Sonen ska utredas för autism, behöver pepp och hopp

Det är klart att det kanske känns bättre och då ska man göra det för alla människors skull som har autism. Och om människor får exakt samma känsla för det ordet som för ordet handikapp, så byter vi ord igen. 

Men fokus ligger helt på att normalisera funktionsnedsättningar, till och med höja dem till skyarna ibland. Att var och varannan människa snart har en funktionsnedsättning ska man absolut inte forska i, inte ta reda på vad det grundar sig i, utan bara få alla att acceptera att det är som det är och lära sig leva sina liv med de här nya förutsättningarna. 

Varje gång jag möter "experter" så frågar jag varför ADHD, språknedsättning, autism ökat så enormt så får jag samma standardsvar. "vi har bara blivit bättre på att diagnostisera". 

NEJ. Det är inte sant. Det är inte direkt några diskreta små uttryck för funktionsnedsättning som kristalliserar sig. Det är liksom inte något som går att missa ens för en lekman. Att man har så många barn i varenda klass som måste stanna och öppna och stänga en dörr tusen gången och knacka och snurra innan de kan skriva en rad, som måste förvarnas om något i vardagen ändras minsta lilla, som måste få önskekost varje dag, som bryter ihop totalt flera gånger om dagen, som måste punktmarkeras alla raster så inga missförstånd uppstår, så många barn i gruppen som behöver bildstöd för att förstå uppgifterna och dagordningen att man numera använder bildstöd till allt man gör och till alla i klassen. Läsa en saga? Förbered först bildstöd till sagan. Äta frukt? Kolla så att det är den vanliga frukten och byt ut så att alla får något de kan acceptera att äta, mosa till någon skala till någon annan. Gå en promenad? Se över gåledet, vad fungerade bra förra gången och vad behöver jag ändra? Den kunde inte gå med den och den rymde förra gången och en av oss behövde stanna med det barnet. Det barnet gömde sig i en garderob före förra promenaden och det tog 30 minuter att hitta det. Har vi förberett barnen på att det blir en promenad? Känner sig alla trygga nog att gå en promenad? Räkna i matteboken? Förbered bildstöd. Upp med en tydlig arbetsgång på tavlan. 1. Lyssna (alla) 2. Uppgift (par) 3. Räkna sid 8,9,10 (enskilt) 4. Extrauppgift (enskilt) 5. Städa (alla) 6. Samling (alla). Vissa behöver arbetsgången på bänken också. Har vi vuxna som kan sitta med den och den? Vi har "grottor" där barn kan få lugn och ro att arbeta och där de inte får några andra intryck. Lunch? Vi har alltid samma ordning om hur vi tvättar händerna och går till maten. Något barn måste få gå lite före de andra. Vi har flera vuxna som hjälper till att få barnen till matsalen utan att det blir problem på vägen. Är önskekosten rätt till alla? Är alla kvar i matsalen eller ha någon gått och gömt sig och varför. Vet alla hur eftermiddagen kommer se ut? Upp med bildstöd. Ser ni klockan som räknar ner lektionen? När den är på rött ska vi börja avsluta. Vi kommer städa och samlas. Det kommer bli fritids vid det här klockslaget. Upp med bildstöd för fritids, det här är vad man kan göra på fritids: vi kommer vara ute till klockan 14.15. Vi kommer gå in och tvätta händerna. Vi kommer ta oss till matsalen. Efter mellanmålet får ni välja mellan att leka fritt här eller göra dessa aktiviteter. Vissa har pauser även på fritids i sina pausrum och pauskojor. Vilken vuxen följer det barnet där och hjälper till i kommunikationen på fritids? Och vem har ett extra öga på det barnet så hen inte fastnar i att knacka och snurra i något hörn? Vem har koll på det barnet som så lätt kommer i affekt vid den här tiden på dagen?

Jag tycker allt detta är bra, för det får allt att fungera och barnen känner sig trygga. 

Men varför i hela friden har så många av oss skador som gör att samhället behöver anpassas?

Det är inte så att det fanns specialskolor förr till denna mängden barn. Det går bara inte ihop. De har inte alltid funnits och bara trollats bättre. 

Men så vänjer man sig. Det är så här världen är. I många familjer har alla barn som föds något litet funktionshinder. Det kommer till slut inte kallas för ett funktionshinder, utan det är bara så människor fungerar och alltid har fungerat. Gamla människor dör av och snart kommer ingen minnas en tid när det var ovanligt med barn som inte kunde följa gruppen och som inte kunde kommunicera utan stöd och lång träning och som måste förberedas. 

Var är samhällets ramaskri? Var är politikerna som kräver att detta undersöks?

Man kan BÅDE anpassa OCH kräva att utvecklingen vänds. Man får säga att det är bättre att barn föds utan dessa svårigheter, utan att det är elakt mot barn och vuxna som har dessa svårigheter.

Tack. Sant. Mycket av hans beteende kanske faktiskt är att han är 3 år, och inte grav autism. Jag hoppas det. Men är rädd.

Ja glöm inte bort att han är just 3. En riktig sk*tålder ärligt talat. Ibland. Tycker det du beskriver låter väldigt normalt. Det är väl bara språket isåfall som är lite sent. Men det kan ändras ganska fort. Min ena son sa inget förrän runt 3. Då började han prata ordentligt direkt.
Sa väl just olika dada mama om ens det. Var aldrig någon utredning från BUP eller BVC. Utan de körde mycket på det kommer. Det gjorde det. 

Men förstår din oro. Men vad tycker de pekar på autism, varför vill de utreda?
Kan förstå att ni har kontakt med logoped. Men samtidigt tänk på att precis fyllda tre är en väldigt jobbig ålder. Allt är inte diagnoser. Men kan vara ibland. Ibland är det normal utveckling som går i cykler genom uppväxten. 

Ett av mina ungdomar har lätt autism. Asperger hade man kallat det förr. Om ens det.
Diagnos i åk 7. Fanns inga tecken i barndom öht. Ibland undrar jag ens om diagnosen är rätt eller bara tillkom pga bristande skola. Hen läste tidigt, pratade, social, inte rutinbunden, inga studieproblem, men stor mognad också skett under tonåren. Blir fundersam ibland. Men var ganska blyg, försiktig runt 10-13. Inga andra problem. Visst finns ett problem med överdiagnosticering.
Vänta och se vad utredningar visar ts. 

Tack!

Det som gör att psykologen på familjehälsan skickade remiss till hab för utredning är framförallt:

- Han är mkt selektiv i sitt ätande, äter kanske 4-5 saker max.
- Att han inte pratar än (senaste månaden har han dock börjat säga både mamma och pappa väldigt tydligt, moffaa (morfar), baloon (ballong), bubbu (bubblor), babba (röda i babblarna). Pekar också mkt, det gjorde han inte innan.
- Allt ska ske på hans villkor. Han bara SKA få som han vill, annars blir han helt utom sig. Man får bära honom till/från ställen skrikandes dagligen. Han liksom fastnar på ställen och vägrar gå därifrån, just nu älskar han hissar och automatiska dörrar i butiker.
- Han verkar behöva en del space på förskolan, blir ibland fysisk och knuffar bort andra barn som kommer för nära, rivits tidigare. Dock älskar han att titta när andra barn leker typ åker rutschkana och jag har vid flera tillfällen sett honom krama en annan liten pojke ömt. Han klappar också andra barn han gillar på kinden så det är inte så att han är ointresserad av andra barn men behöver lugn och ro ibland.

Dessa är väl de mest utmärkande sakerna. Inte följsam, går sin egen väg, svår att förklara för att ?nu ska vi göra detta först och SEN kan vi göra det du vill?, han bara skriker om det itne händer NU. Men han är ju bara 3 år som ni säger? 

Annars är han väldigt kärleksfull, klappar, kramas och pussas, ser oss i ögonen, vill att vi är tillsammans osv. 

Skapa en egen tråd om du vill diskutera det, för det är en annan fråga än den ts har, så om du vill ha svar är det bättre att skapa en egen. Eller så googlar du äldre pappor adhd, så får du ett svar på vad det kan bero på.
Allt gott!

Det kanske jag gör. Men jag tycker i allra högsta grad att min kommentar är mycket relevant som svar på en kommentar om att man i en vanlig konversation med en vanlig orolig förälder, ska anpassa språket så att alla känner sig tillräckligt inkluderade. Det är annars ingen som reagerar på att vi vaktar varandra i vanliga konversationer: vaktar varandras vardagliga språk för att hjälpa varandra att normalisera befolkningens funktionshinder. Om man inte i dessa vanliga trådar flaggar för att det ligger ett problem i det, så kommer vi aldrig få en folklig medvetenhet om att detta borde undersökas. Vi behöver forskning på detta. Alla vi vanliga människor borde kräva detta. 

Så du har t.ex. en teori om att det finns fler äldre pappor nu än förr. Du kommer aldrig gå in i min tråd om att vi ska kräva att saken undersöks, du är ju nöjd med din egen teori och med samhällets försäkran om att allt är bra och vi måste bara anpassa oss. Men i denna tråd har du ju läst min kommentar och själv börjat fundera kring vad orsaken kan vara. 

Men när man nu inser att även fadern har en biologisk sårbarhet kopplad till ålder, så måste man ju undersöka varför den sårbarheten tar sig större uttryck nu än förr. För vem tror på allvar att det finns fler äldre fäder nu, än till exempel i bondesamhället, när det det var vanligt att man inte kunde gifta sig förrän mannen hade en rejäl startplåt. Detta är ju statistik som går att ta fram. Detta är forskning som går att göra. Varför görs den inte?

Det utreddes inte på den tiden, diagnoserna fanns inte på det sättet. 

gällande äldre föräldrar förr berodde det väl snarare på att man inte hade preventivmedel utan man skaffade barn så länge det gick, ofta många barn, sen var barnadödligheten större så alla överlevde kanske inte.  Medelåldern för första barnet beräknar man var lägre förr, och fler kvinnor födde barn upp mot 50 årsåldern, dvs man födde barn under längre period.
Det är ju snarare nu för tiden folk väntar för att ha ekonomiska förutsättningar.

Det kanske jag gör.

Ja det hade varit bättre än att putta upp denna tråd för en off-topic som inte passade i juli ens.

"Prata inte om detta med vanligt folk. Skapa din egen tråd och håll dig i ditt hörn och sprid inte detta vitt och brett."

Så då är vi överens om att folk inte är äldre nu än förr. 

"Vi har blivit bättre på att diagnosticera" och "diagnoser fanns inte", är bara ett sätt att gaslighta en hel yrkeskår: det är inbillning att du kunde ha en barngrupp utan problem för 20 år sedan och nu behövs två assistenter och medicinering av barnen. 

Det är ett sätt att förhindra att saken utreds. 

Nej det är fakta att diagnoserna i dess nuvarande form inte fanns för 100 år sedan, problematiken fanns säkert då den beskrivits även tidigare, men man hade inte nuvarande benämning på det. Så självklart blir det fler som får diagnosen adhd nu än på 80-talet.

Även för 30 år sedan satte man in assistenter till barn som behövde extra stöd. Men det var ju inte allmänt känt bland föräldrar då att det fanns något som hette adhd och hur det yttrade sig.