Nu gör jag det. Jag drar.
Jag tar kontroll över mitt liv. Jag väljer att göra det min magkänsla säger mig blir bäst för mig och mina fyra barn. Det gör mig stark, visst? Det gör mig ansvarstagande och klok?
Jag tar mina barn som jag har på heltid och flyttar till ett andrahandsboende, helt när där vi nu bor, så ingen stor förändring med vänner och skola. Vi förlorar vårt nyrenoverade hus med stor tomt, fotbollsplan och studsmatta. Det tär. Det tar jag från dem. Det vi slipper blir ett gemensamt boende med den familj vi slog oss ihop med i huset, för ca 1,5 år sedan. Min nya och hans två barn. Det måste väl bli bättre att bo i ett sämre hus än att varannan vecka ha ångest och känna hopplöshet, när de kommer till oss och allt blir en uppvisning i hans omättliga engagemang för dem. De styr hans liv och så även deras mamma. Allt han gör kräver först en analys av hur det blir för hans barn. De har inga regler. Får vara hemma från skolan när de vill. Han gör allt de vill. Säger ja. Planerar allt efter dem och deras vilja. Finns inget vuxet. Han har själv sagt att han ska satsa på de tre nu. I en relation med fyra andra barn, som inte har någon annan förälder. Vill jag planera, kommunicera eller veta något, är det motstånd. Han gör precis som han vill. De veckor hans barn inte är med oss, är han ändå med dem hos mamman, på någon träning eller så. Han bokade även familjeträning varje söndag för de fyra. Sa ens inget om det. Han är knappt hemma de veckor hans barn inte äe med oss. Förlåt men det var inte vad vi kom överens om, utan han slulle ta ansvar även annars. Han särbehandlar konstant och vi mår dåligt. Han hittar på saker med mina yngre barn, men när det finns lite tid över liksom. Så vi flyttar nu. För han vägrar. Trots att de bara är tre varannan vecka och har sin skola i annan kommun, plus aktiviteter och sitt andra boende. Han betalar allt men jag står kvar på huset. Om en månad flyttar vi. Jag gör väl rätt?
