• Nuttin

    Hur vet man om man vill ha ett till barn?!

    Både jag och sambo är/blir 35 år i år, och vi har en tjej på 7 åroch en pojk på 4 år. 


    Detta har jag grubblat på i typ 3 år, sen mim sambo först frågade om vi skulle försöka få ett tredje. Han sätter ingen press på mig utan har förklarat att han är nöjd hur det än blir. Känns dock som att jag sviker honom om vi inte försöker. Sista tiden har jag grubblat mer intensivt, jag känner att det är dags att fatta beslut nu med tanke på vår och barnens ålder. Men det verkar vara omöjligt och jag mår så dåligt. Det är det sista jag tänker på innan jag somnar, det första jag tänker på när jag vaknar. 
    Det som hindrar mig är att jag är väldigt pessimistisk inför framtiden. Klimatförändringarna syns tydligare för varje dag, världen brinner, vill jag medvetet sätta ett oskyldigt barn in denna ev apokalyps? Kanske blir det bättre än vad vi tror - eller ännu värre. Jag är även rädd för medfödda, grava psykiska eller fysiska funktionsnedsättningar. Jag tror inte jag kan klara av stressen, pressen och oron man får över ett barn som aldrig kommer att kunna klara sig själv. 
    Dessutom är jag äldre än vad jag personligen vill vara med en bebis, det är lite för stor åldersskillnad mellan syskon och ev minsting ( jag är själv sladdis och det var ingen positiv erfarenhet för mig). Barnen har en väldigt nära relation, de bråkar absolut en hel del, men de leker och umgås varje dag,leker med gemensamma kompisar och grabben får ofta vara med och leka med storasysters kompisar. Är rädd att minstingen kommer sakna dessa upplevelser, och känna sig utanför och ensam. Mina föräldrar har en nära relation till barnen, men de är äldre och jag undrar om de kommer orka vara lika mkt med den nya.
     Det som talar för ett barn till är att vi vill ha större familj, ett till syskon för barnen att vända sig till. Vi har inte så många vänner, utan familjen är vårt sociala nätverk. Det ökar chansen att få ev svärbarn eller barnbarn i framtiden (hur framtiden nu ser ut). Är livrädd att det ska hända mina barn nåt som det är, men tänk om en av dem dessutom blir ett ensambarn?? Då är det mitt fel att det inte finns ett syskon till!
    Men vad jag tror att jag vill varierar från dag till dag. En gång hade jag nästan bestämt mig att det blir inget, och då blev jag ledsen och grät nör jag såg en bebis på tv. Sen när jag nöstan bestämt mig för att vi försöker- då går jag i en leksaksaffär med bebisgrejer och känner mig så totalt osugen på en bebis men blir så glad av att kolla på legoavdelningen med sånt jag kan bygga med mina barn. Nu kan vi som familj hitta på så mkt saker tillsammans, om vi skaffa en minsting blir det så uppdelat och det lockar mig inte. Har länge haft ångets över att lägga småbarnsåren bakom mig, men nu känner jag mig taggad för den ålder de är i, och taggad i allt de har framför sig. Pallar jag börja om, nu när jag börjar få lite tid för mig själv?
    Samtidigt är jag otroligt rädd för att ångra mig en dag i framtiden. 
    Jag vet att det här är löjligt, folk kämpar med blod, svett och tårar för att få ett barn, och här gnäller jag om ett tredje? Men det har blivit ett sånt ångestmoment. Det är det första jag tänker på när jag vaknar,det sista jag tänker på innan jag somnar. Vill vara helt säker om jag ska skaffa ett planerat barn. Fattar att ingen kan ge mig ett svar, men kanske att nån utomstående kan ge några kloka råd eller visdomsord som jag inte tänkt på innan? Vore väldigt, väldigt tacksam!
  • Svar på tråden Hur vet man om man vill ha ett till barn?!
  • Nuttin
    Anonym (Hm) skrev 2023-07-10 16:14:10 följande:
    Vad bygger sig din längtan på? Det tycker jag är värt att ställa  sig frågan om också. I trådstarten lyfter du som sagt praktiska saker som att du kanske får fler barnbarn eller att det finns ett till barn om ett av era befintliga försvinner. Men vad gör att du har en längtan efter just det tredje barnet i sig?

    Jag har själv två grabbar och en kort tid fanns en tanke på att försöka igen för en tjej vore ju kul. Men den lämnade vi fort just när vi började tänka närmre på om vi ville ha ett till BARN med, med allt det innebär av graviditet, vaknätter, ansvar och att hinna med behov. 
    Att få uppleva en barndom igen, uppfostra en liten småtting, med allt som hör till. Många jobbiga stunder blir det ju, men saknar att ha en liten. Ävrn om det är mkt bättre nu så har jag haft mkt ångest för att barnen växer upp för fort och att få gå igenom det en sista gång har jag tänkt på många gånger. Och när de blir större är det ju ytterligare en familjemedlem att älska, ävrn om jag såklart inte vet hur det är att ha tonårsbarn eller vuxna barn.
  • Nuttin
    Anonym (Hm) skrev 2023-07-10 12:18:12 följande:

     


    Tror du behöver fundera på vad du egentligen vill själv. Inte bara logiskt resonera, för man kan alltid skapa massa scenarier. 



    Jag vet att jag borde gå mer på känslan (då jag vet att vi har möjlighet och kapacitet att ta hand om ett barn till). Problemet är att jag aldrig riktigt lärt mig hur man gör det, jag kan inte reda ut vad jag egentligen känner vs vad jag känner pga alla tankar och funderingar. 
    I stället använder jag argument och "logik" för de bästa besluten, det är liksom det jag kan. Och här sitter jag nu och vet varken ut eller in 🤷🏼?♀️🙈
  • Anonym (Berit)

    Vi har alltid tänkt så, att vi ska ha så många barn som vi tror att vi skulle kunna ta hand om op eget bevåg på ett bra sätt, fast att den andre avlidit. 

    Vilket jag inser nu är noll. Men i ungdomligt övermod tänkte jag två. Så vi höll i alla fall vid två. 

  • Anonym (Hm)
    Nuttin skrev 2023-07-10 21:54:35 följande:

    Jag vet att jag borde gå mer på känslan (då jag vet att vi har möjlighet och kapacitet att ta hand om ett barn till). Problemet är att jag aldrig riktigt lärt mig hur man gör det, jag kan inte reda ut vad jag egentligen känner vs vad jag känner pga alla tankar och funderingar. 
    I stället använder jag argument och "logik" för de bästa besluten, det är liksom det jag kan. Och här sitter jag nu och vet varken ut eller in 🤷🏼?♀️🙈
    Du gjorde det ju ändå rätt bra när du försökte nu. Men om du vill resonera logiskt. Om det blir tvillingar, klarar ni det? Om barnet föds med stort behov av stöd, klarar ni det? 
    Nuttin skrev 2023-07-10 21:51:32 följande:
    Att få uppleva en barndom igen, uppfostra en liten småtting, med allt som hör till. Många jobbiga stunder blir det ju, men saknar att ha en liten. Ävrn om det är mkt bättre nu så har jag haft mkt ångest för att barnen växer upp för fort och att få gå igenom det en sista gång har jag tänkt på många gånger. Och när de blir större är det ju ytterligare en familjemedlem att älska, ävrn om jag såklart inte vet hur det är att ha tonårsbarn eller vuxna barn.
    Det där är ju isf bättre argument för än att ni ska få fler barnbarn, att ni behöver expandera vilka ni umgås med eller att skapa en reserv om något barn avlider. 

    Vad i att ha en liten saknar du? (Min erfarenhet är att föräldrar snabbt glömmer det extremt jobbiga och kommer ihåg de söta stunderna). Dina barn är ju också så små att du i jögsta grad upplever en barndom nu.

    Nu låter jag negativ vilket jag inte är - men ibland är drt bra att tänka ett varv extra på sina resonemang. 
  • Anonym (Hm)
    Nuttin skrev 2023-07-10 21:48:51 följande:
    Makabert tankestätt - ja absolut. Men jag är en övertänkare av rang, och har i flera år plågats av katastroftankar, oro och ångest över framtiden och allr som kan hända. Har gått i KBT för det (där konstaterade de snabbt att jag har GAD) vilket har hjälpt. Men när det gäller denna frågan hänger det kvar, och jag kan inte undslippa känslan att en katastrof kommer hända. Därför tänker jag så.
    Men då kan ju vilken katastrof som helst hända. Två barn kan ju omkomma, ska ni skaffa två till nu som extra backup? En av er vuxna kan råka illa ut, kan den andra hantera hela sitsen?

    Det går ju sldrig att skydda sig helt mot katastroftankar så. Jag har själv lidit av dem men jobbat stenhårt på det och insett att jag aldrig kan styra livet så att ingen katastrof skulle kunna hända. Det tog ett tag att acceptera.
  • Anonym (Rosen)

    Av det jag kan avläsa utifrån det du skrivit så vill du inte ha fler barn. Du är nog bara rädd för att du ska ångra dig när det är försent och därför får du nu alla dessa ambivalenta tankar. Eller har jag fel?

  • Anonym (Elin79)
    Nuttin skrev 2023-07-10 21:54:35 följande:

    Jag vet att jag borde gå mer på känslan (då jag vet att vi har möjlighet och kapacitet att ta hand om ett barn till). Problemet är att jag aldrig riktigt lärt mig hur man gör det, jag kan inte reda ut vad jag egentligen känner vs vad jag känner pga alla tankar och funderingar. 
    I stället använder jag argument och "logik" för de bästa besluten, det är liksom det jag kan. Och här sitter jag nu och vet varken ut eller in 🤷🏼?♀️🙈
    Alltså det är ju i sak väldigt bra.
    Om du jämför med människor som kastar sig in i precis vad som helst utan att fundera på konsekvenser överhuvudtaget så är det ju sunt att reflektera lite över sånt som ekonomi, plats, förutsättningar för ledighet, engagemang med övriga barn, eventuellt särskilda behov hos de barn man har och hur man kan behöva rigga för det. Så det är ju bra.
    Men just med barn så behöver det finnas en längtan om fler barn, om större familj. Inte bara "fomo" som någon skrev ovan.
    Det är som ett limbo där mellan 35-40 där jag tror att många kvinnor känner att det är nu eller aldrig. Sen var min känsla att det la sig när jag passerade 40.
    Det är möjligt att jag skulle kunna bli gravid även nu men i hjärnan så har jag liksom stängt den boken. Jag känner ingen längtan mer utan det är en period av mitt liv som är förbi nu. Och framåt väntar andra kapitel.
  • Anonym (Berit)
    Anonym (Hm) skrev 2023-07-10 23:40:23 följande:
    Men då kan ju vilken katastrof som helst hända. Två barn kan ju omkomma, ska ni skaffa två till nu som extra backup? En av er vuxna kan råka illa ut, kan den andra hantera hela sitsen?

    Det går ju sldrig att skydda sig helt mot katastroftankar så. Jag har själv lidit av dem men jobbat stenhårt på det och insett att jag aldrig kan styra livet så att ingen katastrof skulle kunna hända. Det tog ett tag att acceptera.
    Jag tycker att det är ganska normalt att tänka på hur man ensam skulle kunna ta hand om barnen ifall den andra avlider. Det är att vara förutseende. Jag tror de flesta tänker på det. Men att skaffa backupbarn tror jag sällan någon tänker. Jag är rädd att mina barn ska dö. Jag planerar ofta för att undvika att de dör i olika scenarior. Tanken har aldrig slagit mig att jag skulle kunna känna mig tröstad av att ha ett nytt barn ifall de dör. De går såklart inte att ersätta. 
  • Anonym (Hm)
    Anonym (Berit) skrev 2023-07-11 10:15:00 följande:
    Jag tycker att det är ganska normalt att tänka på hur man ensam skulle kunna ta hand om barnen ifall den andra avlider. Det är att vara förutseende. Jag tror de flesta tänker på det. Men att skaffa backupbarn tror jag sällan någon tänker. Jag är rädd att mina barn ska dö. Jag planerar ofta för att undvika att de dör i olika scenarior. Tanken har aldrig slagit mig att jag skulle kunna känna mig tröstad av att ha ett nytt barn ifall de dör. De går såklart inte att ersätta. 
    Men det var ju det TS skrev, att ett skäl till fler än två barn var att om något händer det ena så blir det andra ensambarn om de bara är två.

    Att ha en plan för hur man ska kunna ta hand om barnen om partnern avlider (eller för all del drar av annat skäl) är nog bra jo.
  • Nuttin

    Jag och sambon har diskuterat detta nu, och han sa ungefär vad ni säger; att det låter inte som att jag vill ha ett barn till. "Om du har grubblat på det i tre år och inte kommit fram till nåt, då vill du inte det tillräckligt. Och då ska man inte skaffa ett till." Som någon sa, fomo är ingen anledning att skaffa barn.


    Vilket såklart är rimligt. Så vi bestämde att det blir inga fler. Det var en väldig lättnad först,att inte behöva grubbla mer,att kunna fortsätta livet som det är. Sen har jag känt att jag börjat sörja att det inte blir fler barn, och är väldigt rädd för att jag ska ångra mig. Så nu grubblar jag hela tiden på varför det egentligen vore bättre att ha tre barn. Men jag tror det känns så här för att nej- argumenten tystnade när nej-sidan "segrade" (i brist på bättre ord) och nu hör jag bara ja-argumenten i mit huvud som fortsätter rulla på. De andra tankarna har jag nästan glömt bort, men vet att de skulle ploppa upp igen samma sekund om vi skulle bestämma oss för att skaffa en till. Så vet jag att jag fungerar när jag inte kan bestämma mig - min hjärna är en kappvändare utan like.
     antar att min kamp nu är att acceptera att det inte blir fler. Att jag faktiskt är för osäker för att försöka få en till. Acceptera att man inte vet hur livet framför en ser ut, eller hur livet hade kunnat vara, oavsett hur många barn man har. 
    Tack alla, för era svar. Uppskattar verkligen att ni tagit er tid att skriva!
  • Anonym (Elin79)

    Vad bra att ni kunde prata om det! Jag tycker det låter sunt det du skriver!
    Och bra att du känner dig själv så att du vet hur du funkar och hur du brukar hantera saker.
    Sen kommer säkert en sorg över att man som kvinna inte kommer bära fler barn, den tror jag fler drabbas av. Oavsett om man nyligen stått inför ett sånt beslut som du gjort eller inte. Att nu är den tiden i ens liv slut liksom.

Svar på tråden Hur vet man om man vill ha ett till barn?!