Inte riktigt men nästan. Drygt 11 år blev det mellan våra. Dock har jag samma pappa till båda barnen.
Det bästa är syskonkärleken förstås, att se dem tillsammans. Även om de inte har något gemensamt, äldsta är nu 15 och yngsta 4 år.
Och sen att jag och min man (faktiskt) får chansen att ge den lilla nästan precis lika mycket tid och engagemang som den stora fick, det känns som att vara enbarnsförälder igen. För den äldre har sina träningar, sina vänner och nu sommartid sin helt egna dygnsrytm. Så jag, min man och lilla killen hinner vakna, käka frukost och göra dagens första utflykt och komma tillbaka för lunch lagom tills den äldre vaknar. Sen hänger vi tillsammans ett par timmar innan han drar iväg på sitt. Han är självklart välkommen att haka på men väljer oftast sina kompisar, fullt förståeligt.
Det jobbigaste är att spännvidden i själva föräldraskapet är extrem!!! Du har den lilla som är i kiss-och bajs-åldern, som bits ibland, fortfarande har blöja på natten, som du nattar med Pettsson-böcker och som vaknar aptidigt. I andra änden den äldre som du diskuterar sociala medier med, ni pratar om sex och samtycke, ni diskuterar upplägg inför att han vill börja övningsköra nästa år... och som vill komma hem sent på helgerna. Så du måste orka i båda ändarna så att säga. Nu är man ju två förstås men min man jobbar skift så jag har minst en helg per månad då jag är ensam med båda.
Stort lycka till önskar jag dig, det är jättekul att få en till