Separera eller inte?!

Att skiljas från en partner där kärleken dött betyder inte att ?ständigt byta ut relationerna i livet?, och nej det är inte lättare kan jag säga av egen erfarenhet. Det är inget man gör lättvindigt och knappast lätt för någon. Det är en livskris. Trots det bör en inte stanna till varje pris eller för barnens skull. Så otroligt förlegat tänk. 

Många vet inte vad kärlek är.

Från TS: "Jag älskar ännu honom och vi funkar väldigt bra ihop på andra plan"

Man är ärligt talat dum i huvudet om man lämnar en sådan relation.

nej det är man inte. Det beror på var man menar med älska, jag kommer nog alltid älska mina barns pappa, men mer som en familjemedlem än som en partner. Man ska även i en sund relation ha kärlekskänslor och det betyder inte på automatik att man har det för man älskar. Jag skulle inte vilja ta i barnens pappa med tång där vi är nu eller var sista tiden, alltså är kärlekskänslorna borta, och nej med detta menar jag inte att vara nykär hela tiden som ni som är anti skilsmässa i dessa trådar försöker få det till. En partner man har en välfungerande relation med älskar man och har kärlek emellan sig, men för en del försvinner den romantiska kärleken och det går över i en vänskap som är helt platonisk från båda eller ena håller. Helt vansinnigt att uppmuntra människor att stanna i en sådan konstellation, det är inte bra för själen. 

Sen kanske ts känner romantiska känslor, vad vet jag, men det låter ju inte direkt så. 

Jag håller med dig till 100%
Många hänvisar ?för barnens bästa?
Jag är en mycket bättre pappa som separerad än jag hade varit annars!
Och jag kan garantera att barnen känner av en kärlekslös relation mellan sina föräldrar.

samma här, mina barn har två föräldrar som mår bättre på sitt håll och ger dem en bättre tillvaro på sina veckor. 100%. Ett av barnen har t.o.m. uttryckt det är skönt att slippa lyssna på bråk. Helt rätt beslut alltså. 

Det som är problemet med familjeliv. Massa skillda individer sitter här och råder andra att göra samma misstag som de gjort själva.

Nu säger jag inte att du inte skulle ha skilt dig men det var onekligen ett misstag att gifta dig med honom då.

Precis som du gör på ditt håll? Känns inte lönt att diskutera med någon som slänger ur sig den sista kommentaren du gjorde där. Du inser att livet och människor förändras? Folk blir sjuka? Får depressioner, är med om kriser, växer ifrån varandra, slutar älska varandra osv. Du verkar sakna förmågan att kunna sätta dig in i situationer du själv inte upplevt. 

... så vad gör ni för att hålla lågan vid liv?

du skriver att du älskar honom men du vill inte ta i honom. Uppenbarligen umgås ni inte speciellt mycket med varandra.. så ändra på det. Börja ta i varandra, börja pussas, börja sova ihop eller ligg och gosa. Vad kan vara så farligt med det??

Du kan ju inte förvänta dig att kärlek och attraktion bara ska finnas där utan att ni lägger ner jobb på relationen! Börja avsätta tid till varandra och AGERA

Vad baserar du det på? Vilka har man frågat,dom som stannar?
Undrar statistiken över otrohet då?
Men det kanske också är bättre?
Jag anser inte det iaf

Så då menar du att om det var ett misstag,då ska man inte göra nåt åt det?
Kliv ner från din höga häst va

Man får mycket starkare socialt nätverk. Gifta lever många år längre än de som skiljer sig. 

Den som skiljer sig bryter upp familjen och försvagar den. Det får negativa konsekvenser för alla inblandade; De båda vuxna samt barnen. Det är även en belastning för samhällsapparaten runt omkring som måste stötta upp när den skildas nätverk inte har samma kapacitet längre.

Det där är verkligen inte sant för alla utan är bara statistik. Av alla som jag känner som skilt sig så har det fått positiva konsekvenser för minst två av tre parter, dvs av x antal barn och två föräldrar. Och alla blir inte en "belastning" för samhället heller, man kan definitivt leva på sin inkomst även som ensamstående.

Vore kanske lite lättare om någon av er fattade hur kroppen fungerar.
Du kan inte helt sluta ta på din partner och förvänta dig att attraktionen består. 

När vi rör vid varandra händer saker, då avges oxytocin, ett relationsskapande närhetshormon. Du kanske får din kvot tillgodosedd av barnen sedan flera år, men han får ingenting, Och då blir ni båda ointressanta för varandra om ni inte kan få till en nytändning, som involverar andra substanser i kroppen.

Att inte sova med en partner man vill ha kvar är vansinne, ni måste ju dela säng fattar du väl! Och ni borde avsätta tid att lära känna varandras kroppar igen, och ta på varandra igen. det finns en chans att de rosa molmen kan komma tillbaka, om än inte lika starkt som förut, men för det krävs att ni behandlar varandra som en partner och inte som en inneboende man delar smörpaket med.

Jag tänker som såhär, att när man har småbarn är det ett jäkla hallå hela tiden. Som ammande får man aldrig ha sin kropp ifred. Har man närhetstörstande barn får ingen av föräldrarna det. Nu börjar de bli större och gosanset minskar och i samma takt ökar mitt intresse för mys med maken. Man är bara en människa och allas behov (inkl. ens egna) kan inte alltid uppfyllas. Man räcker inte till. 

Så, om det inte är förjävligt med bråk och sådär så hade jag avvaktat vad gäller separation under småbarnsåren. Se livet för vad det är just nu. Med tre små barn finns inte så mycket utrymme kvar för passion. Kommer sen inte kärleken och ömheten tillbaka, då är det kanske läge att bryta upp. Men småbarnsåren är en parentes i ens liv - en period i livet som inte liknar någon annan. 

MEN, detta gäller om man ändå mår ok och fortfarande tycker om och uppskattar varandra. Börjar man genuint ogilla varandra så tror jag att det är läge att gå isär, oavsett ålder på barnen. 

Känner exakt samma och vet inte hur jag ska göra för att ta sista steget.