Vart börjar man? Vad nu? (Dumpad)

 

Tack! Det mesta får mig att gråta idag och även ditt svar. Vi var på kyrkis idag och det var bra att lämna huset tror jag. Jag råkar vara ledig den här veckan sedan tidigare (när allt var bra). Men jag önskar att jag jobbade för fullt för att kunna distrahera tankarna. Och min sambo/ex-sambo har packat väskan och åkt iväg så jag är ensam med barnen och alla tankar och känslor och det känns som jag går under. Jag älskar påminnelsen om en dag i taget. Nu ska jag överleva till barnens läggdags och sen grina i sängen resten av kvällen.

Om du ska ha barnen varannan vecka så kanske du kan prata med jobbet om att ha din dagtid den veckan och så jobbar du kvällar och natt den veckan du inte har barnen?

Vet många som har skiftjobb som löst det så.

Den tanken har faktiskt inte slagit mig. Det känns extremt långsökt att de skulle säga ja, men jag måste ju testa för lönen känns svår att uppnå någon annanstans. Och gudarna vet att jag behöver varenda krona. Jag är dyr och svår att ersätta (upplärningstid ett år). <3

Alla tips på att distrahera sig för att slippa undan den mest akuta smärtan behövs! Ska jag sova? Se film? Dokumentärer om kris och katastrof? Spela spel? Vad hjälper?! Jag har nog faktiskt aldrig blivit dumpad vad jag minns. Eller ska jag bara sitta i känslan och lida?

Kommunen har faktiskt skyldighet att lösa barnomsorg till dig. Bara så du vet.

Själv fick jag en enda anställd för bara ett barn i en mindre norrländsk kommun, kanske inte det ideala med bara en person, men det fungerade i alla fall.

Googlade den informationen med enorm entusiasm men får fram att det finns gott om kommuner som nekar i sten och att en av dom är min kommun. Skollagen säger tydligen att varje kommun ska STRÄVA efter att erbjuda det. Men kräver inte. Tack, det hade varit helt underbara nyheter för min ångest.

Mitt tips är att du varvar att "vältra dig i det" med att sysselsätta din hjärna med annat så den får vila. För om man deppar för mycket kan man köra fast, är min teori.

Handarbete, julpyssel, korsord, baka, enkla mobilspel, lättsam komediserie.

Försök rör på dig ute varje dag, eller åtminstone dansa loss hemma i 10 minuter till musik du gillar för att få fart på cirkulationen.

Låt inte hjärnan fastna i det deprimerade spåret på LP-skivan.

Mitt liv är faktiskt rätt skit också just nu. Jag tillhör dom som absolut inte sätter mig ner och grubblar för då skulle jag bryta ihop. Den här tiden julpyntar jag. All in överallt. Sätter på julmusik samtidigt. Jag löser korsord- de riktigt svåra, läser böcker, ser enbart upplyftande tv-program. Mitt sociala liv sker på nätet så Facebook är jag en del på.
En dag i taget har liksom blivit mitt livsmotto. Folk som planerar saker månader framåt förstår jag inte mig på eftersom jag helt enkelt inte ser en framtid månader framåt.
Nu är dina barn rätt små, men ett superenkelt julpyssel är en tom toarulle man målar på och sätter på en röd luva av papper eller tyg och vips har man fått en tomte. Baka pepparkakor skulle nog funka.
När jag var höggravid med min andra mådde jag så fysiskt dåligt att jag knappt stod ut. Då tog jag en halv dag i taget, ibland bara en timme. Levde där och då för stunden för att orka. Tror du får göra lite så med i din sits. Bara planera det för dagen som måste lösas. Ta hand om dig själv och barnen resten av tiden. Har du ingen att fira jul med brukar det finnas kyrkor eller samhällsföreningar som erbjuder firande. Kan vara värt kolla upp.
Skriv av dig här också. Bara få saker på pränt, få ur sig smärtan och få stöd om så bara några rader från helt okända människor tycker jag hjälper.
Jag är här imorron igen bara så du vet. Sov så gott du nu kan och krama barnen mycket. 

Vad tråkigt om det är så. Jag tog för givet att det var så, eftersom det var vad de sa till mig när jag blev ensamstående. 

Jag känner mig så jävla korkad. Varför i hela helvetet har jag skaffat barn med den här mannen?!

Men det måste ju vara något allvarligt fel på mig för ingen av er som har svarat verkar ju se något konstigt i att min sambo låter sin mamma och bror gå in i vårat förhållande och hushåll och peka med hela handen och ställa krav som driver oss i sär, när han har deras parti. Skulle ni kunna ha det så i era relationer? För mig är ju lojalitet en enorm grej, att man inte tillåter skitsnack om sin partner bakom deras rygg från någon, inte ens utökad familj.

Men vad är det du gjort mot hans barn sedan tidigare? Utan och veta det så är det ju svårt för oss och bedöma om dom/han agerar rätt.

Jag tog inte upp den biten för du mår dåligt nog ändå. Korkad är du absolut inte! Mannen ifråga kanske är en mes däremot. Med stark lojalitet gentemot släkten. Där den nog borde varit mot dig.

Jag säger inte att det är så men om min partner behandlade mitt tidigare barn respektlöst och illa så önskade jag verkligen att min familj hjälpte mig att se klart om jag inte klarade det själv. Även det barnet ska vara en självklar del av familjen och behandlas lika som de andra barnen. Om inte så så väljer jag barnet i första hand. Och som mamma till vuxna barn så ska det mycket till, oerhört mycket, innan jag la mig i mina barns förhållanden. Och speciellt om de har barn ihop. Här får jag en känsla av att du agerat på ett oacceptabelt sätt mot det första barnet sedan första början som familjen/ farmodern inte kan acceptera. Deras beteende, trots att ni har små barn ihop som hon även är farmor till, tyder på att måttet är rågat för ditt ex familj. Och att lämna sin sambo som man har 2 snart 3 barn med tyder också på att det inte handlar om bagateller.
Så handen på hjärtat vad har egentligen hänt?! Helt klart så har något i ditt beteende utlöst detta. Såvida inte hela hans familj är allvarligt psyksjuka. 

Gråt inte, var arg istället. Han är en svikare och en tönt!

Skriv inte på för gemensam vårdnad för barnet som kommer, om du inte är 110% säker på att han kommer vara föräldraledig/skriva över dagar på dig. Jag hade inte chansat...