Pappan känner ingen anknytning - hur kan jag hjälpa till?

Påminn honom om att det tar längre tid. Att han ska ha tålamod och inte stressa. Fortsätta ta hand om barnet själv och vara med i övrigt. Det kommer inte på en vecka, men det kommer. Jag lovar.

En samtalskkontakt kan vara bra då även pappor kan drabbas av "förlossningsdepression". 

Tusen tack för svar! Jag ska försöka påminna honom om det och jag ska försöka fortsätta uppmuntra till samtalskontakt. Vi försökte googla kring hur han kände men nästan alla sidor pratade bara om mammans anknytning samt om barnets anknytning till föräldrarna. Det fanns nästan ingenting om pappans anknytning till barnet och om pappans mående/känslor/tankar att ha en nyfödd så han känner sig även ensam i dessa känslor han har.

Jag tror det kan ta lite tid för pappor att förstå att de faktiskt blivit pappa. När vi blev föräldrar för ett år sedan förklarade min man ungefär samma som du beskriver i början. Jag tror inte heller han riktigt förstod att det var hans son. Inte för att han misstänkte att det var någon annans  (de är verkligen kopior). Men det var mycket att ta in. 

För min man hjälpte det att prata med en annan pappa som också precis fått barn (fast deras andra). De hade liknande känslor och den andra pappan som fått barn tidigare sa att han hade känt samma när han fick sitt första barn. 

Det tog ett tag innan min man sa att han kände ?rätt? känslor. Tror han la lite press på sig själv och förväntade sig att saker skulle vara på ett sätt. Det var inte förens vår son började vis lite respons tillbaka som min mans hjärta börja smälta. Ett leende eller ett joller. Tror det var då han börja inse att det faktiskt var en liten person i hans famn. Idag har de världens finaste relation. 

Det kommer säkert för din man också. Det har bara gått en vecka. Det är bra att ni tillsammans kan prata om detta. Men om ni är oroliga så tycker jag ni bör prata med tex era föräldrar eller BVC. Kan vara skönt att höra andras erfarenheter. 

Tack för svar!! Uppskattar det verkligen, det är väldigt tryggt att höra från andra berätta hur det var för dom. Skönt att höra att med tiden vände för din man och att dom har en fin relation. Ska tipsa mannen om att kontakta någon av hans kompisar som också har barn.

Barnet känner av att pappa är frustrerad. Låt det ta den tiden det tar. Jag förstår hans känslor, man vill ju att sitt barn ska känna sig trygg och lugn. 

Ungar grinar en del utan att du kan göra något särskilt åt saken. Bli inte förbannad bara, det gör saken värre. Sinom tid hittar ni knepen som får just ert barn att tystna och förhoppningsvis somna.

Prova er fram.

Angående anknytningen. Den kommer. De flesta älskar sina ungar. Stressa inte...

Jag tror det där är extremt individuellt. Jag, kvinna, har alltid tagit ganska god tid på mig att knyta an till mina barn.

Inte så att jag på något sätt försummat dem när de varit nyfödda men bebisarna har nog varit närmare 6 månader innan de liksom jobbat sig upp till samma nivå som äldre syskon i mitt hjärta.

Även med den äldsta så kände jag inte den där himlastormande kärleken eller anknytningen direkt. Men jag är nog helt enkelt inte sån där det bara klickar utan det tar tid. Min man däremot har haft det momentant på BB - så vi är olika där.

Jag är ingen pappa och mina barn har ingen pappa, så jag har inte erfarenhet av pappornas sida. Däremot känner jag mig ändå igen lite, eftersom ett av mina barn inte är mitt biologisk barn.
När man som kvinna bär barnet kommer hormonerna ju automatisk, men annars måste man jobba lite för det - och ha tålamod. Innan jag fick mitt icke-biologisk barn har flera av dem jag har varit i en förberedelsekurs med fått sina barn och skrev hur de blev förälskad direkt när de såg barnet första gången. När jag såg mitt barn för första gången var jag inte förälskad. Visst tyckte jag att barnet (som då var ungefär ett halvt år gammal) var gullig och att det kommer att bli rätt, men jag hade inte någon starkare känsla och tyckte det är något fel på mig.
När barnet flyttade in till mig (dagarna innan träffades vi dagligen för att vänjas till varandra) jobbade jag aktivt med det jag visste är viktig för anknytningen: kroppskontakt. Jag hade barnet alltid i sele när vi gick ut, bar det runt hemma, hen sov på mig under dagen och i min säng under natten.
Efter ungefär en vecka slog det mig plötslig när jag tittade på barnet: "Det är mitt barn!". Det var inte hjärnan som sa det, hjärnan visste det såklart när jag bestämt mig att barnet ska bli mitt, utan hjärtat. Denna samhörighetskänsla som man har med sina barn.

Jag antar att det är rätt lika för pappor - det tar bara lite tid och lite extra jobb, för man får de hormonerna som behövs inte gratis som en gravid och födande mamma. Men så är det ju aldrig fel att prata med BVC. Det är också underbart att ni pratar så öppet med varandra och att han kan prata med sin pappa om det.

Tack igen för alla svar. Jag visade min man tråden och han blev rörd av alla era snälla svar och uppmuntrande ord. Han kommer att prata med sin pappa idag och han ska även prata med sin bror och en kompis. 

Toppen.

Jag som rutinerad pappa fick ta ett samtal med en yngre släkting för några år sedan. Hans barn var då över halvåret utan att han riktigt fattat att han var en pappa, och vad det innebar. Nu är barnet fyra, och han är en synnerligen delaktig pappa.