När pappan är den bäste föräldern

Det är ovanligt enligt min erfarenhet att pappan är mer engagerad än mamman, men de flesta mammor brukar ju se en oengagerad pappa som ett problem, så jag tycker att du skall se det positivt att dina barn har en så bra pappa. 

Min pappa stod mig närmare än min mamma, när han levde, han ställde alltid upp för mig till hundra procent. Han hade också enorm energi min pappa, var smart och kunde fixa i princip allt. Han hade ett mycket krävande arbete men hade alltid tid för mig. Det är väl ganska självklart att barnen tyr sig mer till den som bryr sig mer. Antingen får du väl engagera dig mer eller också förlika dig med tanken att du är good enough och att det är toppen att dina barn också har en superpappa!

Vi äter skiter dåligt samvete non stop så ja dessa tankar delar vi många föräldrar. Dina barn avspeglar dig sj så nästa gång du tvekar ta en titt på dom och reflektera vad du åstadkommit parallellt så ser du att du är världens bästa mamma. Var snällare mot dig sj.

Jag känner igen mig precis! Vi har 4 barn mellan 1 år och 11 år och här är pappan engagerad i precis allt gällande barnen. Han är tränare i barnens lag, han är alltid den som packar gympapåsarna och håller koll på alla tider gällande barnen, han lämnar och hämtar varje dag och han är alltid den som vabbar och vill vara hemma med barnen och ta hand om dem samt att han alltid lagar all mat hemma. Han är helt fantastisk och ibland får jag dåligt samvete över att han gör så mycket! Men vi kompletterar varandra på olika vis och självklart älskar vi barnen lika mycket för det  

Ja men var då glad och lycklig att du valde en så bra man !!

Jag kan säga att I mitt fall så var jag tryggare kände mig mer väl till mods och allt när min pappa var hemma.

Nu är jag vuxen men det är ju även så att man klickar olika bra med olika personer.

Jag tvivlar inte ett dugg på att mina föräldrar älskade mig lika mycket. Men som sagt, min trygghet satt i min pappa 

I vårt fall så är "utfallet" ungefär detsamma oss emellan. Jag känner mig inte lat på det sätt du beskriver men jag känner ändå att jag är i underläge för jag har aldrig haft problem med att lämna över. Värdesätter min tid på jobbet och min karriär. Min man är så otroligt engagerad, så det är svårt att nå hans nivå eller vad man ska säga.

Han har varit hemma med dem mycket mer än jag. Arbetar skift och har dem hemma alla lediga dagar. Han är av en väldigt tydlig åsikt att har man skaffat barn så lämnar man dem inte på dagis om man inte absolut måste. 
Så även om han jobbat natt så tar han över (även vid vab) om han inte är dödstrött.
Vi delar jämnt på allt i hemmet och kring barnen. Men för mig kommer det inte lika naturligt som det gör för honom. Vill barnen bygga lego så bygger de lego. Vill de gå ut och gunga så går de ut. Jag är mer sån att jag erbjuder lekar och spel som jag själv också tycker är roliga, erbjuder dem att vara med och laga mat och baka. 

Vi har haft diskussioner om det här. Han tycker inte att jag är såsom man i hans värld ska vara som mamma, sätta barnen på piedestal och i första rummet ALLTID.  Jag började jobba ganska tidigt efter att första barnet kom och hade noll problem med det, för bebisen var ju hemma med sin pappa. Sen kom jag hem och kunde vara en bra förälder. Vi har också diskuterat att våra olika sätt och våra olika intressen är berikande och bra. De har sina grejer som de gör. Jag och barnen gör helt andra saker på egen hand när han jobbar, såsom att åka buss & tåg, gå till biblioteket och såna saker som han aldrig gör med dem så de får en väldig variation. 

Det blir ju så beroende på hur mycket man själv engagerar sig?

Har samma känsla men vi är separerade, vilket gör att jag känner mig rädd att han en dag ska vilja bo där på heltid.. både hans pappa och hans pappas nya är perfekta föräldrar medan jag alltid känner att jag inte räcker till.. alltid stressad, måste ta nåt jobbsamtal,
inte orkar leka så mycket som pappa mm.. 

Men jag är samtidigt väldigt tacksam att han har det så bra hos sin Pappa!