Dra inte ner dig själv i botten pga föräldern. Är ganska säker på att den inte vill att du mår dåligt/blir stressad pga den heller.
Har själv fullständigt kört slut på mig själv. under flera år hade jag ständig stress då pappa blev sämre och fick panik över att han inte kunde köra längre. Han skrek åt mig och tvingade mig att köra. Kunde jag inte ställa upp skrek han åt mig att jag var en otacksam ungballe. De bodde på landet och mamma hade inget körkort. Många gånger grät jag och tog bussen hem. Lät bilen stå där. Men då började han köra själv ändå, trots han knappt kunde. Eller kunde kunde han, men han körde sakta. Han var 66 år då. Fick därför ångest av det och valde att fortsätta. Behöver inte få höra något om att han var taskig och inte borde tagit det för det vet jag om. Men han var sjuk både kroppsligt och psykiskt just då. Han har sagt förlåt för det i efterhand. Han fick psykos vid ett tillfälle av kroppslig sjukdom. Så jag bryr mig inte om det längre. Men det var massor med gånger han bara skrek åt mig att ställa upp.
Är den Som gjort det mesta åt mina föräldrar. Mamma orkade inte hjälpa till så mycket, hon är 58. Jag fick skjuts dem Hela tiden. Bilen köptes på 6000 mil, när vi sålde den stod den på 22000 mil. Det säger nog en del om hur mycket vi körde på bara några år. Att jag kunde det var för jag var sjukskriven för panikångest själv.
Det var jag som fick fixa och säga till pappa att sälja huset han hade bott i hela sitt liv i. Likaså att han borde sälja bilen. Hjälpte dem att flytta. Handlar åt honom. Fixar med allt möjligt för han ska vara så glad som möjligt. han är nu på äldreboende.
när han blev sämre ville mamma slänga ut honom. Hon kunde ju tydligen inte byta lägenhet själv, utan det var han som skulle dra. Så jag pratade med honom om att han kanske borde vara på äldreboende istället. Han som Aldrig har velat det tidigare. Men, han lyssnade på mig. Sa till honom att det är för hans eget bästa. han låg mest i ett mörkt rum, sov hela dagarna. Hans naglar var långa och gula och han orkade vissa dagar knappt bry sig om att äta ens. Sa att det var för hans eget bästa och för hans trygghet. Mamma gjorde inget åt honom. Förmodligen orkade hon inte men jag kan tycka hon borde tagit mer ansvar att få in honom till äldreboende då eller pratat med mig då om hon inte kunde prata med han själv. För han vägrade lyssna på henne, han kände det som att hon bara ville ha ut honom.
Nu är han iallafall på äldreboendet. Handlar åt honom och så. Hälsade på honom flera ggr i veckan innan. Men jag blir mer ledsen nu när jag ser honom i det skicket han är i. Han kan inte gå längre. Säger knappt något alls. Kommer inte ihåg något. Tycker så väldigt synd om honom. Hans mamma som är 90 är liksom piggare än honom. Han är ju bara 73, stackarn.
Så jag förstår dig helt att man vill göra allt. Men kör snälla inte sönder dig. Du måste ta hand om dig för att kunna ta hand om närstående också. Glöm inte det. Det du kam göra är att hjälpa henne skaffa hemtjänst , komma in på äldreboende, handla ibland om du orkar annars kan de göra det också, osv. Men raviner mer ansvar än du behöver. Det du kan göra är att finnas där för henne. Det är det viktigaste.
