Att aldrig komma över en separation

Ja, för vissa kan det nog bli ett evigt ältande resten av livet. Men det är nog såna där som överlag har svårt att släppa det förflutna. Jag vet inte varför de fastnar. Det som varit och som har hänt går ju inte ändra. Man måste ju bara acceptera faktum och gå vidare med livet. Inget av det förflutna går ju göra nåt åt så varför då älta.

Du ser med empati på din exfru, och det kommer att hjälpa henne. Mer kan du nog inte göra, utöver det ekonomiska.

Jag är själv en älterska av rang. På något vis hänger det ihop med att jag kämpar in i det sista. Kanske om jag skulle fått credd för all min kamp istället för att få höra att jag borde släppa saker snabbare än jag kan skulle det gå lättare?

Några begraver allt också, och det är ju inte heller bra.

Viktigt är respekt för att alla hanterar livet på sitt eget sätt. 

Att sluta leva efter en separation är ett sätt, om än inte det bästa sättet för den som gör så, kan man tycka. 

Jag tycker att det som hjälper mig är att se det livet jag har nu. 

Stalkers är ältare som inte har någon att prata med! 

Ja det kan vara så illa om man inte har de mentala förmågorna att gå vidare. Hon behöver terapi.

Skulle du säga så till en sörjande person?

-Om du inte hade saknat de mentala förmågorna att gå vidare så hade du känt dig lycklig och harmonisk idag.

Eller hade du försökt förmedla dessa mentala förmågor på något vis?

Om du vill och kan så får du gärna svara på följande frågor. Tänk dig att du talar till en ältare av rang. 

Hur ser de mentala förmågorna ut?
Vad innebär de mentala förmågorna?
Kan en människa utveckla de mentala förmågorna eller är de mentala förmågorna medfödda? 

Det kan nog vara så, att man aldrig kommer över det svek eller känslan av övergivenhet som en separation kan skapa.

Men att aldrig träffa nån ny behöver ju inte alls handla om att man inte kommit över separationen. Dels kan man ju ha svårt att hitta nån, eller så inser man att man trivs bäst på egen hand.

Mina föräldrar har båda haft mkt svårt att komma över sin separation som skedde för ca 40 år sen (jag brukar kalla den för 40-åriga kriget). Fast de båda har nya relationer sen många år tillbaka så märks det att den där separationen skaver på olika sätt hos dem båda. 

Min mamma är en av dom som inte träffat nån ny efter skilsmässan från min pappa för mer än 20 år sen, dom var tillsammans och gifta i 30 år. Tidigare förstod jag inte riktigt det och tyckte det var synd, men nu efter en lång relation med mina barns pappa och några kortare som slutade lite illa i de flesta fall så börjar jag förstå bättre.

Min mamma ältar inte alls, hon bara kände efter rätt många upprepade otroheter från min pappa att nu räckte det efter den sista. Nej, inte alla människor beter sig illa, det vet hon. Men efter så många år med någon som inte värdesatte henne förrän hon var borta från hans liv så fick hon nog. Hon har extremt mkt vänner och sociala sammanhang som hon lägger sin kraft på. Och sitt jobb och barnbarn.

Jag tror inte att det hade passat mig men jag förstår att man kan välja det. Och uppskatta enormt att leva helt som man vill utan att kompromissa.