Lämna barnen hos sitt nex för fridens skull? Någon med erfarenhet?LÅNGT
Lång historia "kort".
Träffades i skolåldern, blev ett par 2007 då tonåringar. Redan efter första plusset började den psykiska misshandeln. Första barnet kom året efter, och vi har idag 3 gemensamma. Misshandeln, psykisk och ekonomisk, fortsatte och exet bröt ner mig bit för bit, tills den dagen jag ansåg att jag inte ens var vatten värd, på riktigt. Tog kontakt med psyk för bl.a kbt då jag höll på att förlora livet pga undernärd. Insåg efter många samtal varför jag mådde som jag gjorde, och vågade tillslut begära skilsmässa 2013.
Den psykiska misshandeln har såklart fortsatt, men inte lika intensivt eftersom vi inte bott ihop sedan samma dag jag sa att jag ville skiljas. Främst går den via barnen.Vi har två barn med funktionsnedsättning som bor heltid hos mig, och ett barn som sedan 2 år valt att bo hos exmaken.
Tiden sedan vi gick isär har varit en enda stor konflikt om allt. Boende, pengar, barn, uppfostran osv osv. Jag har sedan åtminstone 5 år blockat exet från alla social media och hade i flera år en kontantkortsmobil där bara han kunde nå mig, också för att lättare spara sms och ha mina inspelade samtal. Detta för att exet är väldigt manipulativ och jag har genom åren aldrig blivit trodd om det jag berättat om jag inte haft bevis för det.
Hur som, nu efter mycket om och men så tackade vi ja till ett frivilligt program för samarbete. Det har nu gått 1,5 år, och jag går sönder. Barnen är alltid i främsta rummet och har alltid varit, missförstå mig rätt, men det tar sån energi och kraft att kämpa för vad man tror är deras bästa för att bara bli motarbetad på alla plan.
Familjebehandlarna är superbra och dom försöker verkligen att stötta, men mina trauman är för stora för att jag ska kunna anamma hela programmet eftersom att det också innebär mer kontakt med den som bröt ner mig.
Men också för att bakom stängda dörrar fortsätter konflikten. Det familjebehandlarna inte vet om är att exet går över huvudet på barnen och mig. Bestämmer saker, hotar, ljuger och snackar skit om inte bara mig, utan min man och våra barn. Sprider rykten och lögner. Efter varje uh får jag höra nya historier, från alla tre barnen. Jag orkar inte vara pedagogisk längre, hitta på förklaringar till varför exet säger som han gör osv osv. Dom få gånger jag vågat konfrontera i våran gemensamma mejltråd där jag bett familjebehandlarna att vara med, så "ljuger eller missförstår" barnen. Och jag tar sällan upp något med behandlarna eftersom jag vet att dom säkert kommer tro att jag bara vill "snacka skit".
På det så går det käpp rätt åt skogen för barnet som flyttade till exet för ett par år sedan. Barnet gick från en fin, skötsam minipolis som älskade sport, livet och människor, till en utåtagerande, stöddig och mestadels irriterad unge, som startar bråk med både lärare och elever konstant, så pass att läraren nu reagerat och skickar mejl till mig konstant, eftersom att enligt exet, så går det SÅ bra i skolan för barnet, och att det är en fas som säkert snart går över.
Vårat andra barn, med funktionsnedsättning, vill testa bo hos exet. Inga konstigheter, men jag har lagt fram en önskan om att vi avvaktar ett tag då barnet har mycket med sin medicinering och aptit/vikt just nu. Jag vill få barnet stabilt nog innan dess, då hen är underviktig och inte mår så bra i och med insättningen av den nya medicinen/höjningen. Barnet har också fått ett otroligt stöd i skolan och en väldigt bra lärare, så jag är inte sugen på att från ena dagen till den andra flytta barnet, även om exet tycker att det är en ypperlig ide.
Bör även tilläggas att exet inte är insatt i barnets funktionsnedsättning och menar på att hen funkar precis som alla andra barn, kan bli lämnad själv och sköter sig själv.
Jag är orolig att skolan även där kommer gå åt helskotta. På det så fick barnet inte ringa mig vid en koflikt med exmaken. Telefonen beslagstog tills dess att barnet lovat att hen inte skulle ringa mig. Hur blir det då när barnet bor där?
Lång historia kort var det ja. Problemet?
Jag funderar på att låta alla barnen flytta dit, även den äldsta som inte vill, och själv flytta till hemstaden några få mil bort. Jag orkar inte med konflikterna längre. Alla berättelser från barnen. Om hur trötta och slutkörda dom är när dom kommer hem därifrån för att dom varken sovit eller ätit ordentligt. Jag orkar inte hävda mig själv något mer. Jag orkar helt enkelt inte stå emot längre. 15 år av konstant terror, och jag har helt tappat bort mig själv. Jag går med konstant ångest över vad nästa grej ska vara, vad som sägs. För att sen inte bli trodd när jag lyfter det med andra, eftersom att barnen "missförstår"....
Är det någon därute, som varit i liknande sist som har något tips att ge?
Och ja, jag har redan stämplat mig som Sveriges sämsta förälder som inte fortsätter samarbeta för barnens bästa...
