När vänjer sig barnen?

Om dom är över 3 år vid separationen: så vänjer dom sig aldrig, dom bara accepterar det under åren som går....

Min son som då var 9 år drog en lättnadens suck och vande sig på en gång när vi flyttade till eget i samband med skilsmässa. Han slapp sista tidens magont, tjafs och dålig stämning hemma.

Han bodde in sig på nån vecka och levde upp när han fick inreda sitt rum och köpa saker.

JA, håller med om detta.

Men hur man har levt före separationen spelar stor roll, tror jag.

Min nuvarande man och hans fru levde som skilda sen barnen var små - hade ansvar strikt varannan vecka för barnen osv. Det enda de gjorde tillsammans var att fira högtider och åka å semestrar. Deras barn tyckte att det bara var spännande när föräldrarna skiljde sig, det blev ett nytt hem förena föräldern som de fick åka till varannan vecka. De var tillsammans enbart för barnen och delade på sig vid en ålder som anses lämpligt av psykologer.

Själv levde jag i en relation där vi ansträngde oss för att vara tillsammans mycket, fast vi inte drog jämnt. Vi gick i terapi osv. Våra barn drabbades mycket hårdare av separationen känslomässigt. 

Så ni menar att alla barn som är äldre än tre aldrig kommer vänja sig vid det nya livet?

Första delen på frågan finns det inget svar på. Man kan inte säga vad som generellt gäller för alla skilsmässor? eftersom det förutsätter att alla skilsmässor var likadana. Det är lika omöjligt som att svara på ?generellt hur lång tid tar det att köra från en stad till en annan?? Vilka städer pratar vi om? Vilken typ av väger? Etc etc

Jag var 4 när mina skilde sig och jag minns inte det så mycket. Minns att när jag var hos min pappa var alltid mina kusiner och fastrar/farbror där? det var generellt väldigt kul. Men jag minns inte mkt annat. När jag blev äldre fick jag veta att det var en fruktansvärd skilsmässa. Den insikten och informationen som jag fick skapade spår trots att jag var 15 när jag fick veta. Men det var för att jag sakta men säkert började förstå vem min pappa är. Skilsmässan, både hanteringen av den och orsaken, är en direkt beskrivning av den han är.

Jag tror det är farligt att försöka ta reda på hur det ?generellt? blir. Eftersom det innebär att man drar slutsatsen att resultatet bara blir och de vuxna inte kan kontrollera det. Sanningen är att det är helt i föräldrars makt att se till att sköta det på bästa sätt utifrån barnens perspektiv. Att de blir ledsna är självklart. Men huruvida det blir ett trauma som lämnar väldigt djupa negativa spår, det är det föräldrarna som avgör. Inte skilsmässan i sig. Vidare är viktigt att minnas att ibland så är det helt enkelt vara så att vissa är väldigt dåliga föräldrar och eller individer med eller utan skilsmässa. Skilsmässan i sig är inte det som gör skada även om det ibland är det enda enkla och tydliga beviset man kan se. Är föräldrarna någorlunda sympatiska människor och visar trygghet och kärlek för sina barn, så kommer barnen klara sig bra. Är föräldrarna eller ena idiotier kommer dom inte klara det bra. Vare sig föräldrarna stannar tillsammans eller ej. Idioter (eller psykiskt sjukdom) brukar inte hantera skilsmässor bra?. Då tar barnen skada.

Min erfarenhet både privat och rent yrkesmässigt ör att det är HELT avgörande på vilket sätt föräldrarna hanterar separationen. Om föräldrarna är schyssta mot varandra, uppför sig som folk när de träffas blir barnen trygga i att separationen inte är en katastrof.

Om föräldrarna däremot strider, ser varandra som fiender, letar fel, snackar skit om varandra och inte ens kan vara hövliga när de träffas eller ens vägrar träffas alls så far barnen väldigt illa.

Jag var 10 och min bror 7 när mina föräldrar separerade. Dom hade bråkat i flera år så själva skilsmässan var inte så traumatisk, det var snarare skönt att ha två lugna hem än ett kaotiskt. 
Det största traumat var snarare att båda mina föräldrar gick in i nya förhållanden väldigt snabbt efter separationen. Min mamma hade flera korta förhållanden under en lång tid som aldrig funkade, jobbigt att som ung tonåring träffa nya män med halvårs mellanrum.
Min pappa hade en mer stabil relation där det även kom ett nytt barn två år efter separationen. Han fokuserade väldigt mycket på sin nya relation och den nya bäbisen och jag har i vuxen ålder förstått att det skapade en känsla av att vara övergiven hos mig. Min bror blev mer utåtagerande i ett försök att få uppmärksamhet.
Min pappa var "frånvarande" i princip från att jag var 12 till att jag blev vuxen. Han missade hela min tonårstid, kan man säga. Och idag kan jag väl konstatera att min pappa inte känner mig så bra. Vi har inte så mycket kontakt heller. 

Tack alla för era svar.

Mina föräldrar skilde sig när jag var 5. Mamma lät styvfar flytta in när jag var 8 år. 

Jag hatade honom oförändrat tills jag var 18 och kunde fly hemmet, men det kan ju även bero på att han inte var till någon världens nytta, hade spritproblem och levde på hennes pengar som det fanns alldeles för lite av från början.

Jag tror inte jag hade reagerat riktigt så negativt om mannen som flyttade in var en smula vettig. Det enda jag uppskattade med styvfar var att han åtminstone inte försökte leka pappa åt mig eller bestämma över mig, han höll ett hälsosamt avstånd och flummade runt bara.

Det fick mig att önska livet ur honom lite mindre.