Personligt påhoppad på jobbet

Hej 
någon som har några råd om konflikt/mobbing/kränkning på jobbet. Ska försöka hålla mig kort, men det är ganska stort. jag har jobbat i snart 30 år och har aldrig i mitt liv haft en konflikt på jobbet. Då har jag jobbat på flera olika ställen och olika konstellationer av människor. I veckan blev jag inkallad till min chef och kort sagt kallad mobbare. En ny(för mig, tillbaka från föräldraledighet)kollega som börjat har anmält mig ( och en annan kollega med) för detta. Min chef har helt tagit hens sida, då hen kommit och klagat. Dock kunde det lika gärna varit jag, då jag upplevt mycket problem kring denna kollegan, då arbetet blivit lidande och tom farliga situationer har uppståt. Men har försökt reda ut det mellan oss. Der kan ha handlat om att ha lämnat barn (yngre än 3år) ensamma, eller att kollegan bara försvinner och struntar i arbetsuppgifter vilket medför merarbete för oss andra ( hela tiden). Under mötet får Jag höra att jag är tuff, elak, ser arg ut, gör grimaser ( typ rynkar med ögonbrynen), har en aggressiv kroppshållning, dåligt tonläge, använder fel ordval (jag svär och använder inte kränkande ord). Om jag då försöker bemöta eller ge en förklaring så säger chefen bara att jag går i försvar och hen vill inte höra på det, så jag får inte prata färdigt. Min kollega sitter och gråter hela mötet och min chef försöker trösta och verkar tycka gråtande människor har rätt i allt. Jag blir helt chockad av saker som sägs under mötet och det pratas om att detta ska anmälas och om varningar och det ena och det andra. När jag säger att jag vill ha ett nytt möte och ta med facket, så säger chefen att jag hotar hen med det. Jag har jobbat där i ca 1,5 år och ser att det är stor hieraki bland personalen och chefen har absoluta favoriter, och hen uttryckte att detta är en av hens bästa personal. Några exempel som togs upp som större problem av kollegan är att vi planerat dagen utan att fråga hur hen kände/tyckte. Kan tillägga att det handlar om att gå ut på promenad, vilket har hänt 2 gånger. Hen börjar jobba kl9 och vi andra kl 06-07, och kommer vi inte iväg senast 9 så hinner vi inte då vi har andra tider/rutiner att följa. Då menar hen att vi tar beslut över huvud på hen och hen kanske inte alls vill gå ut. Eller att vi har vikarier och att hen fick jobba själv med en vikarie ( och jag med en annan vikarie), vi kunde ju knappast låta två vikarier jobba ensamma tänkte jag. Men då menar kollegan att jag inte frågat om det går bra att hen jobbar med en vikarie ( handlar om 1h). Ingen har frågat mig heller, bara det att jag ser situationen försöker ordna den på bästa sätt. När kollegan slutar går hon bara även om ingen annan personal är närvarande och lämnar barn själva  helt utan uppsikt, vilket vi påpekat. Då säger chefen att jag använder fel kroppsspråk och tonläge när jag säger detta !?! Hur kan mitt tonläge vara viktigare än barnens säkerhet? Jag skäller inte, eller använder fula/fel ord, bara är stressad och upplyser om att situationen blir farlig. Varför ska jag ens behöva upplysa om dessa saker, till en kollega som arbetat 10 år längre i yrket. Det slutar med att kollegan nu ska få välja hur hen vill ha det på arbetsplatsen och väljer att hen inte vill jobba med oss. Nu ska chefen ta ett beslut och kommer troligtvis flytta mig och den andra kollegan till andra avdelningar på arbetsplatsen. Och vi kommer inte få ha något tycke i detta. Det är massor av andra saker men omöjligt att skriva om allt. Jag och min andra kollega mår både psykiskt och fysiskt jättedåligt av detta, och känner det som personliga påhopp. Chefen hatar tydligen facket och tog enormt illa vid sig att jag sa att jag ville ha med dem, så nu känns det som det blivit en maktkamp. Vad gör jag? bara lägga mig och lämna? Dock kommer jag få dåliga referenser om jag lämnar i denna situation. 

Hjälp tack.