Min man- tråkig och ointresserad. Skiljas?

Lägg fram förslag om parterapi annars att du inte ser nån annan väg till att skiljas? Är dina känslor fortfarande kvar, och han säger att hans är så kanske det går att rädda?

Att du orkar? 

Är det så illa menar du? Tror jag har tappat begreppet om hur ett normalt förhållande är. Jag tycker det är ett så stort beslut att ta...+ att all min släkt bor 100 mil bort, jag har verkligen ingen här. Tycker om huset vi bor i osv Ja, det kanske låter ytligt. Men det är ett så stort kliv att ta. Bara det att bara få träffa barnen varannan vecka sen liksom? Jag vet att många har det så och man kanske vänjer sig, men ändå.... Fy fan. Jag får panik. Vill träffa någon som vill L E V A, inte bara att ta sig igenom vardagen... Jag känner mig lite som ett verktyg i hans liv. Någon han behöver för att ta sig igenom livspusslet.
Jag har föreslagit det förut men det händer inget.... Och nu känns det som att jag inte ens har lust att försöka med det. Nu när jag skriver inser jag att det nog bara är att flytta då....

Jag har ju säkert förändrats....vi har ju varit tillsammans ett tag. Men jag har ju inte lagt mig platt och bara gett upp iaf. Som det känns som att han har gjort (trots att han säger att han älskar mig och inte vill skiljas). Det här har ju pågått i flera år och jag har försökt prata med honom så många gånger... Bara för att jag ev. har förändrats betyder det väl inte att jag måste acceptera att han bara sitter och spelar tv-spel och är totalt nollad inför ett kärleksfullt och roligt förhållande?

Jaha, ok... Nä, men han har nog mest blivit lat och bekväm. Orkar inte anstränga sig! Börjar bli mer och mer lik sin pappa tyvärr.... Att visa känslor har han iofs alltid varit dålig på, men jag har ju ändå fått närhet tidigare. Nu verkar han inte bry sig om det heller.

Det är nog inte sannolikt att han tar initiativ till familjeterapi. Boka en tid bara och meddela att du har bokat. Vägrar han gå så kan du gå enskilt.

Han är inte deprimerad eller så? Att han gömmer sig genom att spela? Vissa söker inte hjälp själva utan bara accepterar det. 

Nej att du orkar starta dessa "maken sitter hellre framför datorn och spelar/runkar alternativt "han vill ligga flera ggr i veckan men jag 2 ggr i månaden/det hjälper inte att jag runkar av honom ibland/grabbar hur är det måste ni ha penetrerande sex för att vara nöjd/räcker det inte med en runk ibland-trådar. I oändligt antal. 
Det är såå synd om dig och folk vill hjälpa. Suck liksom, ska det vara så här..

Har frågat honom om det faktiskt! Men han bedyrar att han inte är deppig....
Ja, han hade nog reagerat då, det tror jag! Men sex i en halvtimme är liksom inte det jag saknar....även om det också är trevligt såklart
Fattar inte vad du skriver om...du blandar nog ihop mig med någon annan. Jag har aldrig startat någon tråd om detta tidigare....

Jag är lite som din man. Kan naturligtvis inte sätta mig in i hans motiv, men av beskrivningen du ger.

Jag var inte särskilt lycklig i mina förhållanden. Ägnade mig mest åt datorintresset. Har gjort lite självanalys och bestämt mig för vad det berodde på.

De försökte förvisso inte prata med mig om det utan bara lämnade mig när de insett att de inte skulle få ut mer av förhållandet känslomässigt. Så här retrospektivt förstår jag det, även om jag inte gjorde det då. Hade inga barn att ta hänsyn till dock. Men givet från mina föräldrars förhållande (farsan var alkoholist) så önskar jag att de hade skilt sig under min uppväxt. Tror att livet hade blivit mycket annorlunda för en annan då. Personligen tror jag att det är värre för barnen att vara i ett kärlekslöst förhållande än skilda.

Vad gäller tidigare kvinnors liv och mitt så tror jag att vi alla mår bättre som åtskilda.

Du kan ju inte ha det så här längre, om han nu inte ens är deprimerad men verkar fungera som en levande-död ändå. Du måste nog sätta hårt mot hårt att det blir terapi eller så skils ni. Inte bara be om terapi, han säger nej till det och så fortsätter ni som vanligt. Det finns också terapi former där man bestämmer sig under tiden om skiljas eller ej. 
Jag tycker du beskrivit bra att där saknas det känslomässiga bandet. Det måste återskapas först före något annat. 

Tack för alla svar!

Igår försökte jag prata med honom igen, helt lugnt och sansat. Frågade honom om det var så att HAN vill skiljas men inte förmår sig att säga det till mig? Men han vill absolut inte skiljas säger han, det är inte ens något han tänkt tanken på att göra. Så ännu en gång förklarade jag för honom att jag blir sjukt less när han sitter och spelar tv-spel istället för att tex göra mig sällskap i köket när jag lagar mat osv Att allt jag vill är att umgås och känna mig älskad. Sen får han ju såklart spela tv-spel också om han vill...men inte varenda ledig minut? Det enda han sa var att han är lite oroad över ekonomin och att han kanske är frånvarande av den anledningen. På kvällen kom han ner när jag och sonen kollade på tv... Men inte sätter han sig bredvid mig. Nej, han lägger sig på en yogamatta på golvet. Och då har jag ju bara några timmar tidigare förklarat att jag saknar närhet? Hur svårt ska det vara? Inget av det jag sagt har gått in eller så bryr han sig inte... Han verkar inte det minsta rädd att förlora mig. Han är en otroligt bekväm människa och anstränger sig inte i onödan, det gäller allt. Jag måste tjata på honom för att ringa sina föräldrar/syskon när dom fyller år tex (nu gör jag inte det längre för det får stå för honom om dom blir besvikna på honom). När jag tänker på det så tänker jag att det kanske inte är personligt mot mig trots allt. Enda gångerna han rör mig är när han är kåt, och då är han så JÄVLA på...däremellan känner jag mig mest som något verktyg  han använder sig av för att ta sig igenom vardagen och livet.

Sa du till honom vilken typ av närhet du vill ha, hur ofta och när? Han kanske inte förstod att du menade HÄR OCH NU IDAG AKUT.

Han vet vilken typ av närhet jag vill ha....tycker inte att det är mycket jag "begär"- en spontan kram, att sitta tillsammans i soffan tex Nej, jag sa inte att det var akut här och nu, men om jag förklarat att jag tröttnat så pass mycket att jag funderar på skilsmässa så kanske han borde ta tillfället när det ges? Vad väntar han på? Bättre tider lär det då inte bli...

Har också förklarat att jag känner mig "utnyttjad" när han igonerar mig all annan tid än när han vill ligga...då duger jag. Då blir han lite ledsen för så vill han ju inte att jag ska känna. Men han anstränger sig inte heller för att det ska bli någon förändring...

TS: du måste göra tydligt här: 
Boka parterapi, informera honom om när tiden är och tala om att dyker han inte upp är det slut! 

Låter som om han har ADD eller så, eftersom du beskriver hur han varit rätt passiv med allt möjligt i livet. Men det spelar ingen roll - du dör ju inombords lite för varje dag. 

Det räcker inte att ni pratar uppenbarligen, något måste ske som inte är det vanliga, dvs att du berättar och sen är allt bara som vanligt igen. Så; parterapi är ett försök till något nytt, funkar inte det är det inte mer att välja på. 

Du skriver som en 14-åring både vad gäller stavning och innehåll. Det här hjäper knappast i den sits TS relation är. 

Tack för ditt svar! Ja, det är nog något sånt som krävs...just i helgen har jag dock varit så less så jag vet inte ens om jag vill försöka längre. Får ta mig en funderare.

Ja, faktiskt har jag funderat på om han kanske har ADD. Mycket med honom som stämmer in på det. Han sa till och med själv en gång när vi pratade om ADD (varför kommer jag inte ihåg) men då sa han själv lite skämtsamt "jaha, det kanske är det jag har?" Men som sagt, det spelar ju kanske en mindre roll just nu som du skriver.