Jag undrar om ni har råd för hur man står upp för sig själv o prioriterar sig själv? Jag lägger mig oftast platt för andra, både i vänskaps o kärleksrelationer o även myndighetskontakt. Jag har svårt att se till mina egna intressen o behov. Vården har ingen tid för mig men jag står på kö till psykolog vilket säkert tar månader. Det tär på mig att jag inte ger mig själv det jag behöver utan sätter andras behov före mig. Var kan jag börja?
Jag har också varit en people-pleaser, nu är jag helt tvärtom och det som hjälpte var att faktiskt börja sätta gränser. Oavsett hur läskigt du kanske tycker att det är så är det viktigt för att bryta det, med tiden kommer du vänja dig och det kommer bli lätt för dig att sätta gränser :)
Det är otroligt skadligt för hälsan att konstant välja andras behov före och trycka undan sina egna.
Om någon ber om hjälp och du faktiskt inte känner för det just då, du kanske är trött, utmattad osv så säg bara tyvärr jag är inte i rätt skick för att hjälpa dig med detta, ja.. eller något liknande.
Om någon behandlar dig illa så sätt ner foten och säg att du inte accepterar ett sådant beteende.
Du har redan hittat att du sätter andra före dig själv. Finns det något som tyder på att dina relationer skulle påverkas negativt om du uttryckte dina behov på ett tydligare sätt? Om du inte vet kan du prova att uttrycka ett behov och se hur andra reagerar. Tyvärr kan det ibland vara så att andra vant sig vid att du anpassar dig till dem. Men det kan också vara så att de blir glada över att du delar med dig mera av vad du känner och vill innerst inne. Det beror lite på vilka du har runt dig vad som är bäst att göra.
Jag var likadan. Hade aldrig klarat av att förändra situationen utan en terapeut faktiskt. Men det fick stora konsekvenser för min del.
Det blev skilsmässa och alla vänner försvann.
Jag har hittat en ny underbar man, men inga nya vänner. Försöker tänka att jag är en bättre förebild för barnen när jag tar hand om min egen psykiska hälsa, men saknar väldigt mycket att ha vänner.
Av den anledningen har jag en kluven känsla av min utveckling. Mådde dåligt innan, jag var helt borttappad som person. Men nu när mitt riktiga jag kommit fram så vill ingen vara vän med mig, så jag är mer ensam nu.
För min del handlade om komplex PTSD, skit från barndomen + som ung vuxen. Innan jag utvecklade komplex PTSD hade jag relativt bra självkänsla. Sedan utvecklade jag som sagt komplex PTSD och blev en dörrmatta, detta för jag triggades hela tiden av människor, hade social fobi, hade även svårt att uttrycka mig. Blev någon sorts överlevnadsstrategi för min del.
Det blev bättre ju mer jag bearbetade trauman och återfick min självkänsla bit för bit.
För min del handlade om komplex PTSD, skit från barndomen + som ung vuxen. Innan jag utvecklade komplex PTSD hade jag relativt bra självkänsla. Sedan utvecklade jag som sagt komplex PTSD och blev en dörrmatta, detta för jag triggades hela tiden av människor, hade social fobi, hade även svårt att uttrycka mig. Blev någon sorts överlevnadsstrategi för min del.
Det blev bättre ju mer jag bearbetade trauman och återfick min självkänsla bit för bit.
Du har redan hittat att du sätter andra före dig själv. Finns det något som tyder på att dina relationer skulle påverkas negativt om du uttryckte dina behov på ett tydligare sätt? Om du inte vet kan du prova att uttrycka ett behov och se hur andra reagerar. Tyvärr kan det ibland vara så att andra vant sig vid att du anpassar dig till dem. Men det kan också vara så att de blir glada över att du delar med dig mera av vad du känner och vill innerst inne. Det beror lite på vilka du har runt dig vad som är bäst att göra.