Hur mycket förståelse för PMS?
Jag har PMS just nu. Känslorna är utanpå kroppen och tålamodet för stök och bråk kortare än normalt. Jag flaggade för det hemma igår, för det är inte varje månad jag känner så här.
Min förhoppning är då att få lite mer förståelse. Kanske en extra kram. Istället upplever jag att jag möts av ännu mer triggande och retande från min partner. Redan när jag vaknade i morse var han sur och hälsade att det berodde på att jag var sur. Jag hade då inte sagt mer än god morgon och pussat på barnen. Jag frågade när min man gått upp, för jag brukar vakna när han kliver upp men sov djupt den här gången. ?Det spelar väl ingen roll?, svarade han nonchalant. När jag ifrågasatte tonen, svarade han att jag bara var konfliktsökande och pmsig. Jaha?
Nu har vi bråkat hela morgonen om diverse saker, för vad jag än säger, är det otrevligt och ingen vill ha med mig att göra, hälsar han. Nu bad han mig lämna hemmet en stund, för att jag enligt honom är så otrevlig.
Själv är jag absolut medveten om att känslorna är på kroppen. Jag skulle helst vira in mig i en filt med en påse lösgodis och grina åt dåliga filmer. Men det går inte med två små barn. Därför flaggar jag för att jag är lite extra lättretlig och känslig, i en förhoppning om att kanske bemötas lite mer mjukt. Istället blir det helt tvärt om. Han påtalar allt fel jag gör, och reagerar jag är jag bara pmsig.
Så, är det för mycket begärt att få lite extra hänsyn tagen när man har en dålig dag?
