Psykisk ohälsa med kombination av våld i nära relationer

Hur går jag vidare? 

Kommer det någonsin bli bra igen? 

Kommer jag bli hel igen?

När tar smärtan slut? 

Kommer jag överleva det här? 

Överdriver jag?

Är det mig det är fel på? 

Det här frågor som snurrar runt i mitt huvud. Det känns som ett evigt hjul av smärta, sorg och svek. Som bara snurrar runt, runt och runt. I all oändlighet. 

Jag orkar inte mer?

Min största önskan är att när jag somnar på natten att jag inte vaknar upp dagen efter. Att jag somnar. Somnar in för evigt. Men varje morgon vaknar jag, och vill bara somna om igen och önska att allt var slut. För livet är inte värt att leva. Och jag vet att det låter stört. Men det är så jag tänker?

Och ibland undrar jag var glada jag blivit av. Lilla jag som älskade livet och hade stora framtidsplaner och fina drömmar och som älskade allt och alla i ens omgivning. Den glada, lilla jag är död. Hon finns inte mer. Utan här jag, ett monster som har tagit över och dödat lilla jag. 

För en gång i tiden var jag den glada tjejen som skuttade genom livet, som alltid såg framemot dagen som kommer?men ovetandes om hur detta drastiskt kommer att ändras. Tiden går och allt förändras och jag får en annan syn på livet. Jag ser det ur ett helt annat perspektiv. 

Som sagt var jag alltid den glada tjejen som älskade livet. Jag hade en bra uppväxt. Med en mamma, en pappa och en äldre syster som älskade mig och jag älskade dom. 

Min uppväxt var underbar, hade föräldrar som alltid gav mig den kärlek, närhet och trygghet som ett barn behöver. 

Dom älskar mig. Dom säger att dom älskar mig och visar att dom älskar mig också. Men ibland visar dom även motsatsen?motsatsen till kärlek. Det är hat. Ett hat som jag inte märkte av speciellt när jag var liten. Men det kom som en käftsmäll för mig när jag blev äldre. I tonåren som det blev värre. Jag har väll alltid innerst inne förstått att något är fel. Men inte tänkt speciellt på det. 

Och på det sättet har jag ändrat min synvinkel på livet. Genom att ifrågasätta mina föräldrars barnsyn. För att dom säger och visar mig kärlek. Men samtidigt visar motsatsen förvirrar min hjärna. 

När ditt barn gör fel. När ditt barn inte lyssnar på dig. När ditt barn är otrevlig. När ditt barn provocerar dig till max. Det enda sättet att hantera det på är genom att svara med våld. Slå sitt barn, daska sitt barn, dra sitt barn i öronen eller i håret. Att använda det som uppfostringsmetod i dagens Sverige. För mig, jag förstår inte. Alla är vi väl medvetna om att vi inte gör så idag. Att det är fel. Men tyvärr förstår inte alla det

Sedan när barnet blir äldre. Börjar närmare tonåren. Det är då allt blir fel. 

Nu när jag tänker efter så har jag lidit utav självmordstankar sen jag var 11-12 år gammal. 

Jag har varit psykiskt mobbad under hela högstadiet. 

Jag började med självskadande när jag var runt 15-16 år. 

Jag började hata mig själv när jag var 13. Hatade min kropp. Mitt utseende och mitt sätt att vara. 

Socialfobi, ångest och depression!

Våldet hemma blev värre. För jag blev ett typiskt ?problembarn? och ända sättet att handskas med det är våld. Inte våld så det blir blåmärken. Men våld utan synliga blåmärken.

  Jag har sprungit ut, lättklädd i minusgrader. Av en endaste anledning. Att jag varit rädd. Rädd för min egen pappa. Mamma också. Men mest pappa. Jag har verkligen inte kunnat! 

Och det här låter säkert jättehemskt. Men det är inte det värsta. 

Det värsta skulden. Och skammen. Det är en skuld och skam man får leva med resten av sitt liv. Inget man borde ha men man har det. Tyvärr?

Jag förstår om mina föräldrar tycker det är svårt att hjälpa mig. Eftersom jag under många år varit psykiskt instabil. Det är inte lätt som förälder att veta hur man ska göra. När man ser sitt barn gå under och försvinna allt mer och mer. Jag förstår att det inte är lätt. Eller att man inte vet vad man ska göra. Jag hade inte vetat vad jag skulle göra om det var mitt barn. Men att tro att slag hjälper.  

?slag är det enda som hjälper för att lugna ner dig? har jag fått höra. Nej jag har inte lugnat ner mig. Jag har blivit rädd. Och sedan har det växt enorm ilska, frustration och svek inom mig. Det har växt en ilska inom det glada barnet som jag än gång var. Och efter allt annat jag skit som jag varit med om. 

 Redan som 11 åring blev jag utsatt för pedofili. Ingenting hände mig. Ingen har fysiskt gjort nått mot mig. Men nätet är ibland en skrämmande plats. Och inte en plats för barn. Har dock aldrig någonsin skickat något till någon vilket jag är jävligt glad över. Men jag blev kontaktad av män. I sexuellt syfte. Vilket än idag äcklar mig att det finns så vidriga män. Ingen vet om detta. Har inte berättat för någon. Ingen! Inte mina föräldrar, inte mina vänner eller någon. Vet inte varför. Låg väll mycket skam inom mig då för att prata om det sen har jag inte orkat dra upp eller tänka på det. 

Men nu är jag 20 år gammal och förstår att det är sjukt att jag som 11-12 åring chattade med män som var över 40 år. Och att dom betedde sig på det vidriga sättet mot ett barn. 

 Tänker att det är rätt mycket för ett barn att hantera helt själv. Och att då försöka gå igenom livet som det alltid har varit. Med glädje, skratt och alltid ett leende på läpparna. Funkar inte riktigt så. Kanske ett tag. Och för mig hjälpte det att låtsas för omvärlden att allt var okej och sen hemma vara min freezon. Där jag var mig själv. Men det gick heller inte så bra. Då jag oftast blev missförstådd. Missförstådd av min familj. Och sågs istället som ett problem som bara kunde lösas med våld. Oftast tog jag ut min ilska på mamma och pappa. För att jag var mobbad i skolan och inte vågade säga nått eller stå upp för mig själv så tog jag ut det på mamma o pappa istället för att prata med dom och säga som det var. Och det är jättefel. Se jag har många brister. Och jag som en liten tonåring som jag var förstod inte bättre. För hon var rädd. Rädd för vad som skulle hända trots att de ville mitt bästa. Men hur skulle jag veta att dom ville mitt bästa när det enda responsen jag fick var slag tillbaks. Var fanns min tillit någonstans? Och framförallt respekten till mina föräldrar. För den var borta. Jag sågs som ett problembarn i deras ögon. Fast för mig ville jag inte vara ett problembarn. Jag ville bara bli förstådd. 

Nu sitter jag här 20 år. Helt ensam och ingen som förstår mig. För det har blivit värre. 

Mitt mående är sämre. Har fått medicin. Men mitt mående är ändå inte bra. Jag är arbetslös, jobbsökande. Jobbar som timmis ibland men inte tillräckligt för att försörja mig själv. Det enda jag vill är att flytta. Börja om på nytt. Försöka hitta mig själv igen. För jag vet att någonstans där inne finns lilla jag. Lilla glada jag som älskade livet. Hon har bara blivit bortglömd. Jag måste hitta henne. Och enda sättet för mig att göra det på är att få flytta. Och få göra saker som jag vill göra och blir glad av. Åka utomlands och se världen. 

Men just nu orkar jag knappt resa mig från min säng. Det tar emot. Och snart är det över. Jag klarar inte länge till. 

Så som mina frågor som jag skrev början. Hur går man vidare från allt det här? Kommer det någonsin bli bra igen? Kommer jag bli hel igen? När tar smärtan slut? Kommer jag överleva det här?  Överdriver jag? Är det mig det är fel på? 

För på riktigt känns det som jag överdriver. Överreagerar mitt liv. Att jag faktist haft det jättebra. Det har jag. Mycket positivt jag upplevt. Men även negativt. Och det är det som är fast inom mig. Och vet inte hur jag ska göra för att laga mig själv igen. Jag är huvudkaraktären i mitt eget liv. Och det känns som att det kommit till ett avslut. Någon som känner igen sig? Eller jag har helt fel?