Vad ska bli skönt att slippa?

Förstår det ju retat TS med korvbröden, men jag är tvungen att skratta, då igenkänningsfaktorn är stor :)

Apropå mat, man måste faktiskt inte ha sås eller grädde till alla maträtter.... Också nåt som stör mig.

Ja man får väga för och emot, och hur vet man när det har gått för långt...? Eller vilken ålder man törs lita på att barnet kan ta vara på sig själv så pass mycket att pappans idéer inte påverkar så mycket? Lyckas man inte komma överens om att barnet ska bo hos en själv (och naturligtvis umgänge annars) så ska det så mycket till innan man får igenom det hos tingsrätten =/

Känner igen det. Blev misshandlad under uppväxten och jag är inte fri än från hur det har påverkat mig även om det blivit bättre de senaste åren, så jag har ett par ännu värre relationer bakom mig redan. Var det nåt särskilt som hände som fick dig att se sanningen eller blev du mer trygg i dig själv med tiden? Om du har några tips på hur man själv håller humöret under kontroll när han sätter igång får du gärna berätta.

Jag är glad att slippa all oordning, prylar överallt och i köp av fula inredningssaker.
Korvbröd har jag en jäkla massa I frysen ser jag. Dags att kasta. Ingen äter. annars 100 procent Lycka att vara fri och ha fullt ansvar för mitt hem. 

Vi är iofs isär sedan länge, men då jag saknar och älskar honom och skulle vilja att det var vi så blir det väldigt små futtiga saker jag får forcera fram. ljudet av mixern tidigt på helgmorgonen när han gjorde nån slags proteindrinksmoothie till sig själv (en sörja av proteinpulver, juice, frukt och bär), det var irriterande, Men efter det fixade han normal frukost som inte såg ut som uppkastning... till oss och satte på kaffe så vettifan om det var så störande eller om jag faktiskt saknar att bli störd av det.

Näe usch sen är det tomt. Han hade en del störande vanor och beteenden men jag saknar alla dem. 

Elina och S, känner igen mig så mycket i era beskrivningar! Min sambo brusar också upp på två sekunder för småsaker och skriker och smäller i dörrar. Han har blivit fysiskt hotfull några gånger genom att sparka på möbler och fara ut mot mig i affekt. När något inte passar honom så blir han isande tyst och behandlar mig som luft i veckor. Det är väldigt svårt att ta upp grejer i förhållandet för det urartar snabbt till en Men du då-diskussion. Han är ett obefintligt stöd när jag är svag, han blir mest arg och irriterad på mig om jag visar svaghet. Under mina graviditeter med honom har jag ibland varit lättirriterad pga ont och så vidare och då har jag blivit straffad med tystnad i veckor. Han är mycket emotionellt omogen och klarar inte av att härbärgera någon annans känslor. Han klarar inte av att härbärgera sina egna känslor, stänger av helt och flyr in i tystnad eller sätt att döva känslorna på eller reagerar med att bli explosivt arg. Det ska bli så skönt att slippa hans skor som ligger slängda huller om buller i hallen, alla högar med kläder, disken som står framme och dom överfulla soporna. Det ska bli skönt att slippa hans klampande med skor inomhus och slitande på alla möbler och golv och hans slöseri med mat som han slänger hälften av. Framförallt så ska det bli skönt att slippa den här egoismen som han präglas av, att han i alla lägen sätter sig själv först, ekonomiskt, känslomässigt, praktiskt. Han tvättar bara sina egna kläder och bäddar bara sin egen säng etc. Han köper eget smör och toapapper som han gömmer undan. Jag behöver väl inte ens skriva att jag är projektledare för barnen och den som sköter all kontakt med BVC och förskola. Han är också kontrollerande mot mig och surar när jag ska träffa vänner och släkt, pratar mycket skit om dom. Han gör ner mig verbalt och skämtar på min bekostnad. Nej, det finns inte mycket att sakna. Precis som er andra så har vi barn ihop och tanken på att lämna honom ensam med barnen får mig att stanna. Han är som ett omoget barn med dom också, hand tolvårige son som han har sedan tidigare har gått om honom mognadsmässigt för länge sedan. En av våra absoluta bottennivåer var när jag låg i värkar med vårt första barn och han står och skriker i mitt ansikte om
någon småsak som vi tjafsade om. Eller när han stod och skrek och vrålade i mitt ansikte då jag var nyförlöst ett dygn senare för en annan struntsak. Och drog från bb i affekt för att han var så arg på mig. 

Vilken ledsam läsning. Du är väldigt bra på att sätta ord på det. Du ber inte om råd så jag ger inga. 

Svärmor var verkligen jätteskön att slippa

 Äsch usch jag har inte ens fakking korvbröd att klaga på, det fanns alltid lagom med korvbröd, behövde inte ens reflektera över korvbröd.

Hans kyl var alltid välfylld, han lagade alltid god mat, han var suverän i sängen, såg överdrivet snygg och manlig ut, behandlade mig som en prinsessa och var helt perfekt. Han fick mig att känna mig vacker, älskad och sexig. Jag var verkligen komplett och lycklig med honom. Jag älskade honom. Varför lämnade han mig? 

Du beskrev i tidigare inlägg den där proteindrinken så jag förmodar att han var en person som tränade och höll sin kropp i trim. Gjorde kanske inte du, eller ??

Tränar ok efter förmåga, jag är kortväxt och det utesluter många träningsformer eller att de måste anpassas för att jag skall kunna utföra dem. 

Men inte sådär fanatiskt tränande som honom att jag "måste" träna varje dag  Hotellet skall ha gym osv. när vi reste.

håller inte med ditt antagande att han skulle göra slut om hon inte var fit 
jag är en man som tränar mycket har muskler, inte mycket fett.
jag dras inte till den typen av kvinnor utan snygga kvinnor med lite mjukt hull att hålla i särskilt runt höfterna. Vackra men kvinnliga gärna långa med snygga ben. Jag tänder på att de gillar min vältränade kropp och beundrar mig. En kvinna jag levde med var mullig och go men bantade och började träna varje dag och det slutade med att min attraktion för henne dog och hennes för mig. Vi blev för lika. Så jag saknar INTE hennes muskelbygge. tror jag är primitiv i det avseendet, jag vill vara en manlig man och attrahera en kvinnlig kvinna.