När ska en tänka på sig själv för en gångs skull? Vantrivs så med mitt liv, men har inte förmågan att säga att jag vill skiljas för jag tänker på hur sårad han skulle bli. Vet inte om jag skulle kunna leva med det. Eller förstöra barnens liv för den delen. Hur fixar man det? Snälla! Det här har pågått i år.
Menar du att barn till skilda föräldrar får sina liv förstörda? Det var väldigt dramatiskt.
Varför skulle familjen må bättre av att DU mår dåligt?
Jag ser att du försökt stjäla mitt nick, antar att du tyckte mycket om det men jag hoppas verkligen inte att folk i forumet blandar ihop mig med dig i framtiden!
Och för att vara RAKT PÅ SAK, skilj dig. Barnen lider värre av att du stannar kvar.
Men herregud jag bara tog ett nick, hänger sällan här och håller inte reda på andras nick.
Tack för alla svar.
När ska en tänka på sig själv för en gångs skull? Vantrivs så med mitt liv, men har inte förmågan att säga att jag vill skiljas för jag tänker på hur sårad han skulle bli. Vet inte om jag skulle kunna leva med det. Eller förstöra barnens liv för den delen. Hur fixar man det? Snälla! Det här har pågått i år.
Vet precis hur du känner o tänker. Funderade så i 2-3år. Plötsligt bara en dag vet man, att nu e de dags. Allt praktiskt ordnar sig. O säkert vet han om, innerst inne, att ni inte har det bra. Barnens reaktion beror på ert beteende till 100%. Vår gemensamma dotter var då 12, klart hon grät då vi berättade. Men sen då hon märkte hur bra vi samarbetade o allt rullade på, hon fick ett hem nr 2 o fint rum...det bleev bra. Ett år senare sa hon plötsligt "det var nog det bästa ni gjort". Det värmde. Barn känner av föräldrars illamående, det är helt klart. Fast man inte ropar o strider hemma, gjorde vi aldrig. Nu har det gått 5år o vi mår alla bra. Är sams o vänner. Har inte ångrat mig en gång. Lycka till, det blir bra när du väl vågar. Man har bara ett liv.