Schizoaffektiv men stabil

Hur du blir gravid tog jag upp för att genom vården (som rekommenderat) kommer det finnas den psykosociala utredningen.

Att bedömas som ej arbetsför alls( vilket inte är en lättvindig åtgärd) och inte ha partner eller nätverk är en dålig kombo som du säkert förstår dock. Jag är inte en som hatar socialtjänsten men med mycket avlastning kommer risken att de bedömer att barnet ska istället bo hos ett familjehem på heltid. Du kommer få vara väldigt tydligt att din familj inte får vara involverad så ha en bra motivation för det, att barnet inte får ha kontakt tills denne ev väljer själv. Om något skulle hända då. Låter jävligt negativ nu men det känns som en väldigt osäker situation även om du kan göra ett bra jobb :)

Tack för svar.

Som någon som bevittnade ett återfall efter 13 år hos någon med den diagnosen, måste jag säga att det tyvärr låter väldigt väldigt olämpligt att skaffa barn utan ett väldigt starkt nätverk och partner inblandat. 
Nu kan det naturligtvis variera hur det yttrar sig, det är möjligt att det i min väns variant är värsta möjliga (och han är man och inte så trolig att plötsligt stå ensam med ett spädbarn som tur är) där det är manier som eskalerar psykotiskt. Problemet i det fallet är ju att den inledande hypomanin känns så bra att självinsikten att söka hjälp generellt inte finns där (och omgivningens antydningar slås bort om det inte är väldigt nära omgivning som vet exakt hur den drabbades ska fås att söka hjälp och även då är det ofta mycket svårt) trots att man redan tidigt saknar det omdöme, tålamod och säkerhetstänkande som behövs för att hantera ett litet barn. Min vän var absolut olämplig att barnvakta syskonbarn som fanns i närheten och han ofta hade hand om annars och det var svårt att se för systern som var mamma till barnen ifråga då hon var för ung för att varit med då han hade sitt ursprungliga skov 13 år tidigare. Övrig familj var inte tillräckligt nära involverade för att märka på flera veckor. När det väl utvecklats till full manisk psykos lurade han även sjukvårdspersonalen som behövde tvångsinlägga honom då det visserligen märktes han var "uppstressad", men folk som inte kände honom närmare visste inte att det han berättade som förklaringar var rena lögner och inte hade någon sanning bakom dem. (paranoian var stark och han ville ju inte alls läggas in då han var utsatt för en komplott för att komma åt honom för att han utförde hemligt uppdrag åt regeringen så han var ju beredd att säga vad som helst för att det inte skulle hända) . Det super akuta läget varade väl 1-2 månader, efter det var han fortfarande i viss mån paranoid någon månad till, men den avgrundsdjupa reaktiva depressionen varade ett år efter där han definitivt inte heller hade varit någon säker omhändertagare av ett litet barn. Under ca 7 år av de 13 åren innan hade han varit "välfungerande och stabil" och gift och uppfostrat två styvbarn. 

Har du fått återfall i psykotiskt tillstånd tidigare? hur yttrar det sig? Har du tillräckligt nära nätverk som kan agera direkt innan det riskerar att bli farligt för barnet? Eller har du haft det ganska många gånger så du säkert vet att du själv märker direkt och söker hjälp omedelbart och inte blir paranoid och drar dig undan alternativt tror att allt är toppen? Om det inte finns andra i ditt liv som är nära nätverk så är det inte helt omöjligt att t ex polis som ibland blir inblandade behöver kontakta din familj för hjälp som kanske då blir inblandade på det sättet. 

Värt att tänka på också är den extra riskfaktorn som sömnbristen som för det mesta följer med ett litet barn är en ganska stark ökad riskfaktor för återfall. 

Ju mer man har av den här typen av "skörhet" och svagheter desto viktigare är det med ett ordentligt och stabilt stöttande nätverk om man ska skaffa barn, för det är jättetufft även för någon som är helt "frisk". Att du har en full sjukersättning tyder inte på att du är så stark (om det godkänns är det oftast för att man inte tål ens den stress ett deltidsjobb innebär utan att riskera återfall, eller att man har det så ofta att det inte går, vilket inte rimmar med att det är många år sedan). Ha barn (speciellt som ensamstående) är helt enkelt mycket värre än ett anpassat deltidsarbete. Med det sagt kan ju sjukersättningsbeslutet vara det felaktiga. 

Tack. I vilken situation skulle polis bli kontaktad? Varför skulle de kontakta min familj om det är mot min vilja? De är inte bra med barn.

Jag har schizoaffektivt sundrom ocj en nu nästan 9 mån dotter, får trilafoninjektion varannan vecka som jag fick även under graviditeten, psykiatriläkaren var tvungen att göra en orosanmälan men den va på mig inte på barnet för dom kan inte göra det på ett ofött barn det gjorde att jag fick en stödperson från familjeteamet att prata med om sånt jag undrade, helt på mina vilkor sen fick jag extra ultraöjud samt förlängd bb vistelse för det är risk med förlossningspsykos dock har bb skyldighet att göra en orosanmälan på barnet, vi fick ha möte på bb med soc innan vi fick åka hem och sen kom dom hem till oss varje dag i 1 månad sen sänkte dom stödet vartefter och utredningen var klar efter 4 månader och då bestämdes att jag ska ha stöd för samtal 1 gg i veckan vi ses varannan vecka och ringer varannan nu, dom ser inga brister i vår omvårdnad men vill ändå inte släppa mig.

Det är fruktansvärt psykiskt påfrestande att bli utredd av soc men vi har kört med öppna kort varit ärliga med att vi haft våra dispyter, att jag blev depprimerad efter förlossningen och fick börja med antidepp, att det är kämpigt att vara stresskänslig med spädbarn osv och iom att vi varit så öppna och ärliga har dom inte bråkat med oss alls vi käftar inte heller när dom vill ge stöd samt att vi inte bara sväljer allt dom säger utan passar det inte oss så säger vi det och berättar hur vi tänker göra istället.

Det värsta har varit att dottern inte går upp i vikt bra så bvc har haft oro men vi för öppen dialog och dom tror inte vi nekar henne mat och dom tycker jag sköter det bra som istället för att vänta oå hjälp, varesig med dottern eller mig själv, aktivt söker den, jag ringde psyk när jag mådde sämre, jag tog med dottern till akuten när hon spydde som mest, jag tjatade till mig remisser till allergicentrum, jag har visat att jag gör allt i min makt för mitt barn och det inkluderar att jag ser till att jag mår så bra jag kan!

Fast nej, du är ett undantag om du har "permanent sjukskrivning". Andra kämpar mot FK i flera år med x antal sjukintyg för sjukersättning. Flera tar livet av sig för att de inte orkar kämpa och systemet är idiotiskt.

Jag är själv bedömd som ej arbetsför men det är ju just nu, inte något som skulle ge mig sjukersättning.

Föresten, har du sgi eller inte?

Sjukersättningen i sig är inte sjukpenninggrundande, jag hade lägsta aktivitetsersättning som sen övergick till sjukpenning av särskilda skäl under graviditeten, jag får 4000kr i mån på min föräkdrapenning + 625kr i barnbidrag, hade jag inte varit sambo hade jag fått gå på soc, hade iofs haft rätt till bostansbodrag då med.

Och soc får inte prata med din familj utan ditt godkännande, du får skriva på ett papper ang vilka dom får prata med, vi la självmant till våra föräldrar.

Tack för era tankar.