Varför ska det vara svårt att sluta älta o älta när man blir lämnad?
Lätt att ?hacka? på en när denne kommer in på nåt?
Trots att jag vet det aldrig blir vi igen - känslorna avtar så sakta trots att jag är så arg.
I viss umgänge ses vi - har en myndig son tillsammans - så har vi viss kontakt så det går inte att klippa av helt o hållet.
Att älta är mänskligt. Lätt hemfalla åt. Man är arg, ledsen, sviken, besviken och undrar varför det blev som det blev. Och ställer frågan "om inte" i alla varianter. Men det är ytterst sällan ältandet leder nån vart. Det som varit har varit. Det är historia och går inte ändra på. Det enda man kan göra nåt åt är framtiden. Är personen värd mer ältande och värd att lägga mer negativ energi på? När ni möts får du vara civiliserad för ert barns skull. Klarar inte motparten det får du vänligt men bestämt säga ifrån att du tänker inte finna dig i bemötandet.