Hur lämnar man någon man älskar?

Man gör slut, gråter en skvätt och går vidare i livet. Du ödslar bara tid på ett otillfredställande förhållande annars. Kommer gå jättebra men visst, jobbigt i början.

Ursäkta att jag skriver då jag tyvärr inte har något bra svar. Känner igen mig så mycket i din text. Jag är dock killen i förhållandet men känner samma sak som dig.

Älskar min fru så oändligt mycket men får inte tillräckligt tillbaka. Försöker och försöker men det går bara inte.

Vet inte heller hur man ska lämna någon man älskar så mycket.

Man kanske bara får dra av plåstret snabbt och bara göra det. Verkligen bestämma sig för att säga att detta går inte längre. Det kommer göra ont men det kommer ju gå över. Kanske man får den känslan att varför gjorde man det inte tidigare då man inser att man kanske är lyckligare utan den personen som inte vill lika mycket som en själv.

Men det är ju den där känslan av osäkerhet som gör att det är svårt. Vad kommer hända. Kommer man kunna leva ensam?

Vet inte hur länge ni har varit ihop men jag och frugan har haft 16 år tillsammans så att leva ensam vet jag inte om jag kan. Självklart kan jag men det skulle kännas konstigt att det är tomt i lägenheten och ingen som är där.

Jag lever i en 19-årig relation och upplever bitvis samma sak. Min man ger i perioder väldigt lite tillbaka medan jag älskar så mycket.

Jag har liknat känslan vid den lilla flickan som älskar sin docka så hett och innerligt. Dom gör saker, fikar, myser ich inget är egentligen dålig. Samtidigt finns alltid känslan där av att dockan inte riktigt interagerar tillbaka?

Genom åren har jag gråtit många tårar över detta, skulle kunna skriva kilometer. Men till sist har jag förlikat mug med att han faktiskt älskar mig jättemycket men på sitt sätt. Felet jag gjort är att jag förväntat mig att han ska älska mig på mitt sätt, på det sätt jag äskar honom.

Därför kommer tankar som ?Om han verkligen älskade mig så skulle han??

Jag är i samma situation med min kille som är 21 Och jag 20.
man delar så mycket tillsammans men sen finns det bitar av en som känner, förtjänar inte jag bättre än det här? 

jag tror man måste resonera så att det gör ont ett tag men inte hela livet och att om personen hela tiden inte ser att man lider av att inte få lika mycket tillbaka , men ändå inte gör några som helst försök till att fortsätta driva relationen.. det låter inte bra.
men ; kom också ihåg att partnerskap vacklar i perioder och så kommer det vara i ALLA relationer. Även om du träffar någon ny.
lägg fram förslag, som ni kan prova. se vad han säger om det.
och var också tydlig med att du kanske behöver lämna om han inte vill kämpa.
du fixar detta!!

Alla är vi olika och man måste värdera om det man får i en relation är tillräckligt i förhållande till man ger. Det betyder inte att den ena gör rätt eller fel, bara att man är olika och vill olika. Att inte kunna kommunicera tycker jag dock är fel och något båda måste vilja och sträva efter för att få rätt förutsättningar.

Jag tror det första du måste göra är att ta redan på vad problemet egentligen är. Ni verkar inte kunna kommunicera så bra och vara öppna och ärliga mot varandra.

Om du är osäker på hans känslor för dig och vad han vill framåt är det ju det ni måste reda ut först. Han kanske inte vet och i så fall är det ju upp till dig om du är fine med det.

Är det som för Anonym (Docka), du vet att han älskar dig, men det faller sig inte naturligt för honom att visa det på det sätt du önskar. I så fall handlar det ju om att du måste jobba med dig själv, sänka ditt behov av bekräftelse och kanske att han kan möta dig lite i dina behov. 

Vad tror du att han vill? Tror du att han är osäker på er? Eller är det att du vill mer?

Är i samma situation. Om du redan har berättat för honom men inte får en ändring finns det inte mycket mer du kan göra, du har fått ditt svar av honom genom hans handlingar (eller ja, handlingarna som inte görs). 

Om du inte känner för att säga samma sak till honom igen, är det bara ett alternativ kvar. Att göra slut, och hitta en ny person som är redo att ge dig samma kärlek du ger dom. (Borde också ta mitt egna förslag faktiskt haha)

Lite samma undran här..

Varit tillsammans med en tjej i ca 8år, i somras splittrades vi.

Hon träffade ny kille ganska snabbt inpå vilket sårade mig brutalt, vissa dagar är bättre men är fortfarande tufft. Har träffat andra tjejer både för att prata bara men även intimt, men är så avstängd i mina känslor att det funkar typ inte. Känner att jag skiter nästan i vilket nu, har fokuserat på mig själv det mesta men gissar att det kommer ta ett tag att hon ska försvinna helt ur huvudet tyvärr.

Förstår inte riktigt HUR man går vidare helt just nu men det kommer väl.

Tur att man har bra vänner som kan distrahera en ibland!

Genom att försöka skilja på känslor och förnuft och tvinga sig själv att agera efter sitt förnuft oavsett vad känslorna säger.

Har gjort den resan. Älskat mer än den jag varit tillsammans med när det kommer till handling. Är helt övertygad om att han älskade mig så gott han kunde men det var långt ifrån tillräckligt och kärleken blev med åren ett maktspel på ngt sätt. Jag har också  inte fått mina behov fullt ut tillgodosedda. Varit så överlycklig för det som händer ngt bra eller man har en magiskt period att det liksom förmörkat förståelsen för det som faktiskt bara fungerar knappt annars. 

Har också separerat, brutit upp familj och råkat träffa någon som allt klaffar med. Det jag kan säga när jag ser tillbaka på alla år jag levt som vuxen är att när man älskar och investerar i en relation så är det för varje insättning på relationskontot svårare att kasta in handduken. Man har ju redan gjort så mkt. Alla år man älskar och engagerat sig gör det svårare att sluta investera vidare nu. För om det bara blir bättre så är ju inte allt för gäves! Om jag sänker mina krav behöver inte allt gå åt skogen osv . Skulle du ha insett den här nivån av engagemang kontra din nivå av engagemang eller den här nivån av tillgodosedda behov kontra vad du behöver första månaden skulle du antagligen gått vidare men nu är du insyltad emotionellt. 

Kärlekskänslan förstärks när man väl får ngt tillgodosett efter att  man saknat och analyserat och längtar. Kraven för lägstanivån sjunker. De mänskliga rädslorna tar vid. Barnen varannan vecka? Ensamheten? Man vet vad man har men inte vad man får? Är man ens vettig indian önskningar? Osv.

När man får distans till sin relation börjar man se den andres beteenden för vad de är. Då nyktrar man till. 

Det måste inte bli så här men det finns
1. en sannolikhet att när du lämnat så kommer kärleken efter ett halvår inte längre framstå som så djup som den känns nu när du alltid är den som ligger i emotionellt underläge. Makten över relationen ligger mer i hans vågskål. Du hoppas och längtar och han är den som avgör. När du ser honom för vad han var, en man som gav 70% när han fick 100% och inte brydde sig om att kämpa för att behålla dig (för då ger man ju 100) eller var respektfull nog att faktiskt välja väg i livet (släppa dig eller satsa) kanske han inte lyser lika starkt?

2. när du flyttar ut till din nya lägenhet så kommer han eventuellt börja krypa. skulle säga att det är 40/60 att han satsar 100% när han på riktigt förlorar dig. Här måste du fundera över om han gör det av rätt anledningar enligt dig. Vad behöver du? Ska ni då ända vara ihop så se till att den nya relationen innehåller vad du faktiskt behöver. Att orden för att du ska stanna också blir handling. Annars är du ju tillbaka hör ändå om ett år.