Är syskon en enhet?

Nu är jag barn i huset och har inga egna än, är 22, men jag har en miljard syskon ungefär. Ibland blir syskonskaran en enhet, ibland är pojkarna en enhet, ibland är flickorna en enhet. Ibland är det jag och min tvillingsyster som är en enhet. Och ibland är vi individer.

En del föräldrar inser först senare att de tagit sig vatten över huvudet, eller så utvecklas situationen bara så, och så gör de som dina föräldrar och tar lättaste, mest motståndsfria vägen. Jag tror inte att det är för att vara elaka eller så, utan helt enkelt för att undvika motstånd, bråk, att behöva jobba på saker och ta mer ansvar än de orkar och är bekväma med. Även att favorisera eller lyfta ett barn istället för det andra bottnar nog ofta i det. Och, ja, det är fel att göra så men en del är inte kapabla till annat av någon orsak.

Nä det låter inte helt sunt att inte ta hänsyn till barns olika ålder, även om jag förstår känslan som förälder att vara "rättvis", men man får ju ordna det där rättvisa på olika sätt. Jag har 3 syskon, vi är både killar och tjejer och rätt utspridda i ålder. Det hade blivit väldigt konstigt om tex jag hade fått en moppe när brorsan fick en när han var var 15, och jag 8 liksom. 
Ibland kan man ses som en enhet. Tex när man ska få godis. 

Mina föräldrar vara alltid noga med att värdet skulle vara ungefär samma, för min pappa växte upp rätt fattigt och farmor/farfar gjorde skillnad på barnen så bland annat pappa, försvann hemifrån så fort han kunde försörja sig i tonåren. Den uppväxten önskade våra föräldrar inte oss barn och de pratade om det under vår uppväxt också, att det var viktigt att vi 4 kände oss rättvist behandlade. Det har vi gjort. Tror inte något av mina syskon idag skulle tänka tillbaka och säga att föräldrarna varit orättvisa. Men de gjorde inte som dina föräldrar TS. När jag fick nya skidor som 10-åring på jul, så fick min lillsyrra ett dockskåp - vi var båda precis lika överlyckliga över våra julklappar, men hade knappast varit det om om vi båda fått skidor, eller båda fått dockskåp. 

Tycker inte det låter vettigt alls.
Mina föräldrar har mer gått efter ålder på större saker, dvs ta hål i öronen fick man göra när man var tio om man ville, samma sak med djur (men vi fick olika efter önskemål).

ibland tror jag man får stå ut med att vara en enhet som små, men ju äldre man blir desto mer blir man ju en egen individ med egna intressen och önskemål.

Jag tycker du ska prata med dina föräldrar om vad du känner. 

Din pappa har inte funnits med i bilden? Tänker att det kanske är extra svårt som ensamstående. Sen vet man aldrig vad som ligger bakom - min egen mammas arv efter sina föräldrar var i stort sett noll medan brorsan fick allt. Dom hade redan när huset köptes sett till att han ägde hela fastigheten. Så det fanns knappt något arv och min mamma visste inget om detta. Hon har varit mycket noga med att det ska vara rättvist mellan oss tre syskon.

Däremot så har vår uppfostran alltid varit åldersanpassad så det är väl det som låter mest märkligt med din berättelse. 

Mina små monster är en enhet (ungarna) men oftast individer.  Det är 2 år mellan dem, och de har vissa kompisar gemensamt. Men äldsta har några kompisar där syskonen är "praktiska enheter", de umgås med varandra för att syskonen går i samma klass och är bästisar. Ofta kan de inte leka med mitt barn för då har storasyskonet ingen, sedan ibland frågas det om lek för att storasyskonet har en annan kompis utan syskon osv.
Själv växte jag upp som ensambarn, ett ganska ensMt dådant dessutom, så har ingen egen erfarenhet, men märker att mina tycker det är ganska najs att få egentid med en förälder när den andra är iväg.

Nja. Jag kan förstå dina föräldrar till en viss del, man vill ju inte vara orättvis. Det där med cidern var fel, för jag skulle aldrig ge ett barn en alkoholhaltig dryck.

Vi var fyra barn och fick alltid dela på det mesta som kom i presentväg, alternativt så fick vi samma sak (4 stycken). Det var ytterst sällan jag fick något som bara var mitt, så du har ju haft tur på det sättet att du fick en egen stereo som du inte behövde dela med syrran. 

Det är ju bara tre år mellan er också, då blir det kanske lättare att se er som en enhet. 

Inte ens om man är siamesiska tvillingar är man en enhet! Syskon är alltid egna individer. Synd att era föräldrar inte kan skilja er åt utan klumpar ihop er som om ni vore samma människor med samma smak, tankar osv. Usch!

Nä, jag ser definitivt inte på mina barn som en enhet, eller på mina föräldrar som en heller.

Jag förstår faktiskt att du inte har speciellt god kontakt till dina "närmaste", eftersom dina föräldrar faktiskt verkar förmedlat att de har 0 koll på vilka du och din syster är, eller vilka behov ni har.

Rent krasst är det ju dumt att ge en 6 åring möjlighet att förstöra en stereo, eller köpa ur till en 14 åring för att syskonet blivit stor. Din mor låter helt enkelt lite "puckad"! 

Kanske bottnar de i en upplevelse av egen orättvisa, kanske har din mamma låg intelligens, eller ett missbruksproblem... För det normala är ju att barn absolut kan vara en enhet i vissa sammanhang men att man som förälder definitivt har andra stunder då allt fokus är på ett av barnen!

Tack för trevliga svar! ❤️

Ska se om jag kan svara lite i tur och ordning 😊
Ta hål i öronen, den hade jag helt glömt!! Nu hade vi egentligen inte någon gräns så, vi bara åkte en dag. Jag var 10 och syrran 7. Men egentligen är det ju samma princip! "Inte ska bli orättvist"...

Pappa har funnits men bara hängt med liksom. Inte lagt nån energi alls på såna här grejer. Däremot har han opererat lite i det dolda. Han fixade t.ex nyckel till mitt rum så jag kunde låsa. Han såg väl att syrran härjade runt och att jag inte mådde bra av det, medan mamma betedde sig mer struts-aktigt. "Det är väl klart att hon ska få vara i ditt rum, låna saker och så!" och bara VÄGRADE se att hon förstörde saker, slarvade bort saker, snodde saker, rotade, snokade, tog med min dagbok till skolan etc.

"Att inte orka ta fajten" kan jag förstå, men det är ju fortfarande grymt orättvist när de orkat ta fajten med mig i 3 år längre än med syrran 😊 Som nån skrev, t.ex en moped MÅSTE man ju vänta på till en viss ålder oavsett om syskonen har, varför kan det inte vara samma princip med husdjur, tekniska prylar? Det bottnar ju i att små barn inte KAN sköta grejerna, inte att det är "orättvist"! 3 år kan kännas lite men det är rätt ordentlig skillnad på 7 och 10 år, 10 och 13, 12 och 15. 

De få gånger det handlat om större saker så har vi fått det "tillsammans". Dator, tv-spel etc. Tanken var väl egentligen samma med stereon som jag fick, men t.o.m morsan fattade att det var ohållbart att syrran med kompisar klampade in i mitt rum, hoppade i sängen, stökade runt, kletade glass och godis överallt. Så hon fick en egen. Hon kunde väl lika gärna lyssnat på familjens stereo i vardagsrummet istället? Inget fick vara helt en längre tid. Och hon tog med spel till kompisar och slarvade bort det mesta. Men som sagt, morsan var som en struts! Intalade hon sig att det funkade så gjorde det det! Saker som gick sönder var "inte meningen", "kunde lika gärna varit jag!".

Jaa alltså jag tror på en viss lågbegåvning hos min mamma. Jag tvivlar på att hon faktiskt VILLE ha barn, men det var något man bara skulle ha! Och då var det ju bara att lösa det så enkelt som möjligt! Inte bara att vi setts som en enhet, hon har ju heller aldrig sett mig som JAG är de gånger man ändå fått saker som bara var mitt, t.ex cyklar, kläder. Jag har alltid varit pojkflicka och drömde om BMX, Mountainbike etc, med bakåttramp!! 😊 När det väl vankades ny cykel så blev det nåt HON tyckte var snyggt. Damcykel fast modell mindre, 3-växlad med korg, självklart rosa. Man var inte fränast i skolan direkt... Och alla klänningar och Barbies och skit man fick. Jag ville ju ha Turtles men det fick jag aldrig! 😊 Fick jag bara tillräckligt med klänningar så borde jag väl börja använda det till slut...?? Eller hur hon nu tänkte....

När jag tog studenten valde hon att lägga pengar på en klocka, ett sånt klassiskt dam-ur i guld. Inte min stil så långt ögat når!

Jag har ju aldrig blivit sedd som jag är, utan som hon vill att jag ska vara! Och även då så ville hon ju att jag och syrran skulle vara de bästa vännerna, leka tillsammans, ha saker tillsammans. När vi var som natt och dag gällande att ha respekt för saker! Givetvis skulle hon låna min damcykel, mest för att det var coolt att ha storasyrrans grejer. Jag sa Nej, mamma sa självklart Ja! Kommer tillbaka och har kört racer i skogen, nån kompis hade visst "hoppat" med den, framhjulet var skevt, kedjan hade hoppat, framlyktan var sprucken. Det här är sånt jag kan mobba morsan för idag, hur extremt korkad får man vara????? Men det skulle ju vara "rättvist"!

Vi har pratat lite om det på senare år men hon tar mest på sig offerkoftan, "Hur skulle jag gjort då??". Och så får jag ju kastat i ansiktet att jag inget fattar för att jag inte har egna barn, "Jag tror det är så lätt!!". Jag säger att Skulle jag få barn så skulle jag använda henne som förebild! Och så göra precis tvärtom!

Man låter som världens bittraste men sitter hemma sjukskriven efter huvud-trauma, och sen en begynnande 40-årskris på det 😁