Sannolikheten att jag har adhd/add när mina tre barn har det?

Varför då....? Om du inte upplever några extrema svårigheter i ditt liv så gör en diagnos ingen större nytta. Om du själv känner igen tillräckligt många symptom så kan du nästan utgå från att det kan vara så, men spelar det verkligen någon roll...?

Å andra sidan låter det inte som att du har någon diagnos utifrån det du beskriver.

Många vuxna med stora svårigheter och misstänkt adhd får vänta jättelänge på en utredning (mycket längre än barn). Så det känns väldigt onödigt att du ska belasta vården med detta.

Vi är många som har barn med adhd som själva inte har några direkta svårigheter.

Det är mer reflektion, en slags självrannsakan om det kan vara så utan att jag förstår det själv?? Diagnosen i sig spelar ingen roll för mig, jag lägger ingen värdering i det alls, men tänker att om jag själv har det kanske jag kan hjälpa mina barn bättre. 

Man får inte heller en diagnos om man inte har svårigheter. 

Nja, du kan ju hjälpa dina barn bättre om du förstår deras version av ADD/ADHD. Prata med deras läkare, fråga om BUP har några råd, eller var du annars kan få råd och stöd. Om du själv har en diagnos eller inte spelar ingen roll för den biten.

Min son har adhd och jag forskar och håller på en hel del med genetik. ADHD beror på gener till ca 70-90%. Det handlar här inte om EN gen som ärvs från en förälder till barnet, utan det handlar om en kombination av många gener. Du har bidragit en del av dessa och pappan med en del, vilket har lett till att barnet/barnen har fått en genkombination som (tillsammans med någon okänd miljöfaktor, tex en infektion under fosterlivet) leder till ADHD.

Inom psykiatrin har man legat lite efter när det gäller genetiska studier och fram till nyligen hade man bara identifierat drygt 10 gener kopplade till en ökad risk för ADHD, men i en artikel som just publicerats har man beräknat att det finns minst 7000 genvariationer som påverkar risken (vid nästan alla sjukdomar så verkar det vara tusentals gener inblandade, så det låter rimligt tycker jag). Dessa 7000 kan tillsammans förklara 90% av ärftligheten, enligt artikeln. Alla människor bär i så fall antagligen på åtminstone ett par tusen av dessa variationer, men det är bara när de antingen kombineras på rätt sätt eller barnet råkar ärva tillräckligt många av dem från varje förälder, som man faktiskt får ADHD. Naturligtvis så ökar risken om en förälder själv har en hög genetisk risk, för då kommer barnet statistiskt att ärva fler riskvariationer från den föräldern, men man kan också bara ha otur och få det ?sämsta? från två föräldrar med normal risk.

Själv upplever jag att jag har svårare än de flesta att koncentrera mig, men jag hade inga sådana besvär som barn och har klarat av att utbilda mig utan några större problem. Tror därför inte att jag skulle kunna få någon ADHD-diagnos, men det är nog mycket möjligt att jag har en högre genetisk belastning än snittet och att det är mina gener som bidragit mest till min sons diagnos.

Barnen har väl en pappa också...?

Ett jättebra inlägg, precis så