Ni som har barn i början eller strax före tonåren!

Alla barn är ju olika. Men så klart helt naturligt Att han börjar vilja bryta sig loss. 

Minns själv när jag var 13-14 år. Skulle bäl aldrig i mitt liv velat va med föräldrarna på en utflykt då

Vi har/hade samma sak med äldsta. Nu när han är 17 har dock intresset av att följa med oss kommit tillbaka. Jag antar att det är någon slags frigörelseprocess. Personligen följde jag gärna med mina föräldrar under hela tonåren så det var lite svårt att ta in att inte ville följa med när han var i de nedre tonåren. 

Jag var lite så i tonåren. Det började när jag var 14-15 år. Vägrade inte allt, men mycket. Ville bara vara med kompisar. Var ganska lugn och skötsam ii övrigt, men familjeutflykter var inget jag deltog i frivilligt. Tyckte det var pinsamt att gå på bio med mamma, även om jag ville se filmen. Bio gick man på med kompisar, senare med pojkvänner.

Det låter löjligt idag, men som någon skrev, det handlar om frigörelse. Att bli vuxen och börja forma sitt eget liv. 

Hav tålamod. Det växer bort. Fundera över vad som är rimligt att din son följer med på. Låt honom slippa resten. Så kommer vi göra med våra barn, som bara är 10 år ännu (fyller 11 i höst), men där man har börjat märka att kompisar lockar mer. 

Tänk på du ser bara små oftast perfekta fragment av andras människors liv på sociala medier. Ibland har man ju faktiskt en trevlig utflykt, men du ser inte ev konflikter, tjäbbel för att komma dit.
Nej mina äldsta söner tonåringar vill inte så gärna följa med på ngt alls. Ibland gör de det. Oftast går d bra när vi väl är iväg. Men låter de slippa rätt mycket. 

De ville knappt följa med på semester iår. Yngsta dotter är 12 och där är samma. Känns tråkigt, ibland får man hitta enklare saker att göra. Kortare stunder. Cykla o köpa en glass typ. 

Sedan är det så iaf hos oss tyvärr det är skärmarna de gärna vill sitta med istället. 
Där känner jag att visst följ inte med oss, men aktivera sig får man göra ändå varje dag på ngt vis. Klippa gräset, träning el nåt iaf. 

Ungefär samma som här. Det är inte ok att säga nej till allt och sen bara sitta inne när solen skiner. 
I flera år har ungdomarna vänt på dygnet sommartid, kikar ut ur stugan när klockan är 14 typ. MEN i år har de faktiskt tagit sina förnuft till fånga, är inte uppe till 04 utan umgås hela kvällarna, lägger sig i vettig tid, äter frukost och sen ligger de på en filt nere på stranden och chit-chattar istället. Får dagsljus och umgås i den "riktiga världen" så att säga. Det gör mig glad!

Utflykter är oftast valbara numera, min äldsta son är 17. Men det är också för att han klarar sig själv hemma en dag. När han var 12-13 kunde han knappt värma en matlåda utan att det blev kaos så då fick han snällt följa med om vi skulle vara borta länge. Utflykter typ kalas eller för att träffa släkt och andra såna saker följer alla med på. 

Är det saker som du tycker är kul eller om saker som sonen tycker är kul. 

Håller med ovanstående gällande sociala medier. Sluta jämföra med andras lyckliga familjebilder eller häftiga semesterbilder. Vi vet alla att det där är en fasad. Folk väljer vad de vill lägga upp. De lägger inte upp familjebråket, de skriver inte om skilsmässan som kanske hänger i luften, osv. 

Jag ser ibland lyckliga semesterbilder från par jag VET inte har det bra. Eller som har jobbiga tonåringar osv. Jag vet detta för att det märks i andra sammanhang eller för att de har anförtrott sig till mig.

Självklart missunnar jag ingen lycka, men man ska inte jämföra sig. Allt är inte vad det verkar. Och du är inte ensam om att ha en 12-åring som bara är intresserad av sina egna vänner och intressen. 

Men ja, alla blivande tonåringar i princip, gör så. Frigörelseprocessen som är helt naturlig. 
En del hänger i lite längre än 13 år, men successivt får ungdomar andra intressen än att se familjefilmer och dylikt. 

Vi har 5 ungdomar i hushållet och de har alla frigjort sig på olika vis under högstadietiden. Fullt rimligt och vettigt.. De har alla slutat se på tv/filmer med oss, de är på träning, sommarjobb, cyklar och badar med vänner - precis som det ska vara. 
När de blivit några år äldre vill de spela sällskapsspel med oss ibland, t.o.m uppskattar att hänga med till tex mormor, vilket de kanske inte alltid haft lust med

Man måste inse att barn blir tonåringar och det är ibland lite som en annan "art" . Man ska inte låsa fast dem, tvinga dem med på tex utflykt om de verkligen inte vill. 

Våra äldsta är numera vuxna och man får då en vuxen-vuxenrelation till dem istället för vuxen-barnrelation, vilket är riktigt trevligt. 

Ett stort problem idag är ju också skärmarnas dragningskraft. Jag är glad att våra barn än så länge har andra intressen än att bara sitta framför skärmen. De gillar att röra på sig och träffa kompisar. Vi tillåter inte heller hur mycket skärmtid som helst, men det där blir ju svårare att reglera ju äldre de blir.

Som sagt helt naturligt, de vill hänga med kompisar och sen behöver de ensamtid på rummet.

Det gäller att komma på utflykter som tonåringen är intresserad av. Bjuda på snabbmat brukar funka här, och kanske inte sticka iväg hela familjen samtidigt. Man får anpassa och anstränga sig. Blir inte alltid de utflykter man själv drömmer om, men de är bra för relationen. Fördelen är ju att man ofta kan lämna dem hemma över dagen så övriga kan åka iväg. 

Det är helt normalt. Det är så det ska vara, t om. Självklart väljer man kompisar före mamma och pappa och andra släktingar i den åldern. Det svider, det gör det. Min son är bara 12, men han har redan börjat. Jag är inte överraskad för jag har ju sett alla mina syskonbarn gå igenom samma fas. De kommer tillbaka efter några år till gemenskapen. 

Man får tänka på flockdjur i det fria där de yngre djuren driver runt ett tag tills de skapar egna flockar haha! 

Att tonåringar inte alltid vill följa med på familjeutflykter eller familjeaktiviteter, är som sagt helt naturligt. Tvärtom är det bra att de har egna kompisar och ett eget liv. 

TS problem och det som diskuteras här, är väl ungdomar som _aldrig_ vill följa med. Eller väldigt sällan. Som inte vill  hänga med till farmor eller gammelmormor ens några gånger om året. Som bara vill vara med kompisar och resten av tiden stänger in sig på sitt rum. 

Även detta är typiskt tonårsbeteende, vanligt i puberteten. Det som varierar är i vilken grad. Men det är som sagt skillnad på att följa med ibland, och att aldrig följa med. Det är viktigt att lära ungdomar att ibland får man bjuda till, men låt dem leva sitt eget liv i övrigt, så länge det inte är skadligt. 

Tänk tillbaka till din tid som tonåring..
Ville du hänga din mamma i kjolarna precis jämt?
Eller ville du hellre vara med kompisar och slippa de vuxna?

Kan ju säga så här... Jag ville hellre vara med kompisarna när jag var i tonåren. De enda gångerna mamma och fosterpaqppa fick med mig på något var när man skulle hälsa på fosterfarmor, eller om man skulle till Liseberg.

När jag själv var i den åldern föredrog jag att vara med kompisar, men jag följde ändå ibland med familjen och badade, gick på bio tex.
Hade nog inte reagerat så mycket om jag inte sett hur mina vänner har det,  som åker runt med husvagn med glada tonåringar,  bor i stuga med tonåringar, går på museum, bio osv. 
Vi har hyrt stuga i år, men han vägrar följa med.  "Det är astråkigt!"

Min äldsta är också så. Vill inte följa med på nåt och inte hälsa på t.ex mina föräldrar. Är en del med kompisar och det kan jag acceptera. Men svårt när han hellre sitter på sitt rum och gör inget i flera timmar 

Alla mina har varit så. Det går över. Eller inte. Men han låter normal. 

Tack för era svar! 
Skönt att läsa ändå, för allt jag ser omkring mig är barn i hans ålder som gör en massa utflykter och reser runt med sina familjer.
Visst, en sak är om det charterresa utomlands, det hade han säkert följt med på.
Men jordgubbsplockning, åka och bada, roadtrip till Blomstermåla, nej.
Han har alltid varit väldigt självständig och gått sin egen väg.   Vill aldrig ha skjuts eller så.