Dottern besviken på separation

Och det tyckte du var lämpligt att ta upp vid nattning alltså?

Jag uppfattade det som att de läste en bok som åtminstone i någon mån handlade om flytt och att barnet då kom att tänka på att mamma eller pappa kommer flytta.

Du det räcker nog med hur situationen är, har du inget konstruktivt att komma med utan bara trycka ner folk kan du lika gärna vara tyst.

Tack, nej jag sitter inte och diskuterar sånt innan nattning.

Det är tyvärr sånt som deras mamma gör däremot.

Kan vara därför hon reagerade, och hon undrade om flytt och saker.

Nu ser helst mamman att jag är ute ur huset så fort det går även om vi inte är helt överens om vem som faktiskt ska flytta ut.

Dottern tror ju att hon inte kommer bo kvar i huset öht och jag är rädd hur hon kommer reagera över att bo i lägenhet halva tiden. Kommer den som bor i huset få något psykiskt övertag pga bättre resurser? Är mycket det jag reagerade på och tänkte på.

Inte som att jag satt och sa ,"snart kommer jag eller mamma flytta"

Men då sa du väl klart och tydligt till barnet att hon kommer att bo kvar i huset halva tiden oavsett? 

Barn vill vara med sina föräldrar, oavsett var de bor. Du får göra lägenheten mysig och låta flickan få välja möbler och göra fint i sitt nya rum. Det kommer att bli bra! 

Men självklart måste du berätta för dina barn att de kommer ha kvar huset i sitt liv! 

Är det din sambos hus från början? 

Se det såhär: någon av er kommer vara tvungen att köpa ut den andra (om huset är gemensam egendom). Den som köps ut får hitta annat boende och det ska inte påverka relationen med barnen. 

Jag vet inte riktigt vad du menar med psykologiskt övertag, båda föräldrarna är skyldiga att medverka till att barnen har en bra relation med sin andra förälder. 

Gör lägenheten till ett äventyr för henne. 

Hitta på historier om vilka som bor i lägenheterna mitt emot er, låtsas att det är ett levande dockskåp och så vidare. Barn har bra fantasi, de behöver ibland bara lite start. Typ titta - vem är det som bor där? Kanske det är Britta Jönsson. Britta har precis ätit sin middag, idag blev det kalops och tror hon som vanligt ska titta på tv efter maten men då.... 

Med lite övning kommer ni ha berättelser där ni sitter och skrattar åt otroliga äventyr och händelser. 

Det är klart att hon är orolig - men gör det till en rolig nystart. Låt henne få välja något till det som blir hennes rum. Det behöver inte vara tapeter, det kan vara en lampa, nya sängkläder, en spegel, ringar att hänga i (tänk gymnasitken), blommor eller någon dekoration. Gör henne delaktig i hennes rum. 

Det kommer att lösa sig. 

Lite svårt att hänga med i ts men separationen är alltså helt ny? 
Vet ni att någon ska behålla huset bör såklart barnet få veta det. Men om ni båda kan behöva flytta så behöver hon snarare stöttning i det. Ja, det kan vara jobbigt att flytta och lämna det man känner till. De känslorna får man bekräfta. Men det innebär inte att ditt barn kommer fara illa av en flytt. 

Gällande separata boenden är min egen erfarenhet (som fd barn med skilda föräldrar) att boendeformen spelar mindre roll. Förhållandet med föräldrarna är långt viktigare. Läget påverkar visserligen också, dvs närheten till kompisar osv. Där lockade min mammas område mer, dwt gav ingen effekt på boendet, dock hade hon nog oss mer hemma på mellis osv, att vi kom och gick, även på pappas veckor.

Är väl inget konstigt. Ofta är det under nattning som barnets tankar kommer och det börjar ventileras. Även om man såklart inte bör initiera det som vuxen just då så bör man bemöta om det kommer.

Den är relativt ny separationen. Barnen har väl inte fått veta något, eller hur man ska  uttrycka det, förrän relativt nyligen då de började fråga varför mamma inte var här osv.

Vi är tyvärr inte överens om vem som ska ta över huset, det beror mycket på ekonomi osv. Hon är ju övertygad om att hon vet hur mycket hon ska betala mig men många i min omgivning tror att hon inte riktigt räknat med vad det faktiskt kan kosta för hennes del. 

Jag är som sagt mest rädd att barnen kommer tycka det är roligare att vara med den som bor kvar i huset i slutändan. Finns ju klart andra möjligheter i ett hus mot en lägenhet. Går ju inte att väsnas på samma sätt, springa runt och tjoa, finns ju klart gränser även i hus (nu menar jag inte att mina barn lever rövare överallt).

Utan att ha några som helst vetenskapliga belägg så ja jag tror att den som bor kvar i huset har en fördel. Men ditt barn låter ungt så det är ju inte kört. Om du flyttar till lägenhet låt barnet vara involverat. Kanske följa med på visningar, Ikea, möblera sitt rum, välja något till vardagsrummet. Men huset är hemma och kommer vara en trygg vrå tills du lyckats skapa det i lägenheten. Att bo stort tror jag däremot inte spela någon roll så länge eget rum finns. Men trygghet, kompisar och nära till skola och aktiviteter kan spela större roll.