Vuxet barn-förälder relation

Låter helt normalt. Självklart ska man vända sig till sina föräldrar med sina problem, särskilt om man mår så dåligt att man funderar på självmord.

Även om detta skett år efter år(8 år )? En förälder kan ju inte hjälpa sitt barn på samma sätt som sjukvården. Barnet vill inte heller äta mediciner då hen mår dåligt av det också. Ska en förälder bara stå där och ta emot utan att kunna agera ( just för att barnet är vuxen)? 

Det är tur att föräldern finns där. Tungt att vara en förälder till ett psykiskt sjukt barn, men det brukar gå illa för de barn som blir helt övergivna av familjen.

Man kan inte tänka som att hon är en normal 26-åring tyvärr.

Är det en nylig händelse är det nog vanligare. Vill föräldern ha en gräns så får den sätta den. Alla vill inte. Det är inte till för utomstående att ha åsikter om barnets mående men det är inte heller ok att sprida det utan tillåtelse.

Ja, en förälder ska alltid finnas där för sitt barn, även om de bara kan lyssna och visa förståelse.

Du har nog blivit en förtrogen för föräldern, men det låter som om du fått nog av att vara det efter 8 år. Föräldern kommer alltid att välja sitt barn. Kanske måste du berätta att du inte orkar höra mer eller dra dig undan, ett tag eller permanent. 

Är det en släkting till dig? Är det ett trauma som hände för 8 år sen alltså? Jag tänker att det finns saker man aldrig riktigt återhämtar sig ifrån, även lång tid efter. 8 år kan tyckas långt men allting är relativt. Ungdomen var dessutom bara 18 då.

Att vända sig till sina föräldrar med sina problem är normalt, särskilt vid såpass unga år. Dottern/sonen behöver uppenbarligen föräldern och föräldern har valt att anförtro sig åt dig. Det är ett stort förtroende. Det bästa du kan göra är att lyssna och bekräfta. Om du tycker det är jobbigt så försök dra ner lite på umgänget.

Ja, det är helt normalt att ett vuxet barn pratar om sitt mående med sin förälder. Och lika normalt att föräldern vill lyssna och hjälpa så gott det går. Och även normalt att fortsätta att lyssna och finnas där även om det vuxna barnet inte söker annan hjälp som önskat. Om föräldern känner att hen behöver dra en gräns gentemot sitt barn så är det hens beslut och agerande, inget du behöver lägga dig i. 

Det du däremot kan dra gränser mot är ju hur föräldern ifråga använder dig som lyssnare när det gäller barnets mående, eller annat som inte intresserar dig. Om det stör dig så kan du säga ifrån att du inte längre är villig att lyssna.