Jag vet att vår son har en autismdiagnos, men ingen verkar tro på oss. Jag vet inte om jag vill ha en utredning eller inte. Hur vet man?

Eftersom ni föräldrar redan nu vet att han har svårigheter så ska ni självklart be om en utredning för även om man har rätt till stöd i skolan är det lättare att få dem att "fatta" allvaret om det finns en diagnos bakom.

Jag vet att Bup/Habiliteringen inte alltid vill göra utredningar när barnet inte är så gammalt, framför allt om det inte finns svårigheter överallt (i ert fall i skolan), men jag tycker att ni ändå ska söka hjälp så att ni finns i deras system om ni behöver återkomma om några år'.

Det finns klasser ämnade för just autistiska barn som är anpassade efter de svårigheter som kan finnas, ofta innebär det hjälp i klassrummet, egen arbetsplats att sitta vid, både vid rast och lektion, men framför allt personal som förstår vad diagnosen innebär. Det krävs oftast en diagnos för att få tillgång till de platserna och det brukar vara kö så var lite aktiva redan nu i sökandet efter var sådana skolor finns.

Här i min lilla kommun i södra Sverige finns det på ett mellanstadium, två högstadier och gymnasieskolan, ca 15 platser vardera, så det är inte helt ovanligt.

Jag tycker absolut att ni ska söka för en utredning. Kruxet är att om skolan är så okunniga kommer de inte bidra med en adekvat del till underlaget att symptomen visar sig i flera miljöer. Be om möte med skolan, inkl rektor, och berätta allt du ser. Remiss genom skolläkare, primärvården eller egenremiss. Be om att remissen stlks till Habiliteringen när det är så tydliga tecken på autism. Be om att din son får lästräning i skolan hos spec. t ex med materialet "Mellan raderna". Har de inte märkt det förr, lär de märka det då. Om ordagrann sökläsning, glostest och rättstavning varit på nivån "bäst i klassen", kommer resultaten av uppgifter som kräver färdigheter i inferensläsning slå ner som en bomb i en elevs självkänsla, när den har dessa svårigheter. Ibland får man som förälder utbilda skolan.

Hur vet man så tvärsäkert att ett barn har en NPF-diagnos utan en utredning?

Att pappan (/mamman) har aspberger är faktiskt inte samma sak som att barnet får det "garanterat".

Vem har påstått att nedärvning är "garanterad"? Jag läser att TS ger en bakgrund med bl.a en förälder med AS med mycket liknande svårigheter som barnet. För övrigt beskriver TS mycket typiska symptom för AS/AST. Är man väldigt påläst som förälder kan man veta, som i "veta", och sedan få det bekräftat genom en utredning.

Han har ingen diagnos om det inte gjorts utredning. Ni kan inse beteenden och det stämmer säkert, men ni kan inte gå omkring och säga att han har si eller så av diagnoser. 

Jag har egna ungdomar med diagnoser, just so you know. Jag arbetar också en hel del inom området NPF. 

Oavsett om barn är lik sin förälder så är man inte sin förälder. Jag kan tycka det är lite "farligt" att bara utgå från att "pappa är sån så det är du också". Ibland finns det familjer där barn tar efter eller lär sig beteenden för att det råkar vara så i den familjen, inte för att de själva har samma diagnos. 

Men du kan givetvis ha rätt, men som sagt, utred. Jag har bara positiva erfarenheter av att folk faktiskt får reda på mer om sig själva, hur de fungerar och vad som kan utvecklas. Just personer som är högfungerande, brukar också tycka det är intressant att få veta mer om hur den egna hjärnan fungerar. 

De yrken du räknade upp - tror du på allvar att din intellektuella son är intresserad av yrken som chaufför, lokförare osv? 

Min son (och hans pappa) har konstaterad autism. Sonen fick sin diagnos när han var 4, var inte svårt att få till en utredning. Jag var tveksam först till att göra den just för att jag inte ville att han skulle få en stämpel men nu tycker jag snarare det bidragit till mer förståelse från oss föräldrar, förskola/skola och att man kan få tips från habiliteringen med svåra situationer. Sen hoppas jag förstås att han går vanligt gymnasium och får ett jobb på sin nivå, han är intelligent och högfungerande.

Jag förstår, vi har haft liknande problem. Jag förstod ju att dottern hade ADHD, vi har ju sett det hos hennes bror som är 8 år äldre. Men hon fick inte diagnos vid första utredning. Då hade hon en bra fas och hon kompenserade väl ganska bra. Var "duktig tjej" i skolan. Vid utredningen sa läkaren att han förstod att jag kände igen symptomen men de tyckte att hon inte skulle vara betjänt av en diagnos och om det blir problem kan vi komma tillbaka.

Det blev massiva problem så fort hon kom i tonåren. Ätstörningar och man konstaterade att orsaken verkade vara "obehandlad ADHD". Suck. 

Ni har säkert också kompenserat för en del. Ni förstod hur han fungerar och har hjälpt honom. Då döljs problemen lite, men det vore ju vansinnigt att inte göra det. 

Jag jobbar själv som lärare med barn med NPF. Det finns ju de som klarar sig bra genom skolan, utan att ens behöva hjälp. Men det finns också de som har svårt att förstå helheten i t.ex. historia (det hade min dotter också) eller NO, eller som har svårt att skriva uppsats för att de inte har fantasin, eller som inte förstår uppgifterna. Matte kan också vara ett problem för vissa, när det blir mer abstrakt. 

Jag tror det bästa vore att förklara för lärarna hur han fungerar och att det finns Asperger på pappans sida. Kanske kan de förstå det och hantera det bra. Men det är nog också en bra idé att stärka sonen i att han ska ha insikt i vad han kan behöva hjälp med och att det är helt okej att be om hjälp då. Uppmuntra honom att fråga och att kunna förklara vad han behöver hjälp med. Jag tycker det är det som fungerar bäst, när barn faktiskt kräver att man förklarar något speciellt, eller att de gärna vill ha det skriftligt eller ta foto på tavlan. Använd moderna redskapen så som mobilen! 

Det sociala kan ju också vara ett problem. Men där tror jag behöver man inte förklara något för lärarna. Det ser de ändå, och det kan man ta upp om det skulle vara problem.

Jag skrev mest lite allmänt, men jag ser att ni inte velat utreda honom? Det skulle jag göra när det är så att han faktiskt har problem och riskerar att inte får betyg. Han kan t.ex. gå på en resursskola där han skulle få mer hjälp och där lärarna är mer insatta. 

Jag brukar sitta med såna barn och träna att läsa mellan raderna, man kan ju träna upp mycket. Även om inte den automatiska förmågan finns, så kan man resonera sig fram till det intellektuellt. Kanske undrar du nu hur jag gör? Men det handlar mest om att prata om vad som menas, vad som kan ligga bakom det som står. Och så småningom så har de ju erfarenheten av vad det KAN vara  - de känner igen situationerna, vilket gör att de känner igen situationen och då antar att det är på samma sätt. Och det är inte alltid rätt, men ändå ganska ofta. 

Pyssel och specialpedagog ger kloka råd. Vänta inte!

Jag håller med. 
Det finns så mycket som ligger i ens personlighet, och varför bortser så många ifrån hur stor inverkan en persons sociala miljö har på hur personen beter sig?

En person som är otrygg hemma kan bete sig helt annorlunda där mot hur den beter sig i en miljö där denne mår bättre. 

Man blir som man umgås, och många barn kan må riktigt dåligt hemma, men fungera mycket bättre i skolan, och tvärtom också  såklart. Ingen människa är en ö. Man anpassar sig till sin omgivning.

Det är inte många yrken vars dörrar stängs.

En 8åring utvecklas och det är milsvid skillnad på mig vid 8,13, 18 och även i mer vuxen ålder då människor oftast utvecklas. Känns som det är väldigt stora växlar på vad som inte behöver vara ett problem senare.

Jag är ingen expert på hur hjärnan fungerar, det tror jag inte du heller är.

Mig veterligen finns inget 'bevis' på att man föds med ADHD. Det kan alltså likagärna vara symptom på miljön man är i och är uppvuxen i. Mobbning, alkoholism i familjen, föräldrar som är elaka på olika sätt. Helt enkelt ett symptom på stress. Det finns endel forskare som anser att ADHD är en påhittad diagnos.

Vissa barn kan alltså vara intelligenta, men inte orka med vissa större uppgifter på grund av ständig stress, och brist på återhämtning, till följd av trauman. 

Tycker det är lite intressant ändå, många som 'berättar om sitt liv' som fått NPF-diagnos, vittnar om en uppväxtmiljö med olika typer av övergrepp. dvs. straff från föräldrar, och helt enkelt elaka föräldrar.  

Då kan en diagnos bli ytterligare ett 'straff' ovanpå det sen. Sedan vill jag tillägga på allt detta.
Vad som efterfrågas i skolan ändras genom tiden.
Att någon är svag i vissa områden, innebär inte att personen är 'fel'. Bara att dennes personlighet inte passar in i den givna miljön. Skolans krav ökar ständigt.

Jag tror INTE på att stämpla barn i onödan. Och jag tror INTE på att man som förälder, om man vill sitt barn det bästa- börjar prata om vad man tycker barnet gör fel, som en identitet hos barnet.
Vi är alla individer och jag tycker man ska uppmuntra det barnet är bra på så långt det är möjligt, och stötta där det behövs UTAN att stämpla. 

TS - Jag tror att du har tillräcklig erfarenhet av Aspergers för att kunna avgöra om och när det är dags att utreda.
Inom min närmaste släkt har vi 7 personer med Aspergers. 3 av dem är utredda och 4 är det inte. De har alla klarat sig genom skolan på helt olika sätt. Med väldigt hög intelligens kan man lista ut sätt att klara skolan trots att man har svårt med vissa moment. En av mina släktingar har gått i privatskola (han bodde i Stockholm, så det fanns många alternativ). Det var en privatskola där många med AST gick, och mycket av undervisningen var anpassad för att det skulle fungera. Går man däremot i en skola med oengagerade lärare och stelbenta regler, så kan det vara svårare.

Den enkla förklaringen till att 3 släktingar är utredda och 4 inte är det? Jo, de som hade stora problem och inte klarade skolan blev utredda. De är alla nöjda med att ha fått sina diagnoser och med att få skolgången anpassad till deras svårigheter. De som fungerade hyfsat i skolan blev inte utredda och är nöjda med det. Skolgången har kanske inte gått jättesmidigt jämt, men de har sluppit fördomar och har kunnat plugga vidare och fått högavlönade jobb utan någon särbehandling.

Rubriken är mycket förvirrande. Varför skriver du att sonen har en diagnos om han inte har gjort en utredning? En diagnos är ju själva resultatet av en utredning. 

Jo, det finns visst bevis på att ADHD är utomordentligt ärftligt och medfött. Det är ganska många årtionden sedan man har vetat det. Det finns ett konsensusdokument - vad man är överens om i fackvärlden, som en gång skrevs för att det dök upp så många märkliga påståenden. Den är inte alls ny, men du kan gärna få en länk:

www.sciencedirect.com/science/article/pii/S014976342100049X%3Dihub

Observera att "environment" här inte betyder saker som elaka föräldrar utan tidigt förvärvade hjärnskador och infektioner under graviditeten. Övriga orsaker är rent biologiska/genetiska.

Så din förklaring är att vi föräldrar är elaka? Du har verkligen inte den blekaste, hur mycket möda och tålamod de flesta föräldrar till barn med NPF lägger ner. Du borde få testa hur det är att ha ett barn som är super-intensiv hela dagarna - min son följde t.o.m. efter mig på toaletten tills han var 14. Han måste ju berätta klart. 
Och dottern krävde min hjälp med läxorna förfarande som 16-åring. Och det blev utbrott ifrån henne så gott som varje gång. 

Jag tror jag faktiskt sett siffror på det, personer med autismspektrumdiagnos som är glada över att ha en diagnos mot samma grupp som anser sig skulle vart lyckligare utan att "ha det på papper". Det var en enorm favör till "Glad att jag fick diagnos"-sidan.

Så det är väldigt liten risk att få en utredning och en diagnos skulle upplevas som något dåligt med tiden för din son. (Risken finns ju där men minimal) 

No shit Scherlock, skrev TS lite om bakgrund?

Och det är ju så stt det är knappast besvärligt att skriva "Jag misstänker" i stället för "Jag vet..". Eller?