Anonym (Mamma till fyra) skrev 2021-08-08 13:17:12 följande:
Blev lämnad plötsligt och helt oväntat när yngsta var 7 månader. Då hade jag fyra barn under skolåldern och ingen avlastning. Pappan hade barnen ett par/några timmar varje vecka. Bad dock soc om hjälp med avlastning när jag skulle iväg på sådant som barnen inte kunde hänga med på. Så som tandläkarbesök etc. Sådana saker händer inte så ofta men några gånger om året.
Det har nu gått 8 år sedan jag blev ensamstående och det har gått fint! Visst var det intensivt när barnen var yngre men idag är det betydligt lugnare här hemma. Min lösning på det mesta var att ta en dag i taget. Tillät mig inte att stessa och oroas över vad som skulle hända om en månad utan tog dagen som den kom. Tackade nej till mycket jag inte hade tid eller ork till och fokuserade helt och fullt på barnen.
De år som gått sedan dagen deras far packade sin väska och försvann har varit intensiva, stundvis svåra men det jag minns är att jag varje dag tog vara på tiden som var. Umgicks mycket med barnen och hade ett städ- och matlagningsschema som jag följde i mån av möjlighet. Försökte städa och tvätta kläder på kvällen när barnen lagt sig. Lagade ibland även mat på kvällarna så det fanns att värma under dagen. På så vis kunde jag ge barnen mer tid. Om någon sov dåligt och var trött under dagen behövde jag inte fundera på måsten utan kunde lägga extra tid på det barnet den dagen.
Är väldigt driftig, envis och stark och dessa egenskaper har varit till fördel i den situation jag befann mig i då. Idag är barnen hos pappan varannan helg så då har jag lite tid för mig själv.
Tror du kommer att klara det galant! Personligen tyckte jag att övergången från ett till två barn var den minst utmanande. Det är dock individuellt hur man upplever den saken. Lycka till med dina små
Tack för ditt fina svar! Otroligt starkt att rodda hela fyra barn själv och utan avlastning <3
Kan man be soc om hjälp ifall det kör ihop sig med sådant alltså? Det visste jag faktiskt inte, men det är ju jättebra i så fall. Det är en oro jag har annars, vad händer om man skulle bli sjuk tex, eller om ena barnet blir sjukt och behöver gå på massa läkarbesök eller liknande där man inte kan ha med båda. Om det verkligen kör ihop sig liksom. Då känns det som att man är extra sårbar som ensam förälder
