Vad tycker ni om det? Är det mestadels bra eller mestadels dåligt och skall vi överhuvudtaget bry oss över någonting som vi ändå inte kan göra så mycket åt eller som inte angår oss.
Bör skiljsmässostatistiken vara en politisk fråga eller skall den inte vara det?
Ordet är fritt!
Ni som har skiljt eller eller separerat för den delen kan ju också dela med er lite av era erfarenheter.
Fast det beror ju på kvinnans biologiska klocka. Det klart allt blir akut när hon passerat 30. En stress som få män kan relatera till
Vet fler kvinnor som valt en hygglig kille bara för att hinna bilda familj och få barn. Relationer som aldrig kommer hålla i längden. Men vad är alternativet? Att bli barnlös?
Jag hade hellre hugget av mig båda armarna än att inte få barn..
Det finns väl fler sätt för kvinnor att skaffa barn på än att träffa och bilda familj med en man som de egentligen inte älskar.
Jag kommer aldrig förstå det fenomenet, hur kan man vara så desperat att man väljer att bilda familj med en partner som man inte älskar? Hur kan man göra ett sånt livsval? Så fult mot partnern! Degraderad till någon sorts avelshingst.
För mig var valet att bilda familj en naturlig följd av att jag hittat min livspartner. Hade jag inte gjort det hade jag valt att skaffa barn som ensamstående, den möjligheten finns ju idag som Stolt Farsa skriver.
Det är tragisk statistik och anledningen till att jag överhuvudtaget inte ens dejtar längre. Är inte intresserad av ett tillfälligt förhållande som tar slut sen. Livslångt eller inget alls och livslångt är i stort sett att glömma. Hälften skiljer sig och då är det de som tagit det längsta steget för att göra relationen permanent, tänk statistiken kring vanliga förhållanden? Folk är för egocentriska och jagar hela tiden kickar, spänning och nyhetens behag. Så fort det blir tråkigt, jobbigt eller bara inte pirrigt längre så görs det slut, eller värre - man hittar någon vid sidan av innan det sen längre fram tar slut. Allt motiveras av att man ?förtjänar? det ?bästa? och att en lycklig förälder ger lyckliga barn. Skitsamma om hela deras familj och tillvaro totalt slås i spillror och de får flytta runt som en vandringspokal varje vecka. Mamma/pappa behöver mer pirr i magen eller lite roligare sex så det är bara att finna sig i det hela samt acceptera kreti och pleti som flyttar in under titeln ?bonusföräldrar/syskon?. Det är sårade känslor, tjafs, bråk och ett rent helvete för att få allt att fungera dels i egna hemmet och dels med barnens ev andra föräldrar. Aldrig i livet att jag kommer sätta mig i en situation där detta kan bli min verklighet. Hellre singel resten av livet, vilket är planen som det ser ut nu.
Fast om han inte älskar pappan och är beredd att satsa på relationen, är han ju bara en avelshingst som kräsen skriver. Vill man ha en närvarande pappa till sitt barn, får man i så fall fundera över andra familjeformer, t ex särboskap med delad vårdnad. Då slipper barnet växa upp med separationer eller i ett hem där föräldrarna bara låtsas.
Givetvis ska man titta på statistiken, men man måste också tänka att den till viss del är missvisande.
Jag skiljdes från min man. Tre år senare flyttade vi ihop igen och bor fortfarande ihop, trots att vi äktenskapsmässigt är skilda. (Inga större problem med det, bortsett från lite olika incidenter, bland annat en nyfiken hantverkare som undrade varför jag kallade min bättre hälft för "sambo" när vi delar efternamn - jag ändrade faktiskt inte tillbaka till mitt flicknamn.) Jag har två bekanta som har gjort liknande, att man har varit särbo under några år men kommit tillbaka till varandra.
Jag arbetar på förskola och märker det här någon gång per år (som jag får reda på): Föräldrar skiljer sig, men flyttar ganska ofta ihop igen. Vissa bor på olika adresser, men man märker att de nog snarare är särbo än sambo. (Ett råd till alla er som tänker göra lika. Vi i förskolan ser faktiskt ut över grinden att ni kysser varandra! Ni är inte osynliga liksom. Vi ser också händer som nuddar varandra i hallen när ni "råkar" komma till förskolan med 5 minuters tidsspann.)
Jag vet ju varför jag skiljde mig från min man, och det var för att få egen ekonomi igen. Jag ville inte lastas över hans missöden. Nu var jag förstås arg så pass länge att det tog tre år innan vi på riktigt flyttade ihop igen. Men nu är jag fri och skild och därmed inte behöver ha gemensam ekonomi, trots att vi bor i hop. Jag tror att de föräldrar som gör liknande på mitt jobb tänker så också.
Jag tror att detta är en av anledningarna (obs, inte den enda) till att många förhållanden spricker innan barnen är vuxna, samt att det oftast är kvinnan som tar initiativ till skilsmässa. Hon valde fel karl. Ibland omedvetet, dvs han förändras till det sämre eller var inte den hon trodde. Men ibland är hon kanske redan från början medveten om att detta inte är rätt man, men klockan tickar och hon är beredd att göra ett försök, hellre än att förbli barnlös eller ensamstående från början. Ibland håller det fem år, ibland tio, ibland femton, men sällan längre än så. Kvinnan tröttnar ofta på sex när hon har fått de barn hon vill ha. Ställer upp ibland för husfridens skull, eller inte alls. Hur många män som klagar över att deras fruar har tappat lusten, har delvis blivit lurade från början? Nu pratar jag om ansvarstagande, närvarande män och pappor, inte män där det är uppenbart varför kvinnan tröttnar.
Jag tror att detta är en av anledningarna (obs, inte den enda) till att många förhållanden spricker innan barnen är vuxna, samt att det oftast är kvinnan som tar initiativ till skilsmässa. Hon valde fel karl. Ibland omedvetet, dvs han förändras till det sämre eller var inte den hon trodde. Men ibland är hon kanske redan från början medveten om att detta inte är rätt man, men klockan tickar och hon är beredd att göra ett försök, hellre än att förbli barnlös eller ensamstående från början. Ibland håller det fem år, ibland tio, ibland femton, men sällan längre än så. Kvinnan tröttnar ofta på sex när hon har fått de barn hon vill ha. Ställer upp ibland för husfridens skull, eller inte alls. Hur många män som klagar över att deras fruar har tappat lusten, har delvis blivit lurade från början? Nu pratar jag om ansvarstagande, närvarande män och pappor, inte män där det är uppenbart varför kvinnan tröttnar.
Jag var förut en sån som kanske tyckte att vi skiljer oss för lätt men de senaste åren har jag ändrat uppfattning. På ett sätt är det ju bekvämt att inte skilja sig. Man slipper sälja och dekorera huset för att maxa priset. Man slipper sänka sin levnadsstandard (som det ofta innebär). Man slipper nya rutiner och vanor som kan vara nog så jobbigt i sig.
Om man ändå väljer att gå igenom allt detta har man goda skäl till att göra det.
Så mitt råd till er som lever i kärlekslösa förhållanden. Ge det lite tid, lämna inte över en natt, tänk igenom ert beslut men vänta inte FÖR länge för då riskerar ni att förlora er själva.
Det är svårt att få äktenskap att hålla i vårat egoistiska och individualistiska samhälle. Visst det är ju lätt då man är nyförälskad och har det flashiga bröllopet med bröllopsfest efteråt, och man åker på smekmånad till något varmt land, och man lägger upp bilder på sociala medier hur lycklig man är. Men sen ska man hem till den grå vardagen och alla dess plikter. De flesta nuförtiden vill ställa upp när lusten finns. Men när nöden kommer ger man upp. Även fast man lovat varandra att hålla ihop i nöd och lust tills döden skiljer oss åt.
Jag har varit gift och reagerar över en lite märklig sak. Om någon tar en kreditupplysning på mig, så står det Frånskild som civilstatus på omfrågandekopian. Lite lattjo.
Äktenskap borde räknas först efter det andra, tror många bara åker med i det första och inte riktigt hunnit landa i livet.