11-åring som verkar deprimerad och spelberoende

www.raddabarnen.se/rad-och-kunskap/foralder/skarmtid-undvik-att-ditt-barn-blir-beroende/

Tycker det låter som ett beroende. 

Vet inte om BUP är rätt väg, det finns ju fler organisationer som kan stötta och hjälpa dig. Sök på dataspelsberoende barn på nätet är ett tips. 

Tack för tipset. Anledningen till att jag tänkte på BUP var att jag är osäker på om han är deprimerad utöver spelberoendet, om det kan vara en orsak eller ett symtom. Ska kolla in länken, tack :)

Jag tycker att det självklart låter som att spelandet är något han använder för att döva något annat. Det är klart att ni ska söka till BUP.

Barn i den åldern måste röra på sig. Min son hade som krav att delta i idrott fyra gånger i veckan i den åldern. Eftersom de inte rör sig så mycket spontant idag pga skärmarnas enorma dragningskraft så måste de ju träna något. Rörelse och bra sömn är två viktiga grundstenar för att förebygga depression. 

Om han inte tränar något rekommenderar jag karate för nybörjare, det är bra för en elvaåring och man får bättre fysik och tränar även koncentration.

Sömnen är också superviktig. Ha koll på att han inte har skärmar på natten. Jag har kämpat med det i åtta år för vår son och i princip sagt till varje kväll, många gånger varit tvungen att ta i med tårna och ofta vaknat på natten av att han spelat. 

Min son hade nog blivit extremt deprimerad om han inte fått spela, det har varit hans största intresse under uppväxten och han har fått många vänner genom spelandet. Men det har varit jätteviktigt tror jag att vi sett till att han sovit ordentligt, tränat och även ätit middag med familjen, oftast.

Just när min son var elva år hade vi ganska lika problem, jag köpte då en bok som hjälpte oss. Kanske finns den på bibliotek eller att köpa fortfarande.  När jag läste den insåg jag hur farligt detta kan vara och att vi föräldrar var ansvariga för att sätta gränser.

Datorspelsberoende, av Sven Rollhagen , heter boken. 

Enligt Sven Rollhagen så finns det en grupp barn som har stor risk för datorspelsberoende. Dessa har två egenskaper: de är killar och de har hög intelligens. Det stämmer för min son, han är väldigt smart, 

Det är ju naturligtvis inte bra att sitta stilla så mycket osv  

men det jag främst slås av är att jag kände väld mycket så just i 11årsåldern att allt var meningslöst och mycket gråt och så och alla var elaka och ingen förstod och mycket känsloutbrott. Nu är jag över 40 så var definitivt inte något att skylla på skärmar och hade inte spelkonsol förrän något senare

som nämnts ovan är det viktigt att se till att han rör sig ordentligt och får tillräckligt mer dagsljus och bra vanor och undvika det blå ljuset från skärmar framförallt kvällstid. 

har dock senare i livet haft just ?dataspelsberoende konflikten? med en oförstående mamma och där är de flesta föräldrar helt fel ute, mycket spelande idag (och ganska långt tillbak) snarare ett symptom snarare än kärnan. Man försvinner in i spelande som distraktion för man inte mår bra, eller så är det en social grej. Det är inte på samma sätt en beroende grej som när det började myntas om spelberoende. Visst förekommer det men då hade han inte velat ligga och glo på youtube utan då hade det varit fokuserat på ett visst spel han måste spela vidare på. 

Så tror mer på förpubertets depression i så fall. visst kanske en samtalskontakt kan vara en bra idé eftersom han inte mår bra, har ni provat med skolkurator? däremot ska ju inte barn i den åldern medicineras mot depression om det inte är total kris, de medicinerna är rätt olämpliga även för tonåringar och hör själv till de som fått permanenta skador av välmenande medicinering med ssri i tonåren. Samtals hjälp kan däremot vara jättebra om man känner allt är meningslöst 

Tack för det långa svaret, intressant med någon som upplevt det från hans perspektiv också. Bra att du skrev det där om medicinering, hade för mig att jag hört det någonstans, att det kunde vara skadligt för barn. 

Jag undrar om det är en sak som delvis har till åldern, eller att han är i någonslags tidig pubertet med stora känslor. Jag tror att vi behöver angripa det hela från tre fronter: Samtalsterapi via skolkurator eller Barn- och ungdomshälsan, reglerad skärmtid och ökad fysisk aktivitet. 

Tack för boktipset! Det stämmer på min son också, han har förmodligen en IQ på Mensa-nivå. 

Jag tror att det är som någon skrev i tråden, att han spelar/glor på datorn för att döva någonting annat, så kanske är det så att databeroendet är toppen av isberget. Om det sedan bara är en ledsen fas eller en regelrätt depression är jag inte expert nog att bedöma, men jag tror att vi ska prata med kurator i första hand och se om de hänvisar oss vidare.

Det går att via routern spärra enheter vissa tider. Lite meckigt första gången, men sedan lär man sig. Vi har bland annat spärrat skoldatorn mot nätet. Den går inte att använda här hemma mot nätet mellan ca 21-06. Det förutsätter ju givetvis att det inte finns tillgång till surf på enheten. 

De andra har vi appar som styr tiderna på (ex microsoft family för x-box). 

Dessutom har vi inga datorer/tv-spel på rummen. Både av platsbrist och för att de inte ska sitta hela nätterna. Visst kan jag ruttna ibland när jag vill se nåt enstaka program på tvn och de spelar, men det gäller att turas om. För alla. 

Som pappa till två unga vuxna killar uppvuxna i spel-eran, och själv uppvuxen med tv-spel, så säger jag, ta inte bort grabbens enda glädje han har för tillfället. Däremot, engagera dig i det. Reglera kan man göra lite grann kanske, men det viktigaste är att han inte sitter ensam hela tiden instängd på sitt rum. Flytta ut spelen i ett allmänt utrymme, ex vardagsrummet eller köket, och var social med honom kring tv-spelen. Prata, och lyssna. Spela med honom, heja på honom. Bygg er relation där han är, inte där du vill tvinga honom att vara. Det kommer också bidra till att det är lättre att få honom att göra annat. Han känner sig sedd och behövd även när han "bara spelar" istället för att fly in i spelen när han känner sig osedd och ignorerad.

Ångest? Försök få till en utredning?

Ta bort skoldatorn också (utom vid övervakad läxtid) och prata med lärarna om att han absolut inte får ha fri tillgång till internet på skoltid heller.

Har han inga fritidsaktiviteter? Någon sport han har gått på tidigare som han kan börja på igen? I den åldern brukar ju fritidsintressen eller träningar ta mycket tid så att bara hänga med familjen kanske inte är tillräcklig stimulans. Alla barn behöver ju inte spela fotboll men att ha intressen som man finner likasinnade i tror jag de flesta behöver. Ber om ursäkt om jag missförstår han kanske har grejer han gör på fritiden, men om inte så tycker jag ni ska uppmuntra honom till det. Han är ju större och behöver eget liv och egen fritid. 

Hur har det gått TS?

Hur har det gått TS?

Får han skoluppgifter som passar honom? Min erfarenhet av svensk skola är att förmågan att individanpassa när det gäller extra begåvade elever är väldigt liten. Det gör dem (barnen) understimulerade, uttråkade och i vissa fall deprimerade. Mellanstadieåldern är samtidigt en jobbig ålder och det är inte ovanligt att psykisk ohälsa bryter ut då (har jag fått höra). 

Hörde senast häromdagen att de flesta hemmasittare inte har problem att hänga med i skolan när de väl kommer tillbaka, just för att det ofta är intelligenta barn som drabbas av detta. Skolan misslyckas fatalt med de elever som det borde gå allra bäst för! 

I vår region är det barn- ungdomshälsan man kontaktar i första hand. Bedömer de att det behövs remitterar de till BUP. Ni kan också vända er till elevhälsan. Jag tycker att det låter som att ditt barn behöver hjälp. Mensa har en grupp för särbegåvade barn och deras föräldrar. Du kan vända dig dit för stöd. 

Första steget för att må bra är att se till att det mest basala funkar: regelbundna mat- och sovtider. Motion och umgänge. Om barnet inte har detta blir det svårare att jobba med det andra.