Fru till man i djup sorg. Erfarenheter, tips?

Om det bara har gått ett par månader och de var väldigt nära så är det nog bara normalt.

Min man är fortfarande sänkt efter sin fars bortgång i november 2021 och allt som följde därpå. Jag har sagt det hela tiden men det är först nu när parterapeuten föreslog det som han har gått med på att gå till psykolog för att prata om det, och andra problem från barndomen som nu poppade upp ihop med syskon och gemensamt arv.

Jag vet knappt om jag orkar mer av detta snart, ärligt talat. Ska ha tålamod tills våren 2024 men kan han inte sätta ner foten och få slut på dödsbokarusellen eller lära sig hantera den utan att tjura och morra på oss i familjen så säger jag kanske tack och adjö också, som lök på laxen. Skulle jag tvingas ta beslut idag hade det blivit skilsmässa.

Därför är det viktigt för män att få hjälp att hantera sin sorg och annat i samband med dödsfall.

Min man förlorade sin mamma i cancer för flera år sedan. Min man blev inåtvänd och butter, gick omkring som ett tyst åskmoln hemma. Det tog ett år för hans mamma att dö och ett år efter hon gått bort satte jag en deadline för mig själv på ett år till. Hade det inte blivit bättre innan dess skulle jag lämnat honom. Visst vill man stötta den man älskar när det är svårt men man kan inte kasta bort hur många år av sitt liv som helst på att bara var där för någon annan. Inte när man blir helt nedbruten själv av det. 

För mig blev det lättare att stå ut när jag satt ett slutdatum för mig själv. Som tur är så vände det och han började sakta komma tillbaka till sig själv innan ett år hade gått. Det tog väl egentligen två år till innan han var sig själv igen men bara det att jag märkte en förbättring hela tiden gjorde det uthärdligt. 

Efter det så har han stöttat mig genom en tids sjukdom och nu 15 år senare är vi lyckligare än någonsin. 

Jag berättade inte för honom om deadlinen då såklart, inte förrän flera år efter han kommit ur sorgen. 

Vet inte hur man svarar på enskilda inlägg men hoppas detta blir rätt. 

Förstår er båda, min man kan också ha dåliga dagar och vara sur och otrevlig. Jag säger dock ifrån då direkt, sånt accepterar jag inte. Han har sin sorg och jag accepterar och respekterar hans smärta och konsekvenserna av det men jag går inte med på att bli behandlad illa. 

Jag sköter som sagt det mesta, vi har ett större barn och en liten bebis, stort hus och husdjur. Jag har fullt upp kan jag säga. Det är inte så att han gör noll, men jag gör 90% och just att man aldrig vet hur det blir med någonting, det går inte planera något. Vi tar varje dag som den kommer.  Orkar han genomföra något eller hjälpa till etc så är det bonus. Huvudansvaret kring allt ligger på mig, det är tungt att leva så. Men vad fan gör man, han orkar ju inte? 🤷 Jag ser ju med egna ögon hur förstörd han är. Det är inte direkt läge att ställa sig och ställa ultimatum då. 

Det finns en karusell runt omkring här också, mer en emotionell sådan med bråk i familjen (hans familj) relationen till modern har blivit mycket svår osv. 
De får reda ut det där bäst de vill, jag vill bara ha tillbaka min man. 😪

Jag börjar bli lite nedbruten ja... av allt arbete och även känslomässigt. Jag vet ju inte om det nånsin blir bättre. Såhär kan jag iallafall absolut inte leva resten av livet. Men, det har bara gått ca 6 månader. Jag älskar honom och vill fortsätta stötta och jag kommer kämpa vidare. När ett år gått får jag väl utvärdera hur jag känner. Jätteskönt att läsa hur andra gått/går igenom samma sak. 

Fler som vill dela med sig? ❤️