Barnets fel att det att det blev skilsmässa

känner med din dotter. vet precis hur hon känner, adhd-barn sliter på psyket. men jag själv som har en liknande son med adhd, aggressionsproblematik och trotssyndrom (plus jävligt smart eller det säger sig självt, de som vet hur man manipulerar är steget före i tanken) tänker att skilsmässa vore det värsta eftersom man då skulle ha honom ensam varannan vecka vilket vore döden! jag bara väntar tills han flyttar hemifrån. tänker att varje dag är närmare den dagen och det håller mig levande. varje gång han fyller år, ett år närmare flytten osv. det kanske låter hemskt men de som inte upplevt dessa barn, ni vet inte. det är en plåga! jag har 8 år kvar. sen tänker jag flytta (om han inte gör det).. han vet inget om vad jag tycker om honom såklart, visar bara kärlek men får bara skit tillbaks.

..jag vill bara tillägga TS, att dels så kanske det är så (precis som du själv skrev) att din dotter också har problematik som gör att hon klarar av denna stress sämre an vad hennes man gör. Men jag tror också att det kan ha att göra med att hon som mamma har andra krav på sonen än vad sonens pappa har. Kanske ställer hon krav på sonen angående tandborstning, allmän hygien, om uppförande och om rutiner. Sonen slår bakut och riktar all sin aggressivitet gentemot henne. Pappan i sin tur ställer kanske inga krav alls på sonen och blir således inte heller bemött med aggressivitet från sonens sida. Det kan då verka som att pappan "klarar av" sonen bättre än vad mamman gör. Resultatet blir då att sonen, under pappans "pass", aldrig borstar tänderna, aldrig duschar, endast äter föda som innehåller stora mängder socker, aldrig går till skolan och spenderar ALL sin vakna tid med att spela datorspel. Så, att mamman, din dotter, "klarar av" sonen sämre än vad pappan gör kan alltså vara en sanning med modifikation.

Det var ju ett jättebra förslag som någon skrev, att din dotter bara har sonen varannan helg, så får pappan ta resten. Skolan och tandvården kommer antagligen reagera inom ett år på förändringen och då får pappan ta de samtalen med berörda instanser samt ta sitt ansvar i att åstadkomma den förändring med sonen som instanserna efterfrågar (tex att få sonen att börja borsta tänderna, gå till skolan osv). Så får vi se sen hur dömande han är gentemot din dotters "oförmåga" att klara av sonen. Kram <3

Din dotter är sjuk i huvudet. En skilsmässa är något som de vuxna och enbart de vuxna har ansvar för. Så vidrigt att skylla på barnet.

Jag förstår verkligen din dotter TS.. och jag blir ledsen när jag ser att människor svarat på ett nedlåtande, oförstående och dömande sätt. Som "Drottningen 1970" skrev:

"Din dotter är sjuk i huvudet. En skilsmässa är något som de vuxna och enbart de vuxna har ansvar för. Så vidrigt att skylla på barnet."

Jag har själv ett barn med ADHD och autism nivå 1. Jag och maken vränger oss ut och in varje vecka för att göra allt så bra vi kan för vårt barn. Vi älskar varandra, men den här orealistiska arbetsbördan som finns i vårt liv 365 dagar om året kör slut på oss. Alltså fullkomligt. På alla sätt som finns. Jag har många gånger känt att nu orkar jag inte mer. Att vi måste offra vårt äktenskap om vi ska överleva. Den orimliga stress och arbetsbörda det kan innebära att ha ett barn med NPF-problematik har fått mig att tappa livsgnistan totalt. Så att man skiljer sig för att överleva har jag full förståelse för.

Min man har dock varit tydlig med att han inte vill att vi ska skiljas, men han förstår hur jag känner, att jag inte orkar mer. Vi har börjat kolla på att skaffa en liten extra-lägenhet där jag kan få ladda batterierna emellanåt. Jag är så tacksam för att min man är så förstående och stöttande, tacksam för att vår grundkärlek till varandra är så stark. Hade han skuldbelagt mig, så som din svärson gör gentemot din dotter, så hade jag gått under och vårt äktenskap hade varit över. Din svärson behöver vara mer förstående gentemot din dotter, att vi alla har olika förutsättningar för att klara av tuffa utmaningar i livet.

NPF-problematik är ju högst ärftligt och jag har, i samband med att vårt barn har fått sina diagnoser, kommit fram till att jag själv också sannolikt har en eller ett par NPF-diagnoser (står i kö för utredning). Jag upplever att jag klarar den här stressen sämre än vad min man gör och att det alltså har sin grund i att jag själv antagligen också har NPF- problematik. Men som sagt, min man är stöttande och förstående inför att det ligger till på detta vis. Min man resonerar som så att han har mig hellre som partner 50% av tiden, än inte alls.

Så jag blir ledsen av att läsa att din svärson "trycker ned" din dotter genom att säga att det är henne det är fel på. Det är inte henne det är "fel" på, det är kombinationen som är "felet". Hade din dotter bara fått "normala barn" utan NPF-diagnoser så hade ju inte denna svåra situation uppstått. Men tyvärr har jag lärt mig att om man själv har NPF-problematik så är oddsen höga för att man ska få en avkomma med NPF-problematik. Som sagt, det blir en dålig kombination.

Angående din dotters situation så förstår jag hennes känslor för sonen. Har man haft det så tufft under lång tid så kan kärleken till både man och barn dö. Men kärleken kan komma åter om man får ett andrum. Någonstans att ladda batterierna, en chans att komma ikapp sig själv. Så jag tänker att det är jättebra att din dotter och hennes man har skaffat en tvåa som de turas om att bo i. Alltså verkligen ett jättebra upplägg enligt mig. Att par som har barn med NPF-problematik separerar är snarare regel än undantag. Så om dom kan undvika en regelrätt separation med detta upplägg så är det ju jättebra! 

Sen är detta med din svärsons attityd gentemot din dotter något som han behöver ändra på. Det är ju inte hållbart för någon att vara i en långvarig relation där man inte blir förstådd och där man bli dömd för tillkortakommanden som man inte rår för. Han visar ju tydligt med sitt resonemang att han inte förstår din dotter. Styrkekram till dig och till din dotter, jag förstår hur tufft hon har det. <3

Jag förstår verkligen din dotter TS.. och jag blir ledsen när jag ser att människor svarat på ett nedlåtande, oförstående och dömande sätt. Som "Drottningen 1970" skrev:

"Din dotter är sjuk i huvudet. En skilsmässa är något som de vuxna och enbart de vuxna har ansvar för. Så vidrigt att skylla på barnet."

Jag har själv ett barn med ADHD och autism nivå 1. Jag och maken vränger oss ut och in varje vecka för att göra allt så bra vi kan för vårt barn. Vi älskar varandra, men den här orealistiska arbetsbördan som finns i vårt liv 365 dagar om året kör slut på oss. Alltså fullkomligt. På alla sätt som finns. Jag har många gånger känt att nu orkar jag inte mer. Att vi måste offra vårt äktenskap om vi ska överleva. Den orimliga stress och arbetsbörda det kan innebära att ha ett barn med NPF-problematik har fått mig att tappa livsgnistan totalt. Så att man skiljer sig för att överleva har jag full förståelse för.

Min man har dock varit tydlig med att han inte vill att vi ska skiljas, men han förstår hur jag känner, att jag inte orkar mer. Vi har börjat kolla på att skaffa en liten extra-lägenhet där jag kan få ladda batterierna emellanåt. Jag är så tacksam för att min man är så förstående och stöttande, tacksam för att vår grundkärlek till varandra är så stark. Hade han skuldbelagt mig, så som din svärson gör gentemot din dotter, så hade jag gått under och vårt äktenskap hade varit över. Din svärson behöver vara mer förstående gentemot din dotter, att vi alla har olika förutsättningar för att klara av tuffa utmaningar i livet.

NPF-problematik är ju högst ärftligt och jag har, i samband med att vårt barn har fått sina diagnoser, kommit fram till att jag själv också sannolikt har en eller ett par NPF-diagnoser (står i kö för utredning). Jag upplever att jag klarar den här stressen sämre än vad min man gör och att det alltså har sin grund i att jag själv antagligen också har NPF- problematik. Men som sagt, min man är stöttande och förstående inför att det ligger till på detta vis. Min man resonerar som så att han har mig hellre som partner 50% av tiden, än inte alls.

Så jag blir ledsen av att läsa att din svärson "trycker ned" din dotter genom att säga att det är henne det är fel på. Det är inte henne det är "fel" på, det är kombinationen som är "felet". Hade din dotter bara fått "normala barn" utan NPF-diagnoser så hade ju inte denna svåra situation uppstått. Men tyvärr har jag lärt mig att om man själv har NPF-problematik så är oddsen höga för att man ska få en avkomma med NPF-problematik. Som sagt, det blir en dålig kombination.

Angående din dotters situation så förstår jag hennes känslor för sonen. Har man haft det så tufft under lång tid så kan kärleken till både man och barn dö. Men kärleken kan komma åter om man får ett andrum. Någonstans att ladda batterierna, en chans att komma ikapp sig själv. Så jag tänker att det är jättebra att din dotter och hennes man har skaffat en tvåa som de turas om att bo i. Alltså verkligen ett jättebra upplägg enligt mig. Att par som har barn med NPF-problematik separerar är snarare regel än undantag. Så om dom kan undvika en regelrätt separation med detta upplägg så är det ju jättebra! 

Sen är detta med din svärsons attityd gentemot din dotter något som han behöver ändra på. Det är ju inte hållbart för någon att vara i en långvarig relation där man inte blir förstådd och där man bli dömd för tillkortakommanden som man inte rår för. Han visar ju tydligt med sitt resonemang att han inte förstår din dotter. Styrkekram till dig och till din dotter, jag förstår hur tufft hon har det. <3

Din dotter är sjuk i huvudet. En skilsmässa är något som de vuxna och enbart de vuxna har ansvar för. Så vidrigt att skylla på barnet.

Det låter som om sonen har  Odd som är ett trotssyndrom och brukar hänga ihop med adhd. Det kan växa fram om barnet känner sig orättvist behandlat, vilket man lätt kan göra om man har Adhd. Det är av yttersta vikt att söka hjälp till det här barnet, då beteendet inte går att medicinera bort, och det blir bara värre om barnet inte får hjälp. Det är jätteviktigt! 

Man kan även ansöka om stödfamilj för att få avlastning ibland. 

Jag har haft ett sådant barn i mitt liv. Det är fruktansvärt och svårt att förklara för människor som inte upplevt det själva.

Ja, det är otroligt synd om barnet. Barnet har inte valt det själv, men man är bara en människa med en viss typ av ork/redskap.  Att ha 4 vanliga barn är mycket nog. 

Dessa barn ska alltid ha sin vilja igenom. Säger man nej så blir det hus i helvetet. 
Man försöker bemöta på ett lågeffektivt sätt, men då har de sönder saker.
De kan aktivt leta upp det dyraste du har och ha sönder det. Man försöker prata med barnet efteråt men de känner ingen skuld utan tycker att det är rätt åt dig. 
Barnet stjäl och är avundsjukt. Tycker att det har rätt till saker. 
Vägrar duscha. Vägrar byta kläder. Man provar allt - Muta, påminna, låta det vara och ser om de kanske tröttnar när de börjar lukta.. Inget fungerar. 
De vill bara ha saker hela tiden, och för varje nej så är det något hemma som går sönder. Skrik och gap, elaka och kränkande ord. Våld. Konstant, hela dagarna. De tar ingen paus, och jo, det händer att dessa barn är glada också och då tror du att du kanske kan få lite tid till de andra barnen, men så fort uppmärksamheten vänds bort från barnet så händer något igen. 
Det går inte att resonera, och ofta ger barnet sig på de andra barnen och då måste du handgripligen gå emellan vilket leder till att det kan bli våldsamt då du blir slagen själv och måste hålla i barnet. När man är 9 år är man ganska stark. 
Barnet minns bara att du som vuxen har gjort honom illa och kan inte se sin del i situationen och på så sätt ökar våldet hemma. 

Det tär, och det som tär än mer är att se de andra barnen må dåligt.  Det här barnet tar all din uppmärksamhet hela tiden och en lugn kväll med fredagsmys existerar inte. 

Så ja, Ts, jag förstår din dotter, men jag tycker verkligen att familjen ska söka hjälp och stöd, och framförallt behandling. Det finns även speciella skolor som jobbar aktivt med positiv förstärkning. Detta växer inte bort.

Detta med adhd går att medicinera emot.

En kompis till mig hade en son som var rent ut sagt helt galen. Ingen, då menar jag ingen, klarade av han. Till och med skolorna var knäckta.

Men så fick han adhd medicin och så sakta lugnade han ner sig. Och nu ser framtiden ljus ut och han är en ung fin man med bra jobb och framtid.

Ge aldrig någonsin upp.