Min sambo och jag har inte samma tänk kring uppfostran

Min sambo och jag agerar helt olika i uppfostran till våra 3 barn. 
Vår äldsta som är 12år är inne i en period då hon ifrågasätter oss konstant. Säger man A säger hon B...plågsamt jobbigt. Jag som kvinna vet vilket tumult som pågår inom henne och väljer att inte ta det hon säger som ngt personligt. Känslan att bli styrd i skolan och pressen som är i skolgången gör att hon håller god Min i skolan (skulle aldrig komma på tanken att utagera sin ovilja i skolan) den kommer istället ut hemma. Frustrerad pappa agerar motsatt, skriker och pressar för att han upplever att hon inte visar respekt gentemot oss när hon sätter sig på tvären och tjafsar emot. Till slut står jag emellan och ber honom backa för att han är den vuxna och den enda som kan styra undan och lugna situationen, inte en 12åring med hormonpåslag som blir trängd i ett hörn.  Sambon tycker att jag väljer Min dotters sida och underminerar hans roll som förälder. Blir inte klok på hur jag ska agera. För hans sätt att uppfostra får det sig att knyta sig i magen på mig. Ngn som känner igen sig i denna situation?

Jag tycker att ni (främst din  man men gärna båda) tillsammans ska anmäla er till en utbildning om ungdomar, om er kommun har sådana. Älskade tonåring heter den där jag bor och man pratar om allt från gränssättning och regler, alkohol, skola till npf och barns utveckling. Superbra!
Och går ni tillsammans så lär han se att det inte är något som du säger och att det handlar om att ta parti utan att det är så i perioder. Det är ju som du skriver att man måste vara den vuxna i vissa situationer. Och inte ta något personligt, vilket man ju kan känna även med små barn som vaknar precis när man tänkt ta en dusch eller som börjar trotsa. Det är inte personligt. 

Min sambo och jag agerar helt olika i uppfostran till våra 3 barn. 
Vår äldsta som är 12år är inne i en period då hon ifrågasätter oss konstant. Säger man A säger hon B...plågsamt jobbigt. Jag som kvinna vet vilket tumult som pågår inom henne och väljer att inte ta det hon säger som ngt personligt. Känslan att bli styrd i skolan och pressen som är i skolgången gör att hon håller god Min i skolan (skulle aldrig komma på tanken att utagera sin ovilja i skolan) den kommer istället ut hemma. Frustrerad pappa agerar motsatt, skriker och pressar för att han upplever att hon inte visar respekt gentemot oss när hon sätter sig på tvären och tjafsar emot. Till slut står jag emellan och ber honom backa för att han är den vuxna och den enda som kan styra undan och lugna situationen, inte en 12åring med hormonpåslag som blir trängd i ett hörn.  Sambon tycker att jag väljer Min dotters sida och underminerar hans roll som förälder. Blir inte klok på hur jag ska agera. För hans sätt att uppfostra får det sig att knyta sig i magen på mig. Ngn som känner igen sig i denna situation?

Man rättar inte den andra föräldern framför barnet. Då får man sätta sig och diskutera uppfostringsmetoder i icke affekt och utan barnet. 

Både du och din man har rätt. En 12 åring ska inte komma undan med vad som helst oavsett hur jobbigt dom har det. 

Man rättar inte den andra föräldern framför barnet. Då får man sätta sig och diskutera uppfostringsmetoder i icke affekt och utan barnet. 

Både du och din man har rätt. En 12 åring ska inte komma undan med vad som helst oavsett hur jobbigt dom har det.