Min självkänsla förstör mitt liv

Det finns Vågatala-kurser, men det här verkar gå djupt hos dig. Jag tror på att fortsätta att övervinna hindren allt eftersom. Du uppskattar universitet annars och ångrar inte ditt val att studera, och då kommer det att räcka långt.

Jag hade att göra med en riktigt obehaglig person via mina studier som sänkte mig. så jag förstår dig. Det är klart att man påverkas av alla typer av dålig behandling. 

Vad för hjälp har du tagit av universitets resurser?

Men vad har du sökt för hjälp? Psykolog eller annat? Det vanligaste är väl att söka samtalshjälp för att förändra dessa tankar. 

Hej, 

Jag har ett stort problem. Min självkänsla är i botten. Jag är i 30 års åldern, och har nästan hela mitt liv känt mig osäker. Jag blev mobbad som liten och fick utstå psykisk misshandel av en förälder, därav min självkänsla. 

Pga min dåliga självkänsla har jag dragit mig för att göra saker i mitt liv, då jag varit så rädd att misslyckas. 

Jag har nu påbörjat en utbildning på universitetet. Jag har extremt svårt att hålla muntliga presentationer, då jag tänker på vad mina klasskamrater tänker om. Jag är extremt rädd för att säga fel saker osv. Jag fick läsa om en termin för att jag inte närvarat på någon av mina muntliga presentationer, det blev en ond cirkel, då jag även inte deltog under grupparbeten. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag har försökt övertala mig själv att det är över på 15 min, att resten av mina klasskamrater är nervösa osv, men det hjälper inte. 

Jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till. Jag får panik. 

Har någon varit i samma situation? Kan någon snälla komma med tips och råd? Jag orkar inte styras av mina tankar som ständigt är negativa. Jag försöker verkligen jobba på min självkänsla, men det går verkligen i snigelfart. 

Åh jag förstår den där känslan, det känns som att hjärtat sjunker och ångesten exploderar i kroppen och man blir helt kall. Struntsak för vissa men fy fan vad jobbigt det är att känna sig "utpekad" och vara i centrum för blickar. 
Men just i den där situationen var du inte löjlig, jag ser det som barnets perspektiv. Istället för att säga till barnet när du fck bollen "oj nu blev det fel" eller liknande så bemötte du barnet och var med. Säkert mycket uppskattat av ett litet barn som annars kunde fått prestationsångest av att framför alla göra fel.

Jag tycker du räddade situationen och ska inte ha ångest över den. Jag vet man tänker i efterhand och vill krypa ur skinnet. Men den situationen så var den andra vuxna kvinnan den löjliga som ens påpekade.

Åh jag förstår den där känslan, det känns som att hjärtat sjunker och ångesten exploderar i kroppen och man blir helt kall. Struntsak för vissa men fy fan vad jobbigt det är att känna sig "utpekad" och vara i centrum för blickar. 
Men just i den där situationen var du inte löjlig, jag ser det som barnets perspektiv. Istället för att säga till barnet när du fck bollen "oj nu blev det fel" eller liknande så bemötte du barnet och var med. Säkert mycket uppskattat av ett litet barn som annars kunde fått prestationsångest av att framför alla göra fel.

Jag tycker du räddade situationen och ska inte ha ångest över den. Jag vet man tänker i efterhand och vill krypa ur skinnet. Men den situationen så var den andra vuxna kvinnan den löjliga som ens påpekade.