Bästa sättet att hantera en tonåring?

Det är en balansgång på slak lina...

Den hormonstinna tonårshjärnan är ett enigma, egentligen är det helt makalöst att någon tar sig igenom den tiden alls, men av nån märklig anledning gör vi alla det.....

Svepande generella tips som jag snappat upp längs vägen.
Försök involvera ungdomen i alla beslut kring regler och det ekonomiska, så det känner sig delaktiga istället för överkörda.
Sätt rimliga gränser.

Vill man vara lite elak så borde det nästan gå att kvala in tonåring som ett psykiskt handikapp, en funktionsnedsättning.
De kan verkligen inte hjälpa det när de lekar och äter upp alla pengar som de egentligen skulle köpt skor för, de står verkligen där sen efteråt och förstår inte sambandet mellan sitt agerande och sina kalla fötter...

Efter att själv gått igenom detta, vilket slutade med att bonusgrabben gjorde fullständig revolt och fick flyta till fosterfamilj när han var 17 så vill jag bara avsluta med tipset att försök bara ta er igenom denna period, sänk kraven, nöj er med att hålla näsan över vattenytan.
Ha målbilden att ni går in i den efterföljande vuxen-vuxen relationen med en god kontakt. Även om tonåringen aldrig visat det under resans gång så har h*n hört allt du försökt förmedla, det bara sjunker in och processas några år senare.....

Jag har alltid berättat för min son att alla som bor tillsammans måste hjälpa varandra och sköta om saker tillsammans. Jag är mamman så jag har huvudansvaret men han måste lära sig om allt i hemmet så att han klarar sig bra när han flyttar hemifrån. Plus att jag har påpekat att om han kan laga god mat är det en klar pluspoäng hos framtida flickvänner.

Min son vill vara självständig, stor och klara av saker själv. Sedan han var 15 har han själv ansvar för att komma ihåg att regelbundet byta sänglinne, ta bort allt, sätta på tvättmaskinen och sen bädda rent. Han lärde sig tvättmaskinen och att stryka när han var 14.

Han är ju inte överdrivet hjälpsam, utan jag får tex säga att nu ska jag göra blabla, och då hinner jag inte städa undan blabla utan det får du göra så att vi hittar saker sen och får lite trevligare. Ibland får jag säga samma sak 5ggr innan det händer. Men jag betonar att det är ju egentligen inte mig han hjälper, han gör det för sig själv. 

Jag följer aktivt med på hans aktiviteter, engagerar mig i de spel han spelar och ber honom spela sin musik för mig och förklara vad som är bra med den. Vi tittar på en del YouTube filmer tillsammans och pratar om innehållet. Jag hänger med på vad som händer i skolan och med kompisar, kort sagt visar ett intresse för hans liv. Spelar även min musik för honom, och tar upp saker jag tycker är intressanta att prata om. 

Vi har alltid pratat ekonomi, vad saker kostar etc. När han var liten och använde massor av ketchup förklarade jag att det är inte bra för kroppen och dessutom, om jag måste köpa massor av ketchup har vi inga pengar kvar till att köpa leksaker sen. (Jag har förresten väldigt bra ekonomi, så jag bara ljög). 
Har inget bra tips om att lära sig om ekonomi, min son får månadspeng men använder aldrig mycket pengar, tex kläder betalar jag separat. Han har generellt sätt alltid lärt sig att man ska vara försiktig med pengar, jämföra priser och inte köpa mer än man behöver. En del saker är det värt att betala mycket för eftersom det är bra kvalitet, annat köper man det billigaste av. Vi har alltid pratat om att en del har lite pengar och måste prioritera hårt, och man måste rätta utgifter efter pengar man får in. Om man studerar och skaffar bra jobb, har man sen råd med fina datorer. 

Inte så ofta, men ibland får jag förstås höra att jag inte fattar någonting, men det tar jag som ett sunt tecken på en normal tonåring, de ska ju ifrågasätta. Om det blir något missförstånd emellan oss, är det naturligtvis alltid mitt fel. Jag resonerar då lite omkring detta, men inte så att han förlorar ansiktet, han inser nog ändå hur det var. Ibland om jag förklarar något, blir han irriterad för han visste naturligtvis detta redan. Ibland blir han irriterad för att jag skulle ju ha förklarat något för han visste inte detta Jag gör ingen stor affär av detta, det går snabbt över.

Lycka till!  

Vad är det du vill han/hon ska göra?
Hur ofta vill du att tonåringen ska göra saker i hemmet?
Har han/hon ett eller två hem?
Sköts skolan?
Mycke läxor o annat skolarbete?
Får tonåringen lugn o ro o kan återhämta sig efter en skoldag?
Hur pratar du med tonåringen?
Mår tonåringen bra?
Finns vänner?

Att jag frågar detta, är att många föräldrar utsätter o tvingar sina barn till mer saker än vad de orkar o ska behöva göra som barn.
Som tex sköta skolan o skolarbetet, vara med o sköta två hem....om föräldrarna är separerade....acceptera nya partners o syskon o mitt i allt detta ska de handskas med sina känslor o svajande hormoner.
Många gånger begär föräldrarna att barnen ska göra mer än vad föräldrarna gör o även tvingar sina barn att sköta sin del föräldrarnas liv som barnen inte själva har valt eller orkar med.

Pengars värde får man lära barnen många gånger under uppväxten.
Din tonåring låter precis som många andra tonåringar gör.
O det kan ju vara så att tonåringen faktiskt känner det så...att ni föräldrar inte fattar något o då funkar ju inte det sättet ni gör saker på nu.
Fråga vad det är tonåringen inte tycker ni fattar o vad han/hon önskar från er.
O varför inte visa era inkomster o utgifter så att det blir mer förståeligt för barnet.
När ni är i affären....detta har vi att handla för o så här mycket kostar saker.
O använd lågaffektivt bemötande. 

Hon har ett hem. Inte mycket läxor och gott om tid att återhämta sig i lugn och ro. Det är hon och jag. Halvsyskon som inte bor här men nära. Hon sköter inte ens sitt eget rum och jag är verkligen ingen perfektionist. Men är trött på kläder i hela lägenheten och smutsig disk i hela hennes rum och matrester som inte slängs. Handdukarna i badrummet är fulla av sminkfläckar och blöta handdukar på golvet. Diskar inte eller sorterar tvätt. Hon har verkligen mycket tid att göra saker och kraven är inte höga. 

Har mycket problem med att komma Iväg till skolan vilket började förra året. Haft mycket kontakt med lärare och kurator där. hon var ny i skolan och det har varit svårt för henne men hon har många vänner där. Och gamla vänner kvar. Tycker hon verkar må rätt bra utöver det jobbiga med skolan, är ett killgäng där som verkligen inte är snälla. Det har skolan tagit tag i. 

hon tycker inte att jag fattar att hon inte vill gå till skolan. Det gör jag, men jag kan inte säga okej till att hon är hemma när det är skolplikt. Detta är oavsett om det är en lugn period i skolan eller inte. Hon fattar inte heller varför hon inte får mer pengar när hon redan får hela barnbidraget. Hon vill inte diskutera ekonomi heller. Hon vill helt enkelt aldrig diskutera nått som är tråkigt i hennes värld. Så det är svårt med kommunikationen. Hon fattar inte varför jag tjatar heller. Sen kommer hon gråtandes att där är en spindel eller annan insekt på rummet fast jag sagt 1000 gånger att de gillar både duktiga handdukar, matrester och papper/kläder som ligger över hela golvet. 

vi har trevliga stunder också men i perioder äter det här upp mig. 

Men du måste ju prata med henne om kläder, disk, matrester, handdukar etc, vilka rutiner som gör att ni får det trevligt. Hur hon kan lära sig att ta ansvar när hon blir vuxen. Likadant, ni måste ju prata ekonomi, plus och minus.

Vissa grejor får du som vuxen ta hand om, men hon måste börja ta hand om vissa bitar. 

Fast viktigast är att ni pratar om att gå till skolan och problemen där.

 

Jag pratar med henne om det hela tiden men hon gör inte det jag ber om. Hon svarar bara att hon ska. Ibland gör hon det men oftast inte. Hur får jag henne att göra det jag ber om? Det är som sagt inte överdrivet mycket jag ber om men det är ändå viktigt. 

skolan är absolut nummer ett, det är det jag kämpar mest med. 

 

Tack för ditt svar! min Kompis kollega sa att hennes döttrar hade hört allt hon sa när de var yngre, men de visade inte det då. Precis som du skriver.

ska försöka hitta ett bra sätt att prata ekonomi på! blir tokig på allt tjafs om pengar. 

Tack för ditt svar. Jo jag tänker också att hon är en högst normal tonåring. just nu vill hon dock inte lyssna. Förstår att situationen i Skolan tär på henne men hon har hållt på såhär innan också. Hon är envis och viljestark och helt fantastisk också. 

önskar att min dotter kunde vara lika klok med pengar som din son. Jag själv var sparsam redan som barn. 

Tonåringar kan vara skitjobbiga. Det man får försöka komma ihåg är att det oftast går i vågor, efter en jobbig period kommer det en bättre. Egentligen är det omöjligt att svara på din fråga, men ett försök då.

Från det du skriver så verkar skolan vara största problemet. Bra att du har kontakt med skolan, håll den tät så att du fångar upp direkt om det verkar bli sämre.

Varför har hon så lite läxor? Är hon ärlig mot dig där? Hon går väl i 8:an och då brukar väl skolarbetet istället vara väldigt intensivt med mycket läxor och prov. Följ skolarbetet på er skolportal och engagera dig, försök hjälpa henne att hitta studieglädje och motivation, gå igenom inlämningsuppgifter, uppmuntra och motivera henne. Engagera dig helt enkelt.

Ekonomi, säg bara nej och förklara att när pengarna är slut så får man vänta till nästa månad. Har hon eget ansvar så låt henne ta det och ta konsekvensen också. Har hon inte pengar till nya vinterskor så skicka henne till Myrorna/närmsta loppis. Det finns inga genvägar.

Städningen, gör det tillsammans.

Förbättra kommunikationen, har hon någon sport /idrott /fritidsintresse hon brinner för? Mitt bästa råd i så fall är att engagera dig, oavsett vad du tycker om sporten. Följ träningarna, lär dig vad de lär sig, prata om det. Följ tävlingar, matcher, läger, vad det nu handlar om.

De bästa samtalen jag har med mina barn är i bilen på väg hem från träning /tävling. Samtalet flyter så lätt, från dagens event kan det glida över till annat, kompisar, skola, veckans prov, skolval (aktuellt för min 15-åring).

Det är ju en emellanåt tuff tid att vara förälder i. Har tre tonårsdöttrar. Idag funkar allting bra hemma, men det är lika vågigt som ett hav i storm.
I grunden bygger vår uppfostranstanke på:
-Alla i ett hushåll måste bidra till att det går runt.  Innebär tvätt, middag, disk och städning. Under åren har vi haft veckoschema med uppgifter, delat upp middagslagning osv. I dagsläget tar varje person middagen en vardag i veckan (vi är 5 st). Funkar bra, ingen drar sig undan sin del. Jag städar nog mest. Min sambo tvättar nog mest.
-Så fort man kan skaffar man jobb - dvs jobb kväll och helg. Som det är nu så har 2 av 3 jobb, den yngsta är 13 år och inte i jobbålder ännu. Med detta klarar de egna inköp av kläder, moppebensin osv. Fungerar bra i dagsläget. Det lär dem att bli ekonomiska 
-Trevlig ton - Det är lätt att fokusera på hur tonåringar låter och uttrycker sig, men det är ju ofta man själv inte heller låter supertrevlig som vuxen

 

hennes skola är läxfri förutom spanskan där de har glosor. Så är de flesta skolor där vi bor. Men plugga till prov gör hon ju. jag har full koll på hennes skolarbete via appen och jag vet att de är en läxfria skola. Är det något de ligger efter med får de jobba hemma men deras ambition är att man gör det i skolan. Skolarbetet funkar bra för henne så inga problem där.

hon har två fritidsintressen men det är inget med matcher eller tävlingar.

ska försöka hitta mer tid på kvällarna att prata. Hon gillar att spela spel, det var ett tag sen vi gjorde det sist. Får försöka hitta tillbaka till det. Hon har faktiskt velat hitta en bra secondhand butik, ska googla och se vad jag hittar. 

Vår kommun håller kostnadsfria kurser i just hur man hanterar tonåringar. Min man hade jöttesvårt att hantera våra tvillingar när de kom i tonåren och blevlite mer svårstyrda. Vilket är helt normalt i tonåren, då det finns en instinkt att frigöra sig från föräldrarna. Tyvärr fungerar inte denna instinkt helt smärtfritt i vår moderna värld. Kursen hette Älskade förbannade tonåring. Jag tror man kan sammanfatta med kärlek och gränser. Men kärleken måste komma först, det måste vara tydligt att gränserna sätts av kärlek. Om man inte har en bra kontakt och en bra relation kan man inte göra något bra, relationen till barnet måste byggas först. Sen kan man och måste sätta nödvändiga gränser. Och acceptans , att förstå hur mycket som händer i tonåringens hjärna och kropp under denna tid. Hjärnan omformas kraftigt under tonåren, därför är också denna tid jätteviktig för ungdomens framtid.

En bra taktik när det gäller tonåringar är att ge dem något de vill ha först så att de ser att jag försöker tillgodose deras behov.

Tex så äts det extrema mängder flingor i huset, särskilt granola. Så jag ger tonårssonen ett helt paket granola som bara är hans varje gång jag storhandlar (lite oftare än varannan vecka). När det är slut får han äta någon av de andra müsliarna eller ta något annat och han får inte ta av det paketet med granola som är till resten av familjen.

Eller att det är mycket viktigt för min son att han kommer iväg på sin träning samt att han kan spela mellan 9 och 10 på kvällen. Jag ser till att jag alltid prioriterar det och att han vet om det. Ber jag honom göra något, som att städa, ser jag till att det passar in mellan detta.

Tar pengarna alltid slut innan alla nödvändigheter är införskaffade så kan du konstatera att det här inte funkar. Sätt undan en reserv (det kan vara ett omvänt sparande där hon betalar av en liten summa varje månad), och om hon behöver något nödvändigt efter att hennes pengar är slut, så köper du det till henne från den reserven och du köper det från en billig butik eller second hand. Efter ett år så får hon pengarna som finns kvar i reserven.

Städning är hopplöst att få in på många tonåringars radar. Jag samlar in alla skärmar på lördagskväll och de får tillbaka dem på söndagen efter att de har städat. De kan givetvis välja att städa när som helst under veckan så att de inte behöver vänta alls på sina skärmar. Deras sysslor är inte heller särskilt betungande, men ärligt talat så hade inte tvätten blivit tvättad och disken hade inte hittat tillbaka till köket om de inte hade haft en deadline.

Jag spridda åldrar på mina barn, och hur glad jag än är att den äldre är förbi "småbarnsåren" så kan jag inte låta bli att le inombords ibland över att faserna som han går igenom jämfört med småsyskonen är... i princip samma.
Information och kunskaper som gick in i går är bortblåsta, hörseln selektiv, vissa exekutiva funktioner icke-fungerande, mat-och sovklockan extremt viktig. 
Men jag tänker att relationen är det viktigaste just nu. Jag var på en föreläsning om tonåringar för lite sen och TID är fortfarande bottenplattan i föräldraskapet. Man kanske inte tänker sig det, för man vabbar inte längre, leker inte på golvet med barnet osv. Men att vara redo att ge av sin tid. Och tänka att all tid som man ger av sig själv och är beredd att dela (när barnet väljer att släppa in en) är det som bygger relation i det långa loppet. Att man blir en naturlig kontakt när det dyker upp jobbiga situationer osv. Att det liksom är det man bäddar för när man finns för sin tonåring.

Med det sagt så är det inte lätt, långt ifrån. Och just nu (äldsta är 16) så har jag insett att jag måste vara konkret. Jag kan inte bara fråga om han behöver hjälp med läxorna. Utan jag tar mig friheten att begära att få en stund av hans tid och så pratar vi handgripligen om vad som ska göras och planerar tillsammans. För studieteknik är något jag kan och vet vikten av så det hjälper jag honom med. Vi bryter ner saker i smådelar och så följer jag upp. Då går det bra men han har så mycket på gång med lagidrott, skola, vänner och tjejer så det bara flyger iväg i tomma intet annars. Och samma sak med städning och annat, det måste delas upp och vara konkret. Han hade tex. hand om gäststugan på landet själv i somras och då när vi säger, imorgon ska du städa så blir det liksom ett stort osynligt moln. Han har helt tappat vad "städa" innebär trots att han skött sitt rum jättefint sen han var 11. Som någon beskrev ovan, tagit ut tvätt och disk, skött byte av sänglinne, dammtorkat osv.. Och sen plötsligt "poff" borta. Så vi skrev en lista och sen gjorde vi x antal kolumner bakom så att det fanns en rad för varje vecka och då kunde han bocka av. 

Med ekonomin så är mitt främsta tips att vara konsekvent. Man kan inte försöka lära sitt barn att hushålla med pengar om man ändå tillför pengar i smyg när hen sen skriker och beter sig illa. Utan är det slut så är det slut. Och sen göra relevanta jämförelser, av vad saker kostar i relation till annat som man som familj behöver pengar till, som en kasse mat eller att tanka bilen. Vi har haft långa dialoger om skor tex. Skor är tydligen en viktig grej för killar i gymnasieåldern (det fattar jag väl??!) men för mig är det så främmande att lägga 1600kr på ett par skor. Jag har ett par fina vandringskängor i den prisklassen men annars så motsvarar det flera års skobudget för min del. Och det är inte ett par heller utan det pratas redan om nya modeller till jul osv. Samtidigt har han själv arbetat in dessa pengar och ska förstås få unna sig när han jobbat och slitit hårt. Men det är en balansgång mellan att lära någon värdet av pengar och att kunna njuta extra mycket av något som man längtat efter och arbetat ihop till alldeles själv, och att också spara och hushålla med en begränsad resurs.

Bra att skolarbetet fungerar! Har det börjat släppa med att hon inte vill gå?

Spela spel är ju ett jättebra uppslag för att umgås, bra idé att ta upp det. Även secondhandbutiken, då kan du passa på att prata ekonomi, hjälp henne att få pengarna att räcka.

Viktigaste med ekonomin tror jag ändå är att man är benhård, är månadens pengar slut så får man vänta på nästa månad.

Hennes fritidsintressen, finns det någon utrustning ni kan prata om? Tänker om hon vill ha en extra fin xxx som är dyr så kan du motivera henne att spara.

Med kärlek och acceptans för att livet är jäkligt jobbigt i den åldern. Man tänker att "det är hårt jobb att vara tonåring" och att man som vuxen får vara just den vuxna och bära en del av det jobbiga åt tonåringen. Älska mig mest när jag förtjänar det minst... typ.

Om man behöver så fräser man ifrån, men man väljer sina strider noga, och avstår de flesta. Man satsar på relation och sen fostran. Om de bråkar så försöker man att inte bråka tillbaka utan främst lugna situationen.

Att förstå ekonomi är nog mycket begärt, men att förstå att när pengarna är slut så är de slut får de väl lära sig den hårda vägen om inte annat. 

Vi kunde märka ibland att de lyssnade fast de inte låtsades om det. Som tex om vi krävde att läxan skulle göras innan de gick ut. Den uppmaningen resulterade i arga stamp u för trappan och en smäll i förrän. Men sen kunde vi höra konversation med en kompis att de skulle fixa läxan innan de kunde komma... Men vi visade aldrig att vi hade hört det, utan tonåringen slapp tappa ansiktet och visa att de lyssnat på våra krav. Ibland kunde det ta ett tag mellan att man sa nåt och de faktiskt gjorde det. 

För mina barn så var året mellan 13-14 år det allra värsta. Pojken var bråkig, uppkäftig och utåtagerande medan flickan vara gnällig, tystlåten med en lidande uppsyn. De kom ur det och vår relation var bibehållen och alla har håret kvar. 

Man säger nej. Nej, du får inga pengar om du inte hjälper till hemma. Nej, du får inte mer pengar när de du fått tagit slut. Möjligen att man ger henne lite större uppdrag som annars inte ingår i sysslorna så hon kan tjäna en slant.

Vad är det hon inte hjälper till med hemma som ni förväntar er? Är det sånt som påverkar er andra också? Hon ska kunna tvätta själv, städa sitt rum, hjälpa till med disk och matlagning samt lite allmän städning i gemensamma utrymmen. Gör hon inte det måste man sätta gränser, t ex att på måndag kommer jag att städa ditt rum och allt som ligger på golvet slängs. Då kan det bli fart på henne. Och naturligtvis inga nöjen och kompisar innan man gör läxor och hushållsarbete. Ingen skärmtid, ingen mobil. Inget.

Tydlighet och att vara konsekvent utan att vara aggressiv är det bästa.