Någon här som har social ångest?

Jag har typ socialångest? T.ex när jag ska hämta mat på buffé vill jag inte göra det själv för jag är rädd att bli stirrad på. Efter varje ögonkontakt kollar jag på mobilen, oftast kan jag inte inte hålla på med något och kolla på golvet när jag är själv någonstans. Jag känner att alla stirrar på mig hela tiden. 

När jag mådde som värst i min sociala ångest så var det jobbigt att gå utanför dörren. Bara jag kom ut i trappen så var jag så rädd att träffa på någon att jag hade ett ständigt tryck över bröstet var jag än gick. Platser med mycket folk undvek jag helt, det gav mig yrsel, illamående, oerhörd rädsla och spänning. Jag undvek att göra saker som jag behövde göra bara för att det var människor där. Jag har dock alltid haft jobb, men undvek alltid alla slags sociala sammankomster och att få in i personalrummet skapade ångestpåslag så det hette duga. En vanlig jobbdag kunde resultera i att jag helt slut sjönk ner på golvet i hallen när jag kom hem och bara grät. Mitt liv var ett enda töcken av ångest var jag än gick, känslan fyllde mig, tröttnade ut mig och jag avskydde känslan och det det gjorde med mig. Jag var rädd för känslan och att ha och få den, och ju räddare jag blev för känslan, dessto svårare blev allt.
Sedan träffade jag någon som gav mig den energi jag behövde för att vända min situation, den här personen var min chef och förstod vad jag gick igenom mycket väl. Jag började gå hos en beteendevetare och försökte verkligen att lyssna och ta in det jag lärde mig. Vägen har varit långt ifrån lätt, och vissa saker har jag fått acceptera att jag aldrig kommer att klara av, att åka tåg ensam t.ex. Jag utsatte mig själv för så otroligt mycket ångest under min terapi period att jag knappt visste hur jag stod på benen. Men det som hjälpte mest var när jag till slut kom till insikt med att jag var tvungen att acceptera den här delen av mig, att acceptera känslorna, precis som de är, precis just då. Att jag aldrig någonsin kommer att kunna styra de eller trycka undan de, utan att de är en del av mig som jag mår bäst med att acceptera. Det har gått 5år sedan jag fick på mitt första möte, 5år sedan jag stod i väntrummet, illamående, nära till att hyperventilera och knappt medveten eller kontaktbar. Jag har kommit så otroligt långt, men jag kommer fortfarande på mig själv med att hitta på anledningar till att inte åka och handla för att slippa gå in i en matbutik med folk i. Men det viktiga är att inte låta det styra, att åka ändå, gå in i butiken, känna den vanliga yrseln och trycket över bröstet. Och där och då upprepa för sig själv att det är okej att jag känner såhär, och faktiskt tro på det.

Social ångest med panikattacker eller sån panikattacks påkänning liksom eller "bara" social ångest med undvikande beteende? 

Har i perioder haft mycket social fobi, nu är det mycket bättre.Svaret ovan var bra tycker jag. Fast det är jobbigt måste man tyvärr utsätta sig för det man tycker är jobbigt för att det ska gå bort bitvis. 

Mina panikattacker har dock gått bort.. 
En konstig sak som jag inte vet funkar för många fler än mej: har alltid nån form av sugtablett ( halstablett eller vad som) med om jag vet att det är en situation jag KAN få ångest av. Låter kanske skitkonstigt men DET hjälpte mej ganska mkt att få bort panikattacker i kollektivtrafik osv osv. Nu behöver jag det inte längre.. men har alltid med mej till typ middagar eller andra sociala mingel saker jag tycker är jobbiga.

Vet inte varför det fungerat för mig, kanske för andningen inte hålls på samma sätt ihop med psykologiskt stöd på nåt vis nånting är det iaf.. hörde i en podd nyligen en annan säga att precis samma sak hjälpt.

Men om de e till en arbetsintervjuv du vill som mål hade jag tänkt typ att jag går dit för min skull, inte för att få jobb. Huvudsaken jag kommer dit, sätter foten innanför dörren säger hej. Små steg.. 

Världen går inte under, man själv dör inte för att nån skulle tycka man är konstig eller vad som på en intervjuv osv.. 

Vet inte om mitt svar hjälpte just dig i din situation. Men önskar dej lycka till! Det kan verkligen bli bättre. Men livet är inte bara rosor också del att acceptera ångesten är där men man kan leva med den det går, lyckas man acceptera den istället för att försöka ta bort den blir den mindre sen, iallafall för mig... 

Ja, jag har social ångest. Väldigt svår sådan. Jag har haft det sen jag var barn och det blev så klart inte bättre av att tvingas vara i skolan bland mobbare. Massor av sociala misslyckanden senare har jag totalt 1 mänsklig kontakt IRL i livet idag, personen som är min boendestödjare, som jag har pga social ångest och fobi, haha. Jag går inte utanför dörren för risken att möta en människa.