter en stabil kärnfamilj som ingen tar ifrån mig, som vi har rådighet över, som en stabiliserande köl i tillvaron med all turbulens framför allt kring hans barn. Nu var jag ju över 40, så det är ju högst oklart om det överhuvudtaget går. När man tar ut en hormonspiral när man är 41 år så tar det ett tag om det överhuvudtaget går att få igång en ägglossning och om det alls finns dugliga ägg. Vi pratade om barn flertalet gånger, och han kände inte att han var där, han kände sig färdig?
Jag hoppades såklart att han skulle ändra sig, det kan jag erkänna. Jag började kartlägga mina cykler, tänka på min hälsa, dokumentera hur min ägglossning fungerade. Den har inte alls varit regelbunden, det var varierat mellan 24 och 87 dagar mellan min mens. Han säger att han har koll på mina cykler, men han har aldrig frågat om när min mens dragit ut på tiden. Han har heller aldrig frågat om det är säkert eller inte. Han har på eget initiativ kört med avbrutet samlag, har jag sagt att det är ägglossning i antågande har vi haft ickepenetrerande sex. Sen har han fejkat en hel del för att jag ska vara nöjd, han visste ju att jag ville. Han hoppades väl att han skulle komma undan hela barnfrågan med att han lät mig tro att han var med på det helt enkelt. Jag hade förlikat mig att jag var för gammal, och jag kände att min tid nog runnit ut.
Just den här gången var ägglossningen tidig, det hade väl med våren och ljuset att göra. Jag har tempat mig varje morgon för att bekräfta att ägglossning skett. Vi hade sex helgen innan jag bekräftade ägglossning. Sexet där jag för en gångs skull tog satsen i munnen och gick för att spotta skedde mitt i veckan, när jag trodde att ägglossningen var i nära anslutning. Vi hade sex även helgen därpå, med full leverans. Jag fick en temphöjning på fredagen, och därmed trodde jag och appen jag använde för att detektera ägglossning att den skett på torsdagen. Min teori att jag nu blev gravid är att antingen så var med levande spermier kvar från helgen innan, eller så skedde ägglossningen i verkligheten ett par dygn senare och därmed var det samlaget med full leverans helgen efter. Att jag fick en temphöjning utan att ägglossningen skett kan ju bero på en släng av mild feber. Känner man sig sjuk och har feber ska detta läggas in i appen, men jag kände mig inte sjuk i den bemärkelsen. Jag har INTE lurat någon. Han menar att det ?stämmer med datumen?, och visst, det gör det ju, men eftersom ägglossningen sannolikt skett senare så är det ju mer sannolikt att befruktningen skedde när vi faktiskt låg med varandra ett par dagar senare, det ?stämmer också med datumen?. Så lätt kan han inte bekräfta sin alvedonspruteteori.
Vad jag gjorde i badrummet förutom att spotta och skölja munnen och kissa vet inte min man. Jag tog förmodligen mina ögondroppar, men jag har INTE heminseminerat mig med nån jävla alvedonspruta. Han har snickrat ihop nåt för att få sig själv att verka oskyldig i sammanhanget och lägga hela skulden på mig.
När jag fick positivt graviditetstest delgav jag min man. Han reagerade med ilska. Jag blev såklart ledsen, men jag vet också att i min ålder är ett positivt streck knappast synonymt med en duglig graviditet. Jag beställde ett tidigt ultraljud efter v 7. Jag ville inte riva upp himmel och jord om det nu ändå skulle ha avstannat. Vi diskuterade fram och tillbaka, han sa att han tänkte lämna mig. Jag sa att jag gärna vill flytta från stället där vi bor nu, eftersom det florerar så mycket skitsnack och rykten från hans ex, och han höll med. Han ville att vi skulle kolla på ett hus vid havet. Jag skrev till honom att det är helt meningslöst att vi kollar på hus tillsammans om han ändå ska lämna mig. Han ville kolla på huset på söndagen, på måndagen ringde han mig och sa att han lagt bud. En höjning och han ringde och sa att vi ska skriva kontrakt om två timmar. Inte ett ord om att det var villkorat att jag skulle göra abort om det var ett levande barn. Jag hade ALDRIG köpt huset om han varit tydlig med det. ALDRIG!
Jag berättade för min man att jag skulle kolla upp om det var ett levande foster eller inte på måndagen halvannan vecka senare. Jag fick se ett pickande hjärta och att allt såg fint ut. Jag väntade på att få en fråga från honom hur det gått, men han valde att inte säga någonting. Efter ett par dagar efter skickade jag en bild från ultraljudet. Ett vagt svar, att han förstår att det är jobbigt för mig men att han känner att han vill fokusera på de barn vi har. Dagen efter, på fredag eftermiddag ringer han och är skitarg och kräver att jag ska avbryta. Vi ska på semester efter midsommar och han ger mig alltså i praktiken fyra dagar på mig att genomgå en abort, innan han på fullt allvar tror att jag ska åka på husvagnssemester i tre veckor direkt efter, med tunga blödningar. I hans värld är en abort ungefär som att stanna och köpa mjölk på vägen hem från jobbet.
Jag fattar, och efter helgen ringer jag abortmottagningen och får en telefontid. Jag får även ett långt möte med kuratorn där. Precis innan detta möte ringer han, med en helt annan ton och är väldigt mjuk och märkbart känslomässig. Han säger att han förstår att det är mitt beslut, att han inte kan stå för att han ska lämna mig om man jag verkligen väljer att behålla. Jag går igenom hur den eventuella aborten kommer att gå till. Det blir en inneliggande abort, man får inte välja kirurgisk eller medicinsk. Jag får en läkartid veckan därpå och förklarar för min man att om det ska bli abort får han vara med, jag gör inte det ensam medan han ligger och solar på en strand. Då får vi flytta semestern. Jag lär inte vara i skick att ligga på en strand ändå.
Han säger då på fullt allvar att jag ju lika gärna kan göra aborten när vi kommer hem, ?du har ju till vecka 18 på dig?. Jag säger att det är helt uteslutet, ska det bli abort får vi göra det tillsammans och flytta fram semestern.
Vi hade kunnat säga till barnen att jag akut måste operera bort en äggstock, eller en cellförändring eller vad som helst som hade förklarat att jag behöver vara ett par dagar på sjukhus och att vi tar semestern senare, men han ville åka som planerat. Där och då tycker jag att han tog sitt beslut.
Är det verkligen JAG som varit otydlig?!?
Han var otrevlig och iskall mot mig under första semesterveckan, sa att barnen var oroliga att jag var gravid, de noterade att jag inte drack så mycket alkohol och att de tyckte jag såg tjock ut. Jag blev jätteledsen, jag frågade mina barn enskilt om de var oroliga för det, men ingen av dem kände igen sig i det. Kanske ljög han för att psyka mig, jag vet inte. Andra veckan mjuknade han, vi hade en härlig tid tillsammans. När vi kom hem likaså, men efter ett par dagar frågade han igen om jag bestämt mig. Jag sa att nu är det för sent, jag förmår inte att ta tabletterna nu. Det skulle jag isåfall gjort för tre veckor sen. Han blev helt iskall och sa att ?Då lämnar jag dig?. Min värld rasade. Huset vi köpt skulle vi inte tillträda, han son skulle inte få byta skola som han sett fram emot, och det skulle också jag lastas för. Mina barn skulle vända mig ryggen, han tänkte inte skriva på faderskapet. Han bad mig dra åt helvete. Sitt yngsta barn vill han inte ens se, eller aldrig befatta sig med. Det är alltså detta jag avser att jag inte vill delge min familj och vänner. Det kan stanna mellan oss, för om det ändå kan bli bra, så vill inte jag att de ska veta hur han behandlade mig. Jag skäms. Jag skäms över att jag ens befinner mig i den här situationen, jag skäms över att jag missbedömt den jag lever med och om han ändå tar sig samman och är den fina man jag känner så skulle jag skämmas över hur jag fått ta detta. Hur han baktalat mig om hittepå-historien med sprutan och satsen i munnen. Hur han mailade mäklaren mitt i natten och skrev att vi inte skulle tillträda vårt nya hus, att han ska lämna mig. Hur han hotat mig med att min privatekonomi krossas då vi får betala skadestånd till säljarna. Stressen över att vårt hus redan är sålt och att vi inte har nånstans att ta vägen om vi inte flyttar gemensamt. Jag försökte få honom att lugna sig, att förstå att även om han är förbannad och besviken på mig så drabbar det i högsta grad hans egna barn också. Efter ett par dagar lugnade han sig, och jag fick fråga flera gånger om mäklaren svarat. Jag bad honom meddela mäklaren att vi ska tillträda huset och han sa att han gjort det. Jag har bett om att få en kopia på mailen till mäklaren, men det har jag inte fått. Han kanske ljög om det också, jag vet inte.
Är det jag som är utstuderat manipulativ och krossar familjen?
Jag vet att han haft ett riktigt jobbigt år, och att mycket av den stress och problem han har i sitt liv med sitt bagage inte är hans fel. Men det innebär ju inte att det inte är väldigt tungt för mig att hantera ändå, och det känns som att mycket av hans problem och stress vältras över på mig just nu. Att den här graviditeten får klä skott för alla hans problem. Vi lever redan småbarnsliv. Vi har gott om resurser. Hans äldsta barn bor hos sin mamma, inte hos oss, min äldsta har flyttat hemifrån. Jag kan inte se att det är vårat yngsta kommande barn som förstör hans liv, som han säger. Jag har sett vårt barn på ultraljudet, räknat alla fingrar och tår, alla organ är på plats. Det är orimligt att riva ut det nu.
Jag står med hjärtat i handen, förtvivlan i bröstet och vårt barn i magen, och kan bara hoppas på att han kan hitta tillbaka. Jag kan det, om jag blir bemött med kärlek och värme och vi får flyttat och får en omstart. Men det är inte mitt beslut, det är hans. Nu skrev han denna tråd och får sin tes påhejad och hans bemötande på hemmaplan har sjunkit som en sten?
Jag kommer oavsett att samarbeta med honom för ett gott föräldraskap om han väljer att lämna mig. Han får gemensam vårdnad, men först efter föräldraledigheten som han ändå inte tänker ta. Vill han det är det såklart välkommet. Men varför ge honom tre månaders ledighet han ändå inte kommer att ta ut och som jag behöver för att ta hand om barnet?
