Jag blir arg när jag är orolig/ledsen

När jag var liten blev jag ofta tillsagd av lärarna i skolan bland annat att jag skulle tuffa till mig. Jag var liten och blyg. Vågade knappt säga hej till någon. Men jag hade ändå flera vänner som jag ofta lekte med. 

Min uppväxt var bra överlag. Jag har två systrar. En som är 20 år äldre (halvsyster) och den andra är 2 år yngre, hon har funktionshinder och kan bara prata treordsmeningar. Jag var alltid närmre pappa än mamma. Mamma tog mest hand om min lillasyster hela tiden. Pappa var mycket ute i sitt garage. Jag hängde alltid efter honom, vad han än gjorde. Han var också den som oftast lekte med mig (kommer inte ihåg om mamma gjort det men det har hon säkert) lärde mig cykla och allt sådant. 

Från tonåren ändrade jag mig. Jag fick besvär med oro och jag började tänka i alla möjliga banor om varför folk gjorde som de gjorde, varför de sa si eller så. Jag letade anledning och förklaring till allt. Bråkade jag med pojkvänner kunde jag bli långdragen. Jag menade väl, men jag kan tänka mig det blev lite mycket. Till varje pris skulle jag förklara mig och ursäkta  mig. 

Jag har svårt för att visa mig svag och ledsen. Vet nog knappt ens hur man gör. Varje gång jag är ledsen blir jag istället arg och skjuter folk bort från mig. Fast jag egentligen bara vill ha dem nära. Efter ett tag då ilskan släppt då jag till slut insett att jag egentligen är orolig eller ledsen, brister jag ut i storgråt. Det känns som jag byggt upp en vägg mot de som vill komma mig nära. Gör jag något fel så tar jag åt mig jättemycket och känner mig dum.

Vad kan mitt problem bottna i? Hur jag kan jag riva den där väggen så att andra får komma nära mig? Hur bli jag sluta bli arg och istället våga visa mig svag och ledsen? 

Att gå i terapi vet jag att jag skulle kunna göra men jag vill gärna först höra vad ni tycker och tänker här . Även om någon har något tips.